En Lördag i Oktober

Jag vaknar av två hundar som busar.

Sovit längre än till 7.

Kors i taket.

Ligger kvar till 8.20.

Känner att den har kommit nu.

Förkylningen jag aldrig önskade.

Halsen svider och huvudet svävar lite ovan mina axlar.

Jag går igenom lite bilder i datorn.

Vet att jag verkligen måste sortera fler mappar.

Måste men orkar inte.

Hittar bilden här.

På Milos hand.

Den lilla lilla fina handen.

Så söt så det kändes in i hjärtat.

Otroligt att det kan hända.

Livet.

Och jag vet att jag lovade min syster att fixa fler bilder.

Mamman till Milo.

Och här är då några av dem.

Söt va?

Söt som socker som man säger.

Nu ska jag äta omelett och prata livet med en familj i mysbyxor.

Sen.

Sen ska jag ta den där iskalla promenaden i solen med två hundar som behöver det.

Sen.

Först långsam frukost och prat.

Och ja!

Jag har fått en Blog-Award!

Av finaste CREANDO

Det är jag så glad och tacksam över så det får ett eget inlägg senare.

Efter mat och promenad och så.

Ha en fin Lördag nu !

♥

KRAM!

när det räcker

Det kommer till den punkten.

Helt plötsligt.

Och nu är den här.

Punkten.

.

Som säger stopp och det räcker nu.

Med kyla och höst.

Våren kan komma tillbaka..

Våren och så sommaren.

Jag har redan fått den där längtan.

Efter varma dagar på Österlen när allt jag hör är barn och vågskalp.

När själen är lugn och huden lagom solbränd.

Jag har redan fått den där längtan.

Efter skratt med systrar, grillade hamburgare i en solstol, mojito en sen kväll på Lilla torg.

När jag ler och är sådär lagom blond.

Så när alla andra visar tända ljus och brasor visar jag varma stenar  på en strand,en solig dag i Augusti.

En dag då solen var som varmast, en dag då jag hade min syster vid min sida och 5 kusiner som skrattade tillsammans på den vackraste platsen i Sverige.

Österlen.

Haväng.

Så efter att jag jobbat idag.

Efter jag klättrat på stegar,  blivit svettig, efter jag har tränat styrketräning i hallen med min vän kettlebell.

Då sitter jag vid ett matbord med tre fina barn och längtar tillbaka.

Tillbaka till sommaren.

Till värmen och stranden, barfota dagarna i gräs, poolplask och glass.

Allt vill jag ha.

Nu.

Så jag tycker det räcker nu.

Med höst.

Jag hör att det snöar i landet.

Jag ser bilder på Instagram som visar det.

Och min själ suckar djupt.

Inte ännu.

Snälla.

Vintern vänta lite.

Så jag ger er bilder på värmen.

Och i mitt hjärta hoppar det lite extra när jag minns tillbaka.

Till dagarna på Österlen med min finaste syster och hennes barn.

Livet alltså.

Galet vad bra det är.

Ha en fin Fredag alla ni!

♥

KRAM

Hemma igen

Så var helgen över.

Borta är bebis doften och systerkramarna.

Borta är regnet med för den delen.

Men borta är skratten som är sådär galna som bara två systrar kan åstadkomma och förstå.

Men hemma.

  det vanliga, det skönaste jag vet, det lugnaste och tryggaste.

Hemma.

Igen.

Jag går igenom lite foton snabbt.

Han är bra vacker den där pojken på bilderna.

Milo.

Min yngsta systers första son.

Han luktar magiskt gott.

han är len, så len som bara en bebis kan vara.

Och precis just nu är han världens finaste bebis.

Jag hade behövt tid.

Mycket mer tid.

Och ljus.

Mer vanligt dagsljus och inte bara regngråa skyar utanför.

Men ändå.

Den där Milo liksom.

I en korg, på en fäll, i min systers knä.

Vacker är han hela tiden.

Galet hur det kan fungera som det gör.

Vackra små, små människor växer inuti oss.

Och kommer ut,

och ger oss detta.

En till liten person att älska.

Att förundras över.

Ett till vackert liv som är så stort att man inte förstår.

Och jag vet.

Jag vet fast hon inte säger så mycket,

min syster som är mamma till Milo.

Att hon är så förälskad att det liksom känns in i magen, ut i fingrarna, tillbaka till ryggraden och upp i huvudet som en stormvind, en liten orkan i den här lilla lilla varelsen.

Och stolt.

För tänk vad hon gjort här i livet.

Mer än detta kan vi ju inte klara av.

Inget som är större än detta kan vi göra.

Livet.

Så här är han idag.

Och jag tänker att han nog saknar mig redan.

Precis som hans mamma skriver att hon saknar mig,

tänker jag att han oxå  gör.

Och jag hoppas vi ses snart igen.

Milo och jag.

♥

Kram

Augusti

Jag tror att Augusti är sista sommarmånaden i Sverige.

Det har sagts så.

Jag har hört det.

Så jag plockar in mer blommor från vår trädgård.

Och försöker leva i den.

