middag på Majkens sylta och lite så

Det här med fjällen.

Det är liksom fullt upp.

Jag tänker att man har hur mycket tid som helst.

Semester ni vet.

Hur mycket tid som helst till allt.

Men det visar sig att man inte har mer tid än hemma.

Eller mer tid än när man jobbar.

Och jag inser att det är för lite tid till det roliga typ alltid.

Men jag försöker få in allt.

Allt.

Så idag hann jag inte ens med att åka skidor.

Jo klart jag hade hunnit,

men först skulle en son ta et lugnare på morgonen och jag ville inte jäkta.

Sen var det liksom dags för korvgrillning i backen och sen var det en annan dotter som inte ville åka mer.

Så ja.

jag har gått rundor, grillat korv, stekt en hel del pannkakor och tränat kettlebell i en hall med furupanel på väggarna.

Köpt nya vantar till en dotters förfrusna fingrar.

Nån ny variant minsann som lovar hålla värmen till minus 30 grader.

Jo man tackar.

Får testas i morgon.

Sonen.

Han i mitten som alltid vill allt och lite till.

Han bytte skidorna mot en snowboard idag och visst syns det i blicken.

han är så nöjd så.

Nu måste jag stänga ner den här datorn.

Dra handen genom håret och samla ihop en familj som sitter i soffan och ser allmänt slöa ut.

För i kväll har vi ju bokat bord.

Majkens sylta liksom.

Kan nog inte bli illa.

Hörs ju på namnet.

.)

Vemodet drar i mig lite ibland.

För man vet ju.. läser ju hur alla andra har det.

Att vardagen snart är här.

Vardagen ja.

Men den kan ju vara riktigt bra den med.

Minsann.

Och vardag och vardag förresten..

snart är det ju dags för Formex mässan.

Och det i vardag är ju inte ett dugg otrevligt.

Minsann.

 Ta hand om er.

varning för ras

Det finns en låt.

Ni som vet vad jag vet,

vet precis vilken låt jag tänker på.

Den är vacker som så många andra.

Den ger mig en känsla av något jag inte kan sätta ord på.

En känsla som jag tycker om.

Trots.

Eller ändå.

Och jag vill varna.

Er.

för ras.

Om några dagar.

en vecka eller så.

Kan det hända att jag talar om något som inte bara är glittrigt, skrattigt och vackert.

Kanske jag kommer tala om djupa saker som är svåra att förstå.

Kanske om känslor som inte tänker lämna eller gå.

Svåra att förstå.

För här inuti.

Finns några känslor som trängs med lyckan.

Här inuti ligger känslor och river, skaver och vill ut.

Men jag vet redan nu,

 det är mycket.

Mycket som vill ut.

Och jag går så försiktigt jag kan...

för att inte skrapa upp dem för hårt..

känslorna som trängs där inuti.

 trängs tillsammans med lyckan.

Jag samlar dem i en liten vrå.

I ett hörn av min själ ligger de på hög.

Känslorna som inte fått tillstånd ännu.

Att komma ut.

På riktigt.

Så de ligger kvar.

  skaver men påminner.

River mig ibland med en otäck känsla i magen.

Den känslan som vet att det kommer ta i som fan.

det kommer riva och slita.

Det kommer gråtas och kanske skrikas.

När de kommer ut.

Känslorna.

Inte mest hos mig.

Kanske mest för den som skapat dem.

Mest hos den.

Nu hos mig.

Gömda men inte glömda.

Bortskuffade men ändå kvar.

Ligger de där och blandas bland de andra.

de bra känslorna som jag har mest av.

De som borde vara ensamma.

som dessa.

Minnen som dessa vinner lätt.

Känslor som ger mig det där.

En vacker dotter.

 en vacker morgon.

  nyplockade smultron.

  en skavd gammal tallrik på landet.

långt långt ifrån känslor som de andra.

De som försiktigt samsas här.

Inuti.

Men jag går så försiktigt jag kan.

För inte nu,

Inte här.

För vad gör jag annars?

jag åker skidor,

dansar fuldans,

dricker rödvin och äter ostar.

Tränar, åker skidor och klappar fina barn i nacken.

Det jag gör bäst helt enkelt