Champagneglas, julpynt och tankar som tar över.

Jag jobbar med fotografering idag.

Och inuti jagar jag mig själv.

Det är mycket nu och ändå inget alls.

Mailboxen är full och svämmar över,

 förfrågningar jag vill ta mig an men inte kan.

Inte nu.

Jag hinner sen tänker jag.

Jag hinner senare, säger jag till mig själv.

Och jag vet att det kanske inte stämmer.

Men jag vill.

Åh jag vill.

Det har ramlat in nytt porslin i butiken.

Enkelt men ack så snyggt.

Jag fotar glasen i ett konstigt ljus med brasan tänd.

Jag är iskall om händerna idag igen.

Iskall.

Det är ett mail som är längre än de andra.

Ett mail som är skrivet till mig.

Mer äkta.

Det är ett mail som är personligt av alla hundra jobb-mail.

Ett mail som jag läser om och om igen.

Jag visste inte du fanns kvar,

trodde jag hade glömt dig och lagt dig bakom mig.

Jag hade fel.

Så fel.

Och jag vet inte nu om det är fullkomligt hemskt att minnas dig eller om det är ok ändå.

Om jag borde lyssna på dig, se dig och lära mig känna dig.

Igen.

Vet inte alls än.

Men jag andas tyngre nu.

Som en gråt som vill följa med ut i varje andetag.

och jag hade verkligen ingen aning.

Att det fanns där inom mig.

Som en klump med gråt innanför hjärtat någonstans.

Så jag jobbar vidare.

Jag fotograferar och ringer samtal.

Jag andas med gråten i halsen, men jag vet att det ordnar sig.

Det gör det alltid.

Har alltid gjort.

Jag väntar på ett ljus som aldrig tycks komma idag och funderar på om man borde träna istället.

träna är bra när man har mycket att tänka på.

det har jag lärt mig.

Det med.