Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett tankar. Visa alla inlägg

onsdag 11 december 2013

tiden skall visst läka alla sår..

Jag är inte redo ännu.
Inte redo att backa undan och säga att det är ok.
 ändå.
För jag kommer aldrig någonsin vara den de tycker jag ska vara.


Jag vet att det pratas och frågas när jag ska ge upp.
När jag ska backa undan och bara glömma allt.
  Ge upp.
Det jobbiga i detta är att det inte kommer ske.
Jag kommer inte backa tillbaka.
Det är försent att göra bra.
Och jag kan aldrig bli den ni vill att jag ska vara.
Det jobbiga i detta är att de skall förstå.
Det jobbiga i detta är när de gör det.
Förstår.

Förlåta låter bra, glömma kan man hoppas på.. jag kan inte det.
Det sägs att tiden läker alla sår men jag väntar fortfarande.
Och den här tiden bara går och går.


Så nej.
När de pratar om mina val och jag inte är där att svara tillbaka har jag lust att bara sticka in mitt huvud och säga det.
Tiden har gått nu.
Jag är färdig med tvekan, 
det finns inget mer för mig att förstå mig på.
Jag är inte redo för er, 
jag har inte känslan kvar och ingen tid för detta.
Jag har sprungit i cirklar så länge nu, jag orkar inte och jag vill bara att de förstår.
Det är försent att göra allt bra och kanske jag inte skulle klara det även om det gick.
Kanske min sårade själ sagt ifrån nu.
På riktigt.

Sagt nej.


Det kan vara så.
Och jag vet.
Bara de som inte vet ännu.
Inte än.

Att jag aldrig kommer backa tillbaka.
Aldrig.







torsdag 21 november 2013

det finns ord som inte borde sägas

Man kan prata mer med dig säger hon,
Du lyssnar ju.
Kanske du förstår.

Och ja kanske.
Med dig.

Jag ler.
Inombords, för du anar inte hur glad jag är när du tänker vad jag redan tänkt.
När du känner vad jag redan känt.
Men jag får inte känslorna ut i ord.
Jag får inte orden att komma ut, hinner inte.


Men du vet nog tänker jag.
Du vet nog redan - att jag älskar att du finns.
Att du finns och tänker vad jag tänker, känner vad jag känner.

Sen att det där tvivlet finns där, med andra - att de inte förstår.
Det är jobbigt.
De som ser på mig med nedlåtande ögon när jag berättar vad jag vill säga.. de som inte vill höra vad jag tänker eller vad jag känner - egentligen.
De låtsas jag inte om.
Inte idag och kanske inte i morgon.

det läskiga är att de stackarna inte vet om det.
Att en vacker dag släpper jag taget, och när jag släpper taget är det på riktigt.

På riktigt.

Jag gillar inte nedlåtande ögon.
Inte alls.


Nu frukost och sen kundbesök.
Torsdag here we go!







tisdag 19 november 2013

orden fattas mig

Jag har inga ord idag.
Finns inget att skriva om tänker jag fastän hela kroppen är i ett känslomässigt rus.
Det finns massor här inne men inget som kommer ut.


Samla dig säger jag till mig själv framför en spegel med fläckar i ett badrum som doftar man.

Samla dig.

Och jag försöker.
Försöker så gott jag kan.

Det är redan Tisdag och min kalender är proppfull med möten och jobb.
Jag hinner inte samla mig ändå.
Inte nu.


Jag glömmer dricka vatten på jobbet.
Börjar klockan 9 på morgonen och släcker lampan i den stora lokalen när klockan är 21.03 på kvällen.
Men ibland har man för roligt mitt i stressen, jag glömmer bort det viktiga då.
Som att äta eller dricka.

Men det är ok ändå.
Att glömma saker för att man har roligt är ok ändå.
Jag får in nya doftljus i butiken och måste öppna och lukta på dem alla.
Magiskt vad doftljus gör med mig.
Magiskt.


Och nu var det dags igen.
För jobbet som är för roligt för att stanna upp och äta,
 det kallar igen.
 Jag har möten med drivande kvinnor och en bebis som skall fotograferas.
Ja men ni hör ju.
Finns ingen tid för mat såna dagar.
Ingen tid över när livet är så kul.

Ta hand om er.






tisdag 12 november 2013

Champagneglas, julpynt och tankar som tar över.

Jag jobbar med fotografering idag.
Och inuti jagar jag mig själv.
Det är mycket nu och ändå inget alls.

Mailboxen är full och svämmar över,
 förfrågningar jag vill ta mig an men inte kan.
Inte nu.


Jag hinner sen tänker jag.
Jag hinner senare, säger jag till mig själv.
Och jag vet att det kanske inte stämmer.
Men jag vill.
Åh jag vill.


