Jag drar till Malmö

Jag hinner städa och måla klart den där pergolan i trädgården.

Promenera hundar och fota en soffa.

Det hinner jag.

Innan jag ska köra till Malmö på lite trevligheter.

Så nu ska jag sortera ihop lite saker, packa med mig kameran och hämta upp en dotter i skolan.

Sen blir det Malmö.

Malmö och solsken, låter som en underbar Tisdag tycker jag.

Och innan jag kör fyller jag på med typ det godaste jag vet.

Fil och flingor.

Hade kunnat levt på det.

Fil, flingor och kaffe.

Alla dagar.

Plocka svamp med mig, snälla

Jag tror det blir 3 år nu.

Tre år sedan jag försiktigt trevade efter hjälpande händer i en svår tid.

Jag mailade dem jag kunde tänka mig att träffa, ringde de jag kunde tänka mig att prata med och så ibland kom de bara helt plötsligt.

De där små hälsningarna jag behövde. 

och ibland kom det sms som:

-plocka svamp med mig, snälla.

Jag vet att jag log när jag skrev tillbaka.

-jag kan inte plocka svamp men jag kan följa med och gå där, stå där, och prata om du vill.

Han svarade snabbt att jag inte var tvungen att kunna plocka, han kunde plocka om jag bara var med och förgyllde skogen.

Så skrev han.

Jag skickade en kram och ett ja som svar på frågan.

Vi plockade aldrig svamp han och jag.

Men vi ville och det var lite av huvudsaken.

och jag har den innestående tänker jag.

Den där plocka-svamp-dagen med honom i en skog med stövlar och kaffe och prat tills själen liksom kan andas fritt.

Han messade mig då, mitt i krisen för han visste jag behövde det.

Och jag vet att han vet att jag finns här.

Alla dagar för att plocka svamp eller bara prata.

Med eller utan kris.

I helgen tog jag barnen med till skogen.

Svamp blev det ingen för jag kan ju inte det där.

Men lätta andetag blev det och en tanke på vänner som finns där ändå.

Fyller hjärtat med mat och fina minnen

Efter jobbet och den där träningen och det där badet som gjorde mig alldeles mör i hela kroppen kände jag 

att det var pasta vi skulle ha till middag.

Så jag satte en deg på jäsning.

Hackade upp champinjoner, vitlök och körsbärstomater, rev parmesanost och skivade en stekhet chili.

Pasta var lite vad kroppen bad om just igår.

Pasta eller en ljummen kväll i Italien och just Italien låg lite längre bort än detta.

Och Foccacia,kan det vara det enklaste men godaste brödet i världen?

Det är ingen i familjen som tackar nej till det.

Någonsin.

Foccacia fyllt med färska kryddor, havssalt och tomater.

En sån Fredag.

Jag bara smular en halv jäst i degmaskinen, häller över ca 200ml ljummet vatten, salt och lite honung och puffar i mjöl i lagom mängd (tills degen släpper smidigt från kanterna)

Sen får det jäsa tills storleken är lagom, jag gissar på en timme eller så.

Sen stjälper jag ut det på en plåt med höga kanter.

petar ner tomater, oliver eller vad det är jag önskar i degen.

Strör över kryddor, havssalt och ringlar olivolja.

Så liksom.

Sen sitter vi där runt ett svart runt bord och hummar.

Äter, nickar och bryter en brödbit till.

Ja och ett glas rött eller två med.

Pastan kräver liksom det.

Lite vin och en lång stund sittande efteråt.

Eller ett tokskratt i en dotters rum.

Ett skratt som övergår i tårar och som får magen att krampa.

Det funkar till pasta det med.

Minsann.

Om du bara visste då

Jag är lite som före och efter.

En bild då och sen.

Helt utan förvarning kommer en fråga jag inte var beredd på.

Och svaret stannar i min bröstkorg.

Jag tränar hårdare idag än igår och jag tror mannen bredvid mig på gymet ser det på mig - 

Att jag är lite som före och efter i en och samma bild.

Jag gråter och ler på samma gång i bilen sen.

Att lova för mycket är som att inte lova nåt alls.

Jag andas ett djupt andetag, ett sånt som når ända in.

Ett sånt andetag som letar sig igenom hela min kropp.

Som lenar och svalkar och värmer. På samma gång.

Någonstans här på vägen skedde detta.

Jag blev jag.

Före blev efter.

Och nu känns ingenting som det var på riktigt.

Det fanns ju aldrig något att va rädd för.

Nu känns ingenting som det var på riktigt då.

Och även om jag kan känna att det saknas mig.

Så är det rätt.

Min efterbild är här nu.

Den som inte ännu skett då.

Om du bara visste.

Om jag lutar mig mot dig

Allt som är bra med mig.

Har jag förmågan att glömma bort.

Så helt plötsligt lyssnar jag på vad du säger.

Ler och sjunger högt ~

 till musik ingen annan kan texten på.

Jag pratar med sonen som är född i mitten av mina allt.

Han med den där kroppen som aldrig riktigt vill stå still men med en själ lugnare än något annat.

På samma gång.

Hör du mig? frågar jag, 

lyssnar du ens på vad jag har att säga.

Då flyttar han huvudet sakta och ser på mig.

Så nickar han, med de klokaste ögonen ser han på mig.

-Ja mamma jag hör.

Men jag kan inte alltid tycka likadant.

Så säger han.

Jag ler.

Reser på mig själv och går fram till honom.

Kramar honom hårt och pussar hans vänstra ögonlock.

Jag vet.

Vi samtalar om saker som för honom är svåra att prata om.

Jag säger att det aldrig är så läskigt som man tror.

Att prata känslor och svagheter.

Att man måste lära sig.

Han nickar igen.

