Paus

Jag fick en paus igår.

Efter jobbet körde vi hem till en fin vän och blev serverade middag och skratt.

Jag slappnade av och pratade av mig ett ton med ord.

Paus.

och nog behövs de där små avstickarna i vardagen emellanåt.

De som liksom får mig att strunta i att jag har en maskin tvätt där hemma som legat färdig sen klockan 9 på morgonen.

De där pauserna som får mig att skratta bubblorna ur bröstet och ryta ut lite frustration som ibland faller över mig.

Så nu har jag tankat mig full igen.

Full av vänskap, full av varma  skratt och vackra ord.

Nu är jag redo för ytterligare en dag full med organisering av nyheter, beställning av sängkläder och en och annan kall kaffe.

Och sen börjar det nog bli dags för min man och mellanson att komma hem tycker jag.

För det är något i kroppen som liksom aldrig kommer till ro utan dem.

En skäggig man som andas tungt vid min sida på natten, en rufsig son som kramar mig på morgonen - fattas mig.

Mycket mer än de själv förstår.

Men snart...

Nu tar vi den här Torsdagen - och bara för det, blir det en paus ikväll med.

En paus med pizza, skratt och nya naglar.

Pauser av bästa sort.

Bästa.

Rastlösa hjärta

Jag är en sån som älskar förändringar men hatar dem på samma gång.

Jag älskar rutiner men vill hela tiden att något nytt ska ske.

Jag frågar alltid vad som händer här näst och jag är den som planerar resor, packar väskor, sorterar i hemmet och som sen återigen frågar alla andra vad vi ska göra nu.

Jag vill alltid ha ett projekt på g.

Vill alltid att det ska vara fullt ös på jobbet för att sedan ta en resa och bara vara i solstol någonstans.

Jag älskar att planera.

Och det är det jag behöver nu. 

Ett projekt.

Kanske man skulle hitta en tomt och bygga ett hus på?

Kanske man borde ta tag i den där längtan om att bo i värmen..?

kanske jag bara borde måla sovrummet i kalklitir som resten av Sverige eller borde jag baka något nytt?

Jag är rastlös idag när jag vaknar och då vet jag att det håller i sig ett tag.

Ett projekt hitåt nu!

Och lagom till det projektet som jag nu vill hitta är över så väntar ju den där resan.

Den resan som nästintill är overklig.

Den jag knappt tror på förrän jag är där.

den ja..

Längtar.

Strålande sol

Barnen har sportlov.

De går sömniga tillsammans in i gästrummet på kvällen och bäddar ner sig i dubbelsängen.

Och där bland de fluffigaste duntäckena och skrynkliga sängkläderna ligger de sen och andas tungt tillsammans.

Och idag när solen tittade fram på klarblå himmel var jag tvungen att väcka dem.

Man skulle kunna tro att de inte låg kvar.

Men när jag släppte in solen i rummet och frågade om de sovit gott rörde det sig till slut.

Rufsiga huvuden tittade fram under täcket och en fot sträcktes ut för att vakna til liv.

Måndag idag. 

Måndag med strålande sol.

Och varje gång händer det.

Varje gång solen kommer som en vacker hälsning blir dagen så mycket bättre.

Jag får så mycket mer lust, ork, och vilja.

Ja ni ser ju, i trädgården kunde jag andas vårluft, jag kände den tydligt.

Kände att luften liksom ändrat sig, tagit en ny ton och mitt i allt detta hörde jag fåglarna kvittra.

Man minns inte hur mycket man saknat det förrän nu.

Strålande sol.

och visst hade det varit fint med en dag vid havet och några koppar varm choklad.

Det hade det.

men jobbet väntar ju.

Jobbet och alla tokigt vackra nyheter som trillar in i princip varje dag.

Som den här skönheten.

Kathy - en sminkväska som liksom kallar på en mig.

Nu dags att dricka upp det kalla kaffet, pussa barnen och köra mot jobbet!

Ha en fin strålande sol Måndag där ute.

frågor

Jag har en hel hög med frågor inuti.

Vissa kommer ut och vissa stannar kvar. 

Jag lär mig att vissa frågor behöver svar medan andra bara är där, för att vara just det.

Frågor utan svar.

Och så finns det bilder som skall sparas, inte bara inuti utan även på riktigt.