Det har ramlat in nytt porslin i butiken.
Enkelt men ack så snyggt.
Jag fotar glasen i ett konstigt ljus med brasan tänd.
Jag är iskall om händerna idag igen.

Iskall.



Det är ett mail som är längre än de andra.
Ett mail som är skrivet till mig.
Mer äkta.
Det är ett mail som är personligt av alla hundra jobb-mail.
Ett mail som jag läser om och om igen.

Jag visste inte du fanns kvar,
trodde jag hade glömt dig och lagt dig bakom mig.
Jag hade fel.
Så fel.
Och jag vet inte nu om det är fullkomligt hemskt att minnas dig eller om det är ok ändå.
Om jag borde lyssna på dig, se dig och lära mig känna dig.
Igen.
Vet inte alls än.



Men jag andas tyngre nu.
Som en gråt som vill följa med ut i varje andetag.
och jag hade verkligen ingen aning.
Att det fanns där inom mig.
Som en klump med gråt innanför hjärtat någonstans.



Så jag jobbar vidare.
Jag fotograferar och ringer samtal.
Jag andas med gråten i halsen, men jag vet att det ordnar sig.
Det gör det alltid.
Har alltid gjort.


Jag väntar på ett ljus som aldrig tycks komma idag och funderar på om man borde träna istället.
träna är bra när man har mycket att tänka på.
det har jag lärt mig.
Det med.



torsdag 7 november 2013

Kalla händer och hjärtan som längtar.

Det är något med årstiden.
Något med kylan som tränger sig på.


Jag är trött men jag somnar aldrig.
Sängen är så skön så jag ligger kvar ändå.
Nya täcken och lagom skrynkliga sängkläder gör det.
Gör så att jag vill stanna där, trots en sömn som aldrig kommer.


Jag pratar med mannen på kvällen.
Jag pratar och han lyssnar.
Kärlek, jobb, barn som växer för fort och systrar som bor för långt bort.
Jag pratar och han lyssnar.

Det är något med kylan som kommer.
Hjärtat saknar något trots att allt finns här, 
och fingrarna är ständigt kalla.


Jag är trött och rastlös på samma gång.
trött men kan aldrig sova.

Nu dricker jag det där kaffet som redan hunnit bli kallt, jag drar fingrarna genom lagom rufsigt hår och andas.
Andas och kör till jobbet.

Jag har historier att berätta för er.
Jag har saker som längtar ut.
Men ibland måste jag vänta med, 
vänta in tillfällen som passar sig bättre än andra och kanske sortera.
Sortera en gång till.


och ja visst.
I butiken är det snart fullkomligt jul.
fullkomligt.





lördag 26 oktober 2013

Disigt grå

Himlen.
Den är precis så.
Disigt grå.

Det ligger som en tunn tunn dimma över trädgården som helt är skapad av små små regndroppar som liksom yr omkring.
Tillsammans skapar de just - disigt grå.


Men här inne.
Där är det varmt ljusbeiget på något sätt.
Vi sitter tätt tillsammans i en soffa med något barnprogram på tv:n, vi har rufsiga hår och tända ljus.
Lite varmt ljusbeiget på något sätt.

Jag ska fixa frukost snart.
Är det Lördag så är det säger vi till varandra och lutar huvudena bakåt i soffan.
På Lördagar börjar jag inte jobba förrän 11 och det är en lyx i sig.
Att hinna sitta här och inte göra något annat än längta efter varma scones och en till klapp från sonen.
Inget annat än så.


Men efter frukosten är det dags.
Dags att kamma håret (kanske, eventuellt) och hänga på sig lite favorit smycken och sen.
Sen bär det av på äventyr och kärlek -
 så hjärtat svämmar över lite.
Inte illa.
Inte illa alls för en grå disig Lördag i slutet av Oktober.



Ta hand om er och glöm inte att ta vara på dagen!
NU!





torsdag 5 september 2013

Breakdown

En kvinna frågar mig om jag vet vad chakra är.
Jag svarar aldrig.
Hon berättar ändå.
Jag lyssnar knappt.

Kanske de är lite i obalans tänker jag.
Mina chakran och jag.


Så kan det vara.
Eller så är det den där pms:en som gör det.
Jag känner mig skör, drar mig sakta upp ur sängen på morgonen.
Dricker kaffet försiktigt.
Andas djupt och drar mina fingrar genom sonens hår.