Är det likadant för dig mamma säger han sen.

Att prata känslor.

Inte nu längre svarar jag.

Men en gång i livet, oj då var det svårt.

Så svårt.

Tur säger han då.

Vad frågar jag.

Att du har lärt dig det nu så du kan lära mig.

Vi kramas igen.

Och jag inser att tiden är kort.

Och det är dagar som dessa jag vet precis.

Precis vad som är bra med mig.

Dem.

❤

Jag glömmer säga det och springer en mil

Jag vill hinna säga allting ~

 innan jag ska gå men då har tiden redan gått. 

ändå.

Så när du vänder och går, står jag och ser på.

Står kvar med orden i min bröstkorg ändå.

Trots jag visste vad jag ville säga då.

Så när jag kommer hem finns ingen annan utväg än att dra på sig skor som klarar av att springa med mig i en skog och på steniga grusvägar.

För att det är det bästa för mig.

Att springa.

Att rensa ut.

Med mig själv.

Och när jag landar hemma igen kommer det jag ville skulle komma.

Lugnet, säkerheten som jag visste fanns där inuti ändå.

Lugnet som säger att du redan vet vad jag skulle säga.

Lugnet som ler och klappar mig på axeln.

Du vet.

Och bara just därför vill jag säga det ändå.

hur mycket du betyder för mig.

För bara mig alla dagar i veckan.

Alla dagar i mitt liv.

Soliga Söndagar

Jag hade ingen kamera alls.

Det är inte ofta det händer - att man glömmer sin kamera.

Men jo minsann.

Igår var det bara jag och familjen och solen som umgicks helt ensamma.

Vi har gjort det jag kanske annars inte är bäst på.

Bara varit.

Promenerat långa promenader~fulla med tankar och diskussioner med en dotter. Diskussioner som jag försiktigt virar in i ett vackert presentpapper och viker in  längst in i själen för att bevara.

Spara på.

Vi bakar lite och lagar middagen tillsammans.

Sen klipper jag en hund som inte alls är liks sugen på det som jag och så ligger vi tillsammans i en soffa och ser på en film ingen av oss egentligen gillar så värst mycket.

En Söndag värd att spara på.

Länge länge.

❤ 

Varma crossainter och pergola

Jag kör mellan hemmet och jobbet, jobbet och barnens skolor, hem igen och sen till träningen.

Så ser det ut just nu.

Mycket överallt och lite ingenstans.

Till frukost äter vi filmjölk med honung i en kopp så vacker som en Lördag i regndis behöver.

Och igår åt vi varma crossianter till mellanmål.

Jag sprang mellan köket och den där pergolan som nu äntligen står där ute i trädgården och ropar, -sommar kom nu, på en gång så vi kan umgås du och jag.

Nu är den målad och klar.

Så nu får det gärna bli sommar så det där sista kan fixas.

Ni vet det allra roligaste piffet, det som inkluderar solsängar, trädäck och lampslinga.

Sånt ni vet.

Och när kvällen kom igår var kroppen trött.

Axlarna ganska möra och vi lutade oss tillbaka i en rufsig soffa.

Åt hemlagad pizza på tortillabröd och drack ett glas rött eller två.

det var en bra Fredag igår.

Och jag tror Lördagen blir ännu bättre.

Sovrumsinspiration

Jag känner att det händer nu.

Den där hösten kommer krypande och ber mig tända ljus och luta huvudet mot mjuka kuddar.

Inomhus.

Inte för att jag är riktigt redo,

 men jag känner att det händer nu.

Hösten kommer.

Det märks i butiken med,

kunderna letar efter andra saker nu.

Och många frågor landar faktiskt just där.

I sovrummet.

Frågor om vilken säng som är bäst, varför man ska ha en kontinentalsäng eller inte och hur man bäst inreder just det rummet för den bästa sömnen.

Och ja enligt mig kan det vara det bästa rummet.

Det bästa för oss själva.

Vårt alldeles egna rum för att bara sova gott.

Dotterns sovrum har vuxit till sig, nu vill även hon känna lugnet, ha svala fluffiga kuddar och täcken och korgar att gömma saker i.

kuddarna, ja de har hon alltid haft en hel drös av.

Precis som hennes mamma.. 

Så ja om ni letar efter den bästa sängen eller bäddmadrassen, duntäcket eller största kudden så bara besök mig i butiken så fixar vi det.

Eller ring vettja, det funkar det med.

Vi har fri leverans av sängar i hela Sverige.

Bara det liksom, det och att vi tillverkar den helt efter dina önskemål.. helt galet bra ju.

Galet.

När jag minns Florida

Det är bara någon vecka sen.

Men det känns som hundra år och ändå igår.

Hundra år sedan.

Vi gick till havet och hoppade i vågorna.

Hundra år sedan vi satt med sand mellan tårna och svetten pärlandes på överläppen.

Då vi packade in alla barnen i en bil och såg kusiner och syskon spatsera framför oss.

Hörde dem prata och skratta medan havet brusade och vinden svagt rörde sig runt våra kroppar.

Känns som hundra år sedan.

Men ändå lite som igår.

Det är bara någon liten vecka sedan vi var där.

Där svetten aldrig riktigt tog slut och de kalla drinkarna beställdes om och om igen.

Där solen sken och blommorna blommade.

Känns som hundra år sedan.

Och som jag längtar tillbaka till då.

För den var speciell det kan jag lova.

Kanske den mest speciella.

Semester på väldigt länge.

Så vi bestämmer oss nu.

Att göra den nästa år igen.

Bestämmer oss att ses igen.

Med familjen, med barnen ~ på en plats vi alla älskar.

Min bror och jag.

Och det gör att den här vintern kommer gå så lekande lätt ändå.