Sommaren som är kvar.

Jag önskar jag hade en bil utan tak.

Jag vill åka till havet i den.

 Med håret fladdrande runt mitt ansikte och med hög musik i högtalarna.

Jag skulle sänka volymen iböand för att lyssna på ljudet från sommaren.

Havet, vinden och fåglarna.

Jag skulle lukta på luften.

Jag skulle andas och göra vad jag gör just nu.

Försöka leva i den.

Sommaren.

För snart kommer de kortare dagarna med de mörkare kvällarna och kyligare nätterna.

Så jag skriver texter om sommar som jag spar under mitt tangentbord och jag plockar in blommor från min trädgård.

Ungefär så.

Nu ska jag spela tennis på gatan.

Tennis har jag aldrig kunnat spela.

Fråga min bror jag vet att han vet ;)

Kram

samlar mig

Det blev en sån dag idag.

Jag samlar ihop mig, samlar ihop huset, barnen, mannen och trädgården.

Tar en förmiddag för detta.

Det behövs.

Gocart tävlingarna för den här helgen är över.

Han är så duktig den där sonen jag har.

Han i mitten.

Han som är ägaren till den vackraste själen och finaste orden.

Han ville ju mer såklart, aldrig vara mindre än 1:a egentligen men jag är nöjd.

Man måste träna mer säger jag och är så där pedagogisk.

Han lägger pannan i så många veck han klarar av och mumlar något jag inte ska höra.

Men duktig är han.

Och nervös är jag.

Alltid.

Alla tävlingar.

Så vi gör ingenting idag.

Inget och allt.

För jag samlar ju mig.

rensar i huvudet och i huset.

Tvättar och lite halvt planerar vad som måste med till Italien på Fredag.

Och så väntar jag in besök.

Från Västervik kommer de.

3 stycken som tillhör min bror.

En son en dotter och en blivande fru.

Barnen längtar och jag med.

Så snart är det slut på samlandet och starten på en hel storm tror jag minsann.

:)

Kram

klump i magen och pirr i själen

På samma gång.

Ibland är det precis så som du vill att livet skall vara.

Bra.

Bra på ett fint behagligt sätt.

Så som när min syster dyker upp lagom till lunch och kusinerna kan bada i poolen, vi prata strunt och männen humma över husbils bygge.

Precis just så.

Bra.

 Mannen hennes.

 Kusinen vår.

syster min

Men nu är klumpen i magen här.

För nu har de åkt igen.

Vi som aldrig umgicks när vi var barn, vi som pratar ärligt och öppet nu.

Vi som är systrar.

Vi har fått en hel vecka och vi vill båda ha mer.

Jag har en liten klump där i magen för att de åkt 55 mil bort men jag har en själ full av pirr och ett hjärta fullt av kärlek.

Och inne i mitt sinne lever minnena kvar.

Nu och alla andra dar.

Kusinen vår

Här har dottern fotat, om man tittar noga ser man mig i systers brillor.

Diskussioner var det ja ;)

Hon är snygg även när hon ser arg ut.

:)

Och ja.. fler armband har det blivit med.

Kusinerna var tvungna att ha ett varsitt och dottern har lärt sig hela "konsten" själv nu.

Snygga blir de!

Nu ska jag ta en kort promenad med två hundar.

Sen sover jag mellan vita lakan med en fläkt surrandes i taket.

För sommaren är kvar,

varm fuktig och underbar.

Jag älskar det.

Kram

Haväng - Simrishamn och kärlek

Nu är vi hemma igen.

Solen gassar fortfarande och jag planerar en dag i solen.

Jag ska springa först.

Det där med vin och drink och god mat.. ja jösses.

Om jag någonsin hade en  kropp som var någorlunda ok så är den borta nu ;)

Barnen sover fortfarande.

Sina egna sängar.
Inget som slår det.

Jag laddar in bilder i datorn från vår semester.

Haväng.

Jag minns dofterna och ljudet och spar dem inne i min själ för att kunna plocka fram dem när vinden viner och fingrarna fryser.

Jag lagrar dem där inne i mitt finaste rum.. där de vackraste minnena stannar för att värma mig, för att minnas det finaste vi har och varför vi är här.

Livet.

Jag minns kusinen som ler mot mig.

Jag minns min son som lyssnar koncentrerat.

Jag minns min systers skratt och min mans smekning.

Jag tänker minnas detta.

Simrishamn, Kivik, busiga barn och bruna ben.

Jag lägger in dem där inne i min djupaste själ.

De vackraste minnena.

Nu väntar trädgården och solen .. nej visst ja.. springa var det.

Springa först.

Kram

sommaren kom till byn

Ja nu är den här.

På riktigt på det där sättet som jag pratat om så länge.

Den är här sådär så du känner solens strålar sticka lite på kroppen, du vill sitta med fötterna vid pool kanten och plaska lite.

Äntligen.

jag bakar goda kakor med jordgubbar och rabarber från vårt eget "land"

Barnen badar i  poolen

Jag strosar runt i trädgården och sprätter på tårna.