Jag ska fota nya smycken och lite scarfsar.
Men allt känns suddigt - som en dimma hänger i mitt inre.
Jag tar en ganska lugn dag idag.
Solen skiner igen - den hjälper mig.
Kanske jag borde baka någonting 
Kanske bara ligga i en soffa
 med ett duntäcke och summera vad jag b o r d e göra?
Kanske.


lördag 31 augusti 2013

mittemellan allt

Mitt emellan mina andetag
 finns känslan som ropar efter uppmärksamhet.
Mitt emellan möten,
fotograferingar 
och snabba kärleksförklaringar till barnen ropar den.

Om och om igen.


Jag borde lyssna inåt,
prata utåt.
Andas djupt.

Det är inte meningen att vara såhär.
Men jag hinner inte med det, hinner inte ta tag i känslan-

nästan som en förkylning ligger den i min kropp.

I varje liten cell ramlar den runt- guppar upp och ner, 
nästan som en förkylning som är på väg att slå ut.
Den liksom känns men jag vet inte om den är på allvar.
Den gör mig trött och tvär men jag vet inte säkert, kanske den inte biter fast, kanske den drar sig tillbaka.
Känslan.



Eller inte alls.
Kanske den stannar på riktigt.
Kanske den menar allvar.
Och jag andas lugnt, försöker lyssna.
Mittemellan fotograferingar och kunder, höst styling och hes hals.
Mittemellan försöker jag andas.
Djupt och på riktigt och lyssna på den.

Kroppen som tillhör mig.





fredag 23 augusti 2013

Morgonpromenad

Jag borde gå här alltid tänker jag.
Varje morgon borde jag ta den här rundan.
Förbi hästar och släpande ljus genom hagar och över åkrar.


För något händer med mig.
Varje gång.
Jag borde gå här alltid.


klockan är strax efter 6 på morgonen.
Bara jag och naturen som vaknar.
Tillsammans.
Jag och hästarna.
Jag och den svala luften.
Promenader som dessa sparas inuti.
Jag håller hårt i känslan.
Håller kvar.




De ser på mig med nyfikna blickar.
De där hästarna som skapar lugn.
kanske tror de att jag ska ta dem med mig.
Ut på äventyr bara jag och dem.
Det hade vart nåt tänker jag,
ett äventyr.
Bara hoppa på och galoppera bort över fälten
med vinden i håret och sval luft mot min hud.
det hade vart nåt.




På tillbaka vägen är solen uppe helt.
Det släpande ljuset lättar och luften blir en aning varmare.
Dimman ligger kvar på åkern där jag går
 och tänk va.
Vad en morgonpromenad en Fredag i Augusti kan göra för själen.
Tänk va.



lördag 17 augusti 2013

När man bär på en hemlighet

Det kan bli så tungt att gå.
När man bär på en hemlighet.
Stegen blir hårdare mot den där asfalten vi mestadels rör oss runt, till slut nästan släpar benen efter mig.

När jag bär på en hemlighet.


Vissa hemligheter
de är ju bara trevliga att gömma för någon annan.
Gömma ett litet tag.
För att sen få visa och låta andra ta del av,
 Men så finns de där andra.
De som man valt spara kvar för att inte ta smällen.
Inte ta konflikten och inte ta av min egna energi.
Såna hemligheter.

Så idag är en dag då mina steg är ganska tunga.
Jag pratade med någon.
Denna någon väckte hemligheterna till liv och min andning liksom flämtade till.
Kippade lite extra efter luft.

Jag fotar för webshopen.
Fina saker såklart.
men jag längtar efter de där gyllengula fälten och ett släpande ljus.
Det är vad jag borde göra idag tänker jag.
Fota någon på ett gyllengult fält med släpande ljus 
 inte bära runt på hemligheter för någon som inte har mage att förstå.
Typ så är det idag.

(om ni undrar var man kan hitta den galet snygga scarfsen, så finns den här.)

typ så.





torsdag 15 augusti 2013

bland hästar och gula fält

Jag tar med mig dottern.
Dottern och två hundar på en promenad som inte borde ta slut.


Vi vandrar förbi hästar med längtande ögon.
Vi andas frisk luft och lutar huvudet bakåt mot solens strålar.
En promenad som inte borde ta slut.


Vinden är lagom mjuk och i luften finns doften av sommar fortfarande kvar.
I mitt hjärta står en dörr och slår hårt i vinden och jag tänker att promenader som dessa ska få den att lugna sig.
Vinden där inuti mig.


Fälten är magiskt vackra och vi måste fota där ute säger jag till en dotter som ler.
En annan dag mamma, en annan dag säger hon och trampar vidare.
Hon visste att jag ville nu.
Hon visste och jag ler tillbaka.


Vi borde bo här säger jag.
Här bland gyllene fält och hästar med vinden i manen.
Vi borde bo här säger jag till dottern och hon nickar.
Ja men inte längre bort än så här säger hon.
Jag måste kunna cykla till mina kompisar.