Vi låg i varsin soffa igår eftermiddag efter jobbet och efter en halv grillad kyckling.

Då låg vi där och funderade på vilken film som skulle kunna vara ett bra alternativ för oss två tillsammans.

Sonen Jack snart 9 år och jag.

Och när han ser på mig och frågar om inte The walking dead hade varit ett bra alternativ och jag ler mot honom i ett riktigt "du är knäpp du leende" så kommer ljuset in över hans ansikte.

Hela rummet fylls av ett rosa-gult sken och plötsligt känns det som vi är mitt i en scen av Sagan om ringen filmen och att soffan skall förvandlas till en fluffigt grönt kulle och en hare med hatt kanske snart dyker upp.

Och istället för att bara ligga där så reste jag mig upp och sparade det.

Fotade himlen som låg som magi över hela kvarteret, säkert hela landet.

Ni ser ju.

Magiskt.

Fullkomligt.

Och sen gick vi tillbaka till att ligga i soffan och se på film och melodifestivalen och jag pussade honom i nacken.

Jack och jag en hel kväll.

Bara vi.

Inga frågor alls.

Bara svar.

Kärlek.

När jag ska somna

När pulsen saktar ner, när kroppen blir tyngre och andningen en aning djupare och lugnare.

Det är då.

Då jag sorterar allt.

Under ytan kikar en gammal vän upp i minnena och jag tänker att jag måste ringa henne.

Det är då jag kommer på att jag nog borde flytta runt alla möbler i butiken så att frottén får en tydligare plats.

Då jag minns en låt från sommaren 97 - då det enda som betydde något var att Tomas skulle ringa och säga att han ville ses igen.

Det håller på så.

Texter från Björn Afzelius blandas med dotterns handbollsträningar, sonens önskan om lunch på stan en Lördag och mannens längtan efter "tillsammans-tid" blandas upp i min kropp och håller mig vaken mycket längre än jag hoppats på.

Men det är bra ändå.

Att sortera.

Bra att minnas vänner, låttexter som handlar om kärlek och planer inför framtiden.

Bra att sortera.

Men nu är det dags igen.

Att vakna, jag dricker några koppar kaffe och sen kör jag ett pass med kettlebell i hallen innan jag tar med yngste sonen till jobbet för en dag bland doftljus, vårlängtande kunder och en och annan äldre man som vill prova på våra motorsängar.

Lördag mina vänner.

Det är Lördag!

förkyld

Hörde av någon att det googlas mycket på influensasymptom nu.

Vilket tyder på att vi är ett gäng där ute som känner av det.

Jag är en av dem.

Och jag har inte den minsta lilla tid över för detta.

Förkylning liksom.

Jag ska snart köra till en kund som behöver lite stylingtips i sitt sovrum.

Snart.

Först ska jag bara äta något och ladda över ett gäng med bilder i kameran.

Sen så, sen tar jag mig till kunden i vad det ser ut att bli..

solsken.

(sonens rum i morgonsolen) 

Och snart kommer den på riktigt,

den där solen jag tjatar på nästan alltid.

Snart får jag den på riktigt och jag känner att jag behöver det.

Pausen.

Solen, havets brus och en bra bok.

behöver det.

vårkänslor

Jag behöver dem.

De där pigga, lite pirriga vårkänslorna.

jag behöver fågelkvitter, torr asfalt och sol mot ansiktet.

Och idag var solen där utanför fönstret i alla fall.

Så snart så, snart kanske jag får en dag ledig att njuta av det.

Nu har jag fullt upp med butiken.

nyheter plockas upp hela tiden och hela butiken måste byggas om.

Så ja vårkänslorna börjar även infinna sig inomhus.

Och även om det för tillfället känns som jag har för mycket att göra och för lite tid till att bara vara så är det ok ändå.

Sakerna som plockas upp är så fina, solen skiner och passet på gymet i dag var grymt.

Så jo allt är bra, men den där våren får gärna komma nu.

På riktigt tycker jag.

Eller vad tycker ni?

vänner

Saknar dem.

De som bara kommer över snabbt och lätt.

De som dricker kaffe och pratar strunt.

De som har mjukisbyxor och håret i en rufsig tofs på huvudet.

