En viskning om vinter

Jag har så många planer, så mycket drömmar.

 Jag kanske har en gammal själ som vet mer än jag vet.

Så känns det ibland.

Som om själen vet något jag inte ännu hunnit förstå.

Typ så.

Och när natten var som mörkast vaknade jag av ett fladder i hjärtat.

Det var något som väckte mig hastigt och hårt och när det händer kan jag liksom aldrig riktigt somna om.

Så jag ligger där i mörkret och planerar, drömmer, och lyssnar på en viskning om vinter utanför.

Bladen har fallit av träden nu.

Det är November och det händer varje år.

Varje år utan att jag förstår.

Jag fryser på jobbet och fast jag älskar känslan av julen som snart är här saknar jag alltid en sommar.

En sommar mitt i vintern.

Jag kör till jobbet snart.

I ett ljus som knappt finns och med våta åkrar utanför.

Det faller ett filter över dagen så här års och jag hör det viskas om vinter.

Fjädrar och förhoppningar

Det är Tisdag.

Det är November.

Och på vårt soffbord brinner de vackraste av lyktor.

Vackraste.

Jag jobbar i butiken, packar paket till alla kunder och pyntar fint.

Det ramlar in lite smått och gott nu.

Julpynt.

Lite lagom julpyntat.

Sånt som gör att jag hämtar andan lite.

Som gör att jag ler lite.

I hjärtat.

Jag längtar lite nu,

längtar efter lediga dagar med familj, med vänner och med pepparkakor.

Längtar efter lussebullar och glögg.

Det längtar jag lite efter nu.

Men innan dess.

Innan det på riktigt är dags för advent så pysslar jag lite lagom.

Lagom med att flytta runt saker från en plats till en annan.

Ser till att julpyntet sen får plats.

Så gör jag.

En Tisdag i November.

När jag bakar lussebullar i November

Det var Fars dag.

Det var Söndag.

Jag jobbade fram till tre och efter det var jag och fixade mina naglar.

Antingen massor eller inget alls.

Lite så är jag.

Så när jag sen kom hem.

Till lax i ugn med dillpotatis.

(mmm jag vet) och satt där proppmätt så hade jag ju faktiskt redan bestämt att det skulle bakas.

Så det gjorde jag.

När klockan slog 22 var jag klar

 och hela huset doftade luciamorgon.

Den doften alltså.

Och de bullarna.

Gissa vad jag åt till frukost idag?

Ja men precis.

Saffransbulle och pepparkaka.

Och kaffe såklart.

Alltid kaffe.

Och nej jag har ingen kesella i mina bullar längre.

Behövs inte, jag får dem saftiga och mjuka ändå.

Jag gör som en bagare sa, använder äkta smör och typ dubblar vad receptet säger.

Och så hälften sirap och hälften socker.

Så bara.

Och ja visst ja,, jag har blandat ut saffranet i congaq innan det åker ner i degen.

Så.

Gott som sjutton.

Fars dag.

Ni vet när Ronja rövardotters pappa rider genom skogen och skriker..

-jag har inget barn, jag har inget barn..

Så är det lite.

Jag har ingen far.

Jo jag vet, någon finns ju någonstans men har aldrig varit närvarande och jag har aldrig känt honom.

Någonsin.

Så jag firar idag barnens far,

min skäggiga, älskade man.

Egentligen firade vi honom igår faktiskt.

Med restaurangbesök i Höganäs för idag hinner vi inte.

Idag ska jag jobba och han vara på en gocartbana hela dagen.

Men vi hann ju ändå.

En dag innan bara.

Funkar ju det med.

Så idag innan vi alla måste köra till jobb och motorbanan så tänder jag en brasa och dukar fin frukost.

Och innan de andra vaknar hinner jag dricka första koppen ensam.

med ett trevligt magasin och tystnaden.

Fars dag idag och jag njuter.

Hoppas ni firar alla pappor ordentligt och njuter av denna Söndag.

Kram

Då får du hela mig

Kan du skriva till mig, åt mig, för mig?

Jag tappar andan lite först.

Skriva för dig, någon annan.

Kanske jag kan.

Hur det fungerar vet jag inte ännu,

hur jag ska gå till väga vet jag inte alls.

Men orden jag bär på är många.

Känslorna jag har är stora och livet har satt sina spår i mig.

Så jo det kan jag nog.

Skriva för dig.

Så jag tar sats i hjärtat idag.

Efter jobbet och efter barnen lagt sig.

Så tar jag sats.

Sats är bra att ta ibland.

En sån där som kniper tag i magen på samma vis som på toppen av en berg-och-dal-bana.

Så.

Så tar jag sats.

Och när jag hoppar får du vara redo.

Att möta mig.

Orden de finns här i ett hjärta stort som oceanen.

Orden de finns här och jag hade älskat att skriva några av dem för dig.

Så kanske du kan stå där sen.

Och jag kan höra på dem.

Det vore nåt det.

Jag tar sats.

Nu får du hela mig.

När jag inväntar advent

November ju.

Det betyder att det snart är December.

December med kaneldoftande doftljus och ljusslinga runt staketet.

November betyder ju ändå det.

Snart December.

Men än så länge har inget "adventigt" kommit fram.

Eller jo ett doftljus som doftar äpple och kanel sprakar i hallen, men annars ingenting.

Jag fotograferade en stege igår.

Och nu tänker jag att den kanske ska stanna.

Den fick agera tidningsställ och ja jag tror jag gillar den.

Vid advent kanske den får en liten ljusslinga på sig.

Kanske.

Och sen fick jag ett erbjudande om att vara med och baka i ett samarbete.

Och ja jag tror minsann jag ska komma på något.

Temat?

Advent såklart.

För som jag sa..

det är November.

Det betyder snart December.