Sant tänker jag.
Så sant.

Men vi borde bo här.
Bland hästar och gula fält.
Där vinden i hjärtat kanske lugnar sig en aning.
kanske.







fredag 9 augusti 2013

Sommarens andetag

Jag vill inte säga det högt.
Vill inte tänka tanken.
Men det känns idag.
Jag känner det i luften utanför.
Sommaren andas sina sista andetag.


Jag försöker att inte stressas.
Försöker.
Det fungerar inte alls.

Himlen är klarblå och vinden tar i från kallare plaster.
Det känns.
Att sommaren andas på de sista andetagen.

Inte idag.
Och inte i morgon,
men det känns.


Jag kommer trotsa den.
Länge till.
Den där årstiden som är på väg.
För än så länge kan vi låtsas, minst en månad till.
Att det är sommar och himlen är blå,
att de ljumma sommarkvällarna aldrig ska ta slut
att havet är lagom varmt och skolan inte måste börja.
Vi låtsas.
Vi trotsar.


Så på ena armen hänger Limone i starka rosa färger och viskar sommar på karibisk ö.
På den andra hänger PeaceAndLove och säger nästan samma sak.
Kanske viskar det Florida.

Så jag trotsar vidare.
Och jobbar vidare.
Men där om någonstans känner man att det är dags för nya tider.
Det kommer in mail efter mail i min inbox som pratar höstnyheter och burriga toner.
Men ja inredningen är rolig, bara vädret ville vara kvar .)

Sommar.
Som jag älskar dig.





måndag 5 augusti 2013

Kristian Gidlund

Han sitter i mitt kök i drömmen.
Runt mitt köksbord sitter vi.

Kanske är det två av honom som sitter där.

En som är frisk och glad - rosig om sina kinder.
En annan är trött och svag med ögon som är ledsna.
Drömmen är i efterhand så svår att tyda.
Så svår att ta på.
Som de alltid nästan är.




Han är blek och hans hand skakar, jag kan inte förmå mig att säga ett ord.
Jag sträcker ut en hand och lägger den på hans.
Han ler och det ser ut som läpparna spricker en aning.
Jag gråter.



En lång stund sitter vi där.
Jag vet inte om vi pratar men det känns så.
Han ler och ser på mig, förbi och igenom.
Vad tittar du på frågar jag då.
På dig.
Men du har ingen aning
svarar han.

Jag vaknar med tårarna rinnande över ansiktet och en kudde som är våt.
Jag kan inte förmå mig att förstå.


Men vi gör det.
Nu.
Lever livet.

Lev livet ordentligt och på riktigt.
För det är verkligen mycket som inte spelar någon roll.
Någon som helst roll
 överhuvudtaget.



Drömmar.
Så svårt att ta på.
Så svårt att låta gå.




söndag 21 juli 2013

morgonen för mig själv

Jag har slutat med alkohol.

Jag vet.
Helt galet för att vara mig eftersom jag fullkomligt älskar både vitt, rött och rosé :)
Men jag ville bara se vad kroppen säger.
Vad den tycker.


Jag ska gasa igång med träningen ytterligare.
Igen.
För den här kroppen jag bär på kräver så himlans mycket för att det ska hända något.
Så jag testar.

Vad som hänt hittills?
Ja än så länge har jag bara fått tre mornar där jag vaknar tidigare igen, där jag vaknar utvilad och pigg.
Så bara det är ju egentligen värt hur mycket som helst- dagar som dessa.
Dagar då solen står högt från klarblå himmel redan klockan 7 och vinden susar så försiktigt i min trädgård.

Bara det.

Här till höger har ni min brors blivande fru. Carin. Finaste Carin.

Och nu är de tillbaka i Västervik.
Svägerskan och kusinerna.
5 Dagar fick vi.
5 av de soligaste, somrigaste dagarna året bjudit på.
Tack snälla för att ni kom och rörde om.
Fick mig att skratta och ruska på huvudet.
Tack snälla fina ni.

Vi hann med strand, glass, fnitter, 
poolhäng, stadsrunda
 och grillkvällar.

Vi hann med att umgås.

Barnen hann skratta och retas, puttas och kramas.
De hann tävla i vem som kör snabbast med barnens mini-moto och vem som har flest diamanter i mine-craft.
De hann umgås.









Och ja här på sista bilden har ni min brors lilla "mini-me"
han är så lik min bror att man blir lite knäpp.
Fast så busig som han är var nog aldrig min bror.
Kan nog ingen annan vara:)

underbara barn.

Nu ska jag dricka upp mitt kaffe och springa 8 kilometer.
Vad hittar ni på denna underbara sommardag i Juli?