Saknar dem.

de som skrattar lika mycket som jag till de tråkigaste skämten, som vill ta en promenad vid havet eller se en skräckfilm i soffan.

Saknar dem.

Tiden går för fort och allt hinns inte med.

Vänner bor för långt ifrån mig och de jag vill lära känna ännu bättre är minst 6 timmar bilfärd upp i landet.

Men en vacker dag.

En vacker dag har jag kanske all tid i världen.

Tid att dricka kaffe med rufsigt hår, se på skräckfilm och äta choklad.

En vacker dag har jag kanske fler av de finaste närmare än nu.

En vacker dag.

Tills dess fortsätter jag jobba, städa barnrum, planera vardagsrum och svara på de vackraste av mail jag fått på länge.

Tills dess.

 ♥

Uppdrag vardagsrum

Det drar ihop sig som man brukar säga.

Inuti vet jag hur det ska vara nu.

Hur det ska se ut i mitt vardagsrum.

Så detta ligger i min inspirationsmapp, har legat där i ett år nu och mannen har äntligen mjuknat.

Äntligen tycker han att jag har rätt.

Igen.

Så uppdrag vardagsrum kommer sätta fart nu.

Jag kan ju inte ofta ta det lugnt, och aldrig om jag har en plan klar inuti.

Så jag tar och sätter fart nu.

Jag samlar på mig saker som ska få en plats där, där i det nya vardagsrummet.

En brun vas som spruckit, en pläd i rufsig linne och en stor urna i lera.

Jag samlar på mig dem och planerar vidare.

Och ni vet hur man blir, man liksom längtar.. och varje liten stund tänker jag på hur det ska bli, hur jag ska göra och om vi kanske borde ta och flytta till Spanien samtidigt när jag ändå håller på...

lite så blir det när jag startar ett uppdrag vardagsrum.

Alla bilder är hittade på Pinterest.

Och ja visst jag fullkomligt älskar alla foton från Hanna Lemholt  men jag vill inte ha just den bilden längre, känns som man ser just den precis överallt just nu och då blir jag alltid lite nejjig.. så jag ska in och kika på hennes nya alster för att se vad som får bo där, i mitt nya ljusa, vit/beige/bruna vardagsrum.

Och som jag längtar tills det är klart nu.

Som jag längtar.

Lördag vänner.

Lördag och kaffet är fortfarande varmt.

❤

De sitter nog där och ångrar sig nu

Det är en stor skillnad på att vara ärlig och lämna ut sig.

Jag får många frågor kring det, hur jag kan vara så personlig här på bloggen.

Jag vet inte hur jag ska svara på det.

Jag skulle aldrig vilja blogga oärligt.

Jag är bara jag och det jag skriver om är på riktigt,

om det sen är om mig, mitt jobb, en vas jag älskar eller en resa jag önskar göra så är det ändå jag.

Bara jag.

Jag lämnar inte ut någon.

Jag bara skriver det jag har inom mig eller det jag är med om.

Jag bara skriver helt enkelt.

Jag känner så många oärliga människor här i världen och vissa delar av mitt liv var jag där mitt i.

Mitt i lögnerna vi säger bara för att.

Mitt i lögnerna som skapar en bild av ett liv som inte finns där.

Bara för att inte tro att vi jag är tillräckligt intressant, normal, onormal eller vacker precis som jag är.

Jag har inget emot att gå i bitar -

 om det kan visa min rätta form.

Livet är för kort för att inte vara ärlig, livet är för kort för att oroa sig för vad andra tycker eller tänker, jag har levt så nära den där tävlingen och med ett ständigt bekräftelsejagande att jag till slut sa nej.

Jag ramlade av det rusande tåget med flit.

Hoppade.

Jag skrapade mig ordentligt i fallet och några delar av mig själv bröts för att sakta läka igen.

Men jag ångrar mig aldrig.

Inte för en sekund.

Men jag tror att de sitter där och ångrar sig nu.

❤

Ständig förändring

Jag har alltid varit sån.

Gjort om, igen och igen, pysslat, målat, ja till och med snickrat.

Inte alltid och jämt, jag stannar av ibland och låter sakerna bara vara.

Jag kom på det när jag såg tidningen Leva&Bo, 

för där såg det helt annorlunda ut mot hur det ser ut idag.

