Jag säger det till henne.
Att jag är en annan nu.
Att jag var en annan då.
Men visste inte hur.
Så när vi sitter där runt hennes matbord med värmen inuti och regnet fallande utanför säger jag det igen.
Att allt det där jag aldrig var, det var det jag ville bli.
Det är det jag försöker vara.
Idag.
Hon är precis som som jag men en annan variant.
Ibland vet jag redan vad hon kommer tänka sen.
Sen när molnet skingrat sig och hjärtat landat.
Jag vet att hon lite efter min takt kommer fram till det jag kommit fram till innan.
Och jag vet att hon en dag kommer förstå mig mer än någon annan.
Så jag väntar.
Väntar och förklarar att det där var aldrig jag.
Aldrig något som jag skulle va.
Vi kör tillsammans de 55 milen ner till mig,
En syster och jag och en bil full med barn.
Hennes yngsta är förälskad i min äldsta.
Vi ler och skrattar om vartannat.
Det här blir ett bra höstlov det vet vi.
Så nu är jag hemma igen,
I mitt hus, det jag ritat och vi byggt.
Jag känner till varje litet hörn, vet exakt var en strumpa kan gömma sig eller var hundarnas leksaker har en tendens att glömmas bort.
Idag ska jag jobba igen,
jag har saknat det.
Jobbet, butiken, kunderna.
Jag ska packa nya skärbrädor och skicka till er och så ska jag bygga om.
Oj ja jag ska bygga om.
För snart, snart ska julen in i butiken.
Jag hör det viskas om att vissa redan är klara.
Klara med att pynta jul, så jag är knappast först.
knappast.
