mittemellan allt

Mitt emellan mina andetag

 finns känslan som ropar efter uppmärksamhet.

Mitt emellan möten,

fotograferingar 

och snabba kärleksförklaringar till barnen ropar den.

Om och om igen.

Jag borde lyssna inåt,

prata utåt.

Andas djupt.

Det är inte meningen att vara såhär.

Men jag hinner inte med det, hinner inte ta tag i känslan-

nästan som en förkylning ligger den i min kropp.

I varje liten cell ramlar den runt- guppar upp och ner, 

nästan som en förkylning som är på väg att slå ut.

Den liksom känns men jag vet inte om den är på allvar.

Den gör mig trött och tvär men jag vet inte säkert, kanske den inte biter fast, kanske den drar sig tillbaka.

Känslan.

Eller inte alls.

Kanske den stannar på riktigt.

Kanske den menar allvar.

Och jag andas lugnt, försöker lyssna.

Mittemellan fotograferingar och kunder, höst styling och hes hals.

Mittemellan försöker jag andas.

Djupt och på riktigt och lyssna på den.

Kroppen som tillhör mig.