Barnen kastar vatten ballonger

Vi tillverkar armband till lill kusinen

Och kusinen blir glad och visar upp sig på sin finaste sida.

Sommar som sagt.

Sommar och min syster är här.

Kan kanske inte bli bättre.

Jo lite.

För i morgon packar vi in alla barnen och tält och oss själva och drar ner till Österlen.

Ja men visst ni läste rätt.

Tält. *hostar

verkligen något för mig ;)

Men barnen kommer älska det!!

Hoppas ni njuter lika väl!!

KRAM!!

ett sms som ett brev

Jag fick det.

Ett sms som var vackert som ett brev.

Långt som ett brev.

Och i orden kändes det precis så vackert och fint och ärligt som ett handskrivet.

"du är någon jag saknar, kanske hela tiden, kanske jämt"

Så skrevs det.

Jag kan inte ens le.

Nästan så fint att jag istället gråter.

"när du tänker hör jag dig, när du ser på mig ser jag redan mot dig"

Ja men ni hör.

det finns de som tänker som jag.

Som vill vad jag vill och som vet vad jag vet.

en annan gång skrev samma person ord från en sång jag redan älskar.

" din sol har landat i mitt knä och gått sönder..

våra rader trillar ur och ligger kvar.

Jag tror vi ljög fast vi sa att det var sant.

Vi var aldrig kära i varann det bara kändes likadant.

såna som vi med lyckan mitt i sorgen..

vi ställer frågor och jag är trött på mina svar.

Men du finns i mina drömmar när jag sover.

jag vill förändra nån av oss men jag vet inte hur man gör"

De orden är Melissa som skrivit.. och den här personen vet att jag lyssnar till henne.. vad hon sjunger med sin vackra stämma och hennes underbara ord.

Så idag är jag glad igen.

För orden. för känslorna.

För de som kan använda orden och känslorna tillsammans.

För när du säger det så tror jag dig.

Jag känner ju att mina tankar tar över allt..

och jag känner efter varje dag.. känner och förundras över styrkan.

I pulsen i orden.

I viljan och lusten.

Italien var det ja..

jag vet inte om det måste bli i augusti..ser ut att bli tajt innan.. underbara syster kommer med sina fina barn snart och vi vill inte boka bort oss när det redan är inbokat.

Så i Augusti.

Och nu.. nu är jag helt ärlig och frågar..

vill någon följa med?

Visst vore det väl kul?

Att ha någon att babbla med.. barnen någon att leka med.. någon som lite lite är som jag.

Du?

Kram

det där med att vara hemma

Ja nu är vi där.

Där vi hör HEMMA.

Det är här vi ändå är oss, vi, på vårt bästa sätt.

Jag vet att resor är bra när jag kommer hem vet jag det ännu mer.

Nu fick jag många svar.

Ytterligare en gång.

Ett steg till i livets gåta.

Så länge som jag trott att man skulle tycka på ett visst sätt.

Bara för att det var vad som förväntades av mig.

Jag har förstått att jag blivit satt i en mall där jag aldrig passade in.

Jag har förstått nu att jag inte är vad de sa att jag var och att jag är så mycket bättre än just det.

Och innan har jag känt mig utanför just bara för det.

Innan har jag känt mig bortskuffad och oförstådd.

Men nu när jag vet att det är det som DE gör jag inte förstår mig på.. det är det som de tycker jag inte håller med om...så är det som att stå utanför och se på en film.

En film som bara rullar och som varken drabbar mig eller berör.. den bara är på liksom.

Medan jag lever mitt liv, lagar mat eller pussar en sons panna.

Så bara.

Och att veta detta, och samtidigt försöka förstå.. är svårt.

men skönt.

Jag vet nu att allt det jag inte gillat med mig själv var aldrig de jag själv valt från början... allt det jag undrat över, ifrågasatt och inte kunnat förstå.. var aldrig vem jag var.

Bara vad de sa.

Och de hade fel.

Mitt bittra jag var bara deras fel.

Nej inte deras fel.. mitt fel såklart men aldrig när jag var 7 år var det mitt val.

Aldrig heller när jag var 15 var det vad jag ville.

Men nu.. nu gör jag vad JAG vill.

Jag tycker om människor som jag tycker om.

Och jag tycker så OTROLIGT annorlunda än dem och det är skönt.

tragiskt kanske att dem är just DE men skönt för mig.

Livet blir inte bättre än vad vi gör det.

Jag tänker göra det bra.

Helt enkelt.

alla bilder från min Pinterest

så när en del av mig känner lite ledsamhet, lite sorg vet den bra delen av mig att detta är vad som krävs.. detta är precis vad jag måste göra för att må bra. bättre.

Så jag släpper taget nu och andas.

Andas och njuter av det fina.. låter det fula passera förbi.

Vi är hemma igen.

Jag är nöjd.

Glad.

Jag andas.

Och ja jag saknar en och annan syster efter resan.

Men de vet att de får komma hit NÄR de vill HUR de vill och med hur många barn, hundar eller stökiga partners som helst!

:)

KRAM