Plocka svamp med mig, snälla

Jag tror det blir 3 år nu.

Tre år sedan jag försiktigt trevade efter hjälpande händer i en svår tid.

Jag mailade dem jag kunde tänka mig att träffa, ringde de jag kunde tänka mig att prata med och så ibland kom de bara helt plötsligt.

De där små hälsningarna jag behövde. 

och ibland kom det sms som:

-plocka svamp med mig, snälla.

Jag vet att jag log när jag skrev tillbaka.

-jag kan inte plocka svamp men jag kan följa med och gå där, stå där, och prata om du vill.

Han svarade snabbt att jag inte var tvungen att kunna plocka, han kunde plocka om jag bara var med och förgyllde skogen.

Så skrev han.

Jag skickade en kram och ett ja som svar på frågan.

Vi plockade aldrig svamp han och jag.

Men vi ville och det var lite av huvudsaken.

och jag har den innestående tänker jag.

Den där plocka-svamp-dagen med honom i en skog med stövlar och kaffe och prat tills själen liksom kan andas fritt.

Han messade mig då, mitt i krisen för han visste jag behövde det.

Och jag vet att han vet att jag finns här.

Alla dagar för att plocka svamp eller bara prata.

Med eller utan kris.

I helgen tog jag barnen med till skogen.

Svamp blev det ingen för jag kan ju inte det där.

Men lätta andetag blev det och en tanke på vänner som finns där ändå.