Är ni redo?

Vardagsrum och fotoväggar

Det blir liksom Måndag innan man hinner förstå.

Det regnar inte tänker jag när jag tassar upp över stengolvet.

Inget regn, så jag tar nog den där långpromenaden i dag.

men först startar jag upp kroppen med det godaste jag vet.

hemmagjord granola och filmjölk.

Och så smyger jag runt med en kamera och fotar lite snabbt.

För att ha något att visa idag,

så vad sägs om en fiolfikus och en rostig lanterna?

Jag älskar dem båda.

Och honom med.

Al Pacino.

Vem kan låta bli att förälskas i en man som han?

Inte jag.

Så startar jag min Måndag idag.

och nu, nu när kaffet blivit kallt tar jag den där långpromenaden.

Sen ses jag bädda om i sängar på jobbet.

Hoppas ni kommer förbi.

kram

Jag går stark ur det här

Det var när luften tog slut.

När andetaget inte fanns att andas längre.

Det var då jag gick.

Jag hade gått innan med men alltid på något tvångsaktigt sätt gått tillbaka.

Tillbaka dit där luften inte fanns att andas.

Jag kunde inte andas där längre, det var för rått och för hårt, det var för elakt och för kallt.

det fanns ingen syre för mina lungor att hitta.

Så när vi pratar om livet han och jag.

Min bror som är långt över mitt huvud.

Då säger jag det.

Jag kan inte längre, 

hittar inte längre dit,

vet inte längre hur vägen dit ser ut.

Och så säger jag som det är.

Jag vill inte längre hitta dit.

Jag vill hitta hit.

Här där jag hör hemma, 

här där jag är den jag alltid borde varit.

Här där jag tror på mig själv och mina tankar,

här där ingen ser ner på mig, 

här där ingen skyller sitt egna dåliga beteende på mig.

Här där jag själv rår om mig och mina.

Här där luften finns att andas.

Och han vet vad jag menar.

Han förstår.

Vi pratar alltid mycket om då, som att det måste göras så.

För att rensa,

för att förstå.

Om du pratar med alla då tänker jag,

 men jag vet att det aldrig skulle gå.

De skulle aldrig förstå.

Jag har ingen kontakt med de som en gång satte mig till världen.

det låter rått säger de som hör.

Låter rått och kallt.

Men nej värmen kom när jag hittade luften igen.

Luften att andas.

Och kärleken.

Den som finns i obegränsad mängd, den som fyller oss till bredden och ända in i själen.

Jag går stark ur det här.

Med varma andetag och ett hjärta fyllt till bredden av kärlek.

Som det ska vara.

Som det ska vara 

för mig.

Åhus

Vi umgås.

Massor,

Hela tiden.

Tvingar med 8 barn till stranden.

Tvingar.

För de tror först att de inte vill.

Men sen är alla precis lika nöjda.

Lika glada.

Vädret var med oss.

Solen kikade fram och vinden höll sig borta.

Havet låg stilla och i hjärtat var det varmt.

Grill, hav, familj.

Kan kanske inte blir bättre än så en Torsdag i Oktobers sista andetag.

Inte bättre än så.

Skärbrädor i alla dess former

Jag skulle hinna så mycket.

Igår.

Jag gör hälften av det idag.

Redan innan klockan slagit 8 i morse var vi och storhandlade jag och min syster.

Pratade ytlighet och djup där bland potatisar och lättmjölk.

Vi har redan hunnit med det jag inte hann igår.

tvättat lite, fotat skärbrädor och bakat en kaka tills vår långa bror kommer till kvällen.

Vi blir tre syskon av 7 då.

På samma plats.

det behövs.

det behövs skratt, lite barnskrik och kramar.

Vi ses för sällan och för kort.

Alltid.

Så jag snabbar mig på nu,

fotar skärbrädor som är så fina så jag vill ha dem alla i mitt kök, tvättar rent i gästrummet och drar fram madrasser från husbilen så alla får plats.

Nu ska jag springa en runda och sen jobb nån timme till.

Efter det blir det lasagne, rött vin och två syskon jag saknar för ofta.

Tillsammans 
här.

Äntligen.

Allt det där jag aldrig var

Jag säger det till henne.

Att jag är en annan nu.

Att jag var en annan då.

Men visste inte hur.

Så när vi sitter där runt hennes matbord med värmen inuti och regnet fallande utanför säger jag det igen.

Att allt det där jag aldrig var, det var det jag ville bli.

Det är det jag försöker vara.

Idag.

Hon är precis som som jag men en annan variant.

Ibland vet jag redan vad hon kommer tänka sen.

Sen när molnet skingrat sig och hjärtat landat.

Jag vet att hon lite efter min takt kommer fram till det jag kommit fram till innan.

Och jag vet att hon en dag kommer förstå mig mer än någon annan.

Så jag väntar.

Väntar och förklarar att det där var aldrig jag.

Aldrig något som jag skulle va.

Vi kör tillsammans de 55 milen ner till mig,

En syster och jag och en bil full med barn.

Hennes yngsta är förälskad i min äldsta.

Vi ler och skrattar om vartannat.

Det här blir ett bra höstlov det vet vi.

Så nu är jag hemma igen,

I mitt hus, det jag ritat och vi byggt.

Jag känner till varje litet hörn, vet exakt var en strumpa kan gömma sig eller var hundarnas leksaker har en tendens att glömmas bort.

Idag ska jag jobba igen,

jag har saknat det.

Jobbet, butiken, kunderna.

Jag ska packa nya skärbrädor och skicka till er och så ska jag bygga om.

Oj ja jag ska bygga om.

För snart, snart ska julen in i butiken.

Jag hör det viskas om att vissa redan är klara.

Klara med att pynta jul, så jag är knappast först.

knappast.