Och jag är inte i närheten färdig med min "förvandling" eller "förändring" men jag har den i huvudet.

Planen.

Den finns där inne och snart ska jag ta tag i den på riktigt.

Byta soffor och köpa matta och skrynkla till några linne gardiner.

Jo snart så.

Så ja, jag planerar vidare i huvudet -

 för där inne vet jag exakt hur jag vill ha det.

Och jag tänkte visa upp er min moodboard för hur jag vill att känslan ska vara.

Visar den i morgon tror jag minsann för nu måste jag borsta det här toviga håret och försöka se respektabel ut.

Har ju möte med en smyckes-leverantör idag minsann.

Så mitt vardagsrum och min moodboard kommer senare helt enkelt.

Tills dess, ta hand om er.

Vi åkte ut till havet

Jag var ledig några timmar, nästan en halv dag faktiskt.

Och jag gjorde vad jag kände för.

Packade med fika, kaffe, hundar och två barn i bilen.

och styrde mot havet.

Det var magiskt vackert.

Som alltid.

Dimman låg som ett täcke över marken och havet syntes inte riktigt.

Men det var där.

Jag kom på mig själv med att tänka efter.

Tänka på att bara vara.

För någonstans i kroppen är det en puls som slår, en hjärna som går på helvarv och jag måste säga till.

Att bara vara.

Att bara andas.

Stanna här sa jag till mig själv i mitt huvud.

Låt tvätten bli sur hemma i tvättmaskinen och låt sängen vara obäddad för en dag.

Stanna.

Andas.

Och det gjorde vi.

Och när jag själv glömmer bort det.

När hjärnan börjar tänka på jobbet eller vad vi ska äta till kvällen så är det tur jag har dem där.

Barnen som stannar min tid.

Barnen som får mig att andas och bara blicka ut mot horisonten.

Det är tur jag har dem.

Barnen.

Idag däremot.

Idag måste hjärnan tänka jobb och försöka komma på vad vi ska ha till middag.

Och så är det väl tänker jag.

Livet.

Leva & bo

Jag får väl ändå visa lite själv med.

Att mitt hem var med i tidningen igår.

Anna och Carina var ju här för nån månad sen.

Vi pratade om livet, bloggar, pinterest, föräldrar, barn och mycket,mycket mer.

Pratade om livet.

Om och om igen.

Och under tiden så fotade dem med.

Vissa av dem fotona ses nu i tidningen Leva&Bo.

Inget ni inte redan sett kanske.

Men ändå.

När jag kör till jobbet kan ni ju springa iväg och köpa den.

Tidningen menar jag.

;)

Ha en fin fin Söndag mina vänner.

när man gör som man vill

Jag hade gjort det.

Om jag kunde.

På riktigt kunde.

Då hade jag gjort som jag vill.

Jag hade druckit rödvin minst varje helg.

Jag hade ätit godis nån gång i veckan.

Jag hade struntat i att tvätta bort sminket när jag är så trött att nacken kröker sig.

Jag hade ätit popcorn till lunch och tränat typ alltid.

Som jag vill.

Gör det då säger du säkert.

Men det går inte, även om jag vill har jag lärt mig det nu.

Jag vill, men kroppen klarar det inte.

Sockret gör magen och huden lite mindre "hej jag är så fräsch:ig" och sminket måste väck annars har jag snart inga ögonfransar kvar.

Vinet ger mig så lätt huvudvärk och kanske ett och annat gram runt magen.

Men jag vet inte vad som gör vad och inte.

Jag skulle kunna bo på gymet om det var så.

Fullkomligt älskar känslan av att röra på mig, ta i, känna hur musklerna liksom gör vad de är tänkta till.

Men de säger att kroppen måste vila med.

Så just nu gör jag nästan inte alls vad jag vill.

Just nu.

Jag äter inte godis alls,

jag dricker inte rödvin.

Jag tränar bara 2 ggr i veckan och popcorn har jag inte ätit sen innan jul.

Om jag kommer må bättre av detta?

Ingen aning.

Men jag testar.

Tiden har ju en tendens att passera ändå.

Så jag testar.

Äter sallader och omega-3 fetter.

Jo då ibland testar jag på nya saker minsann.

Ibland gör jag inte alls som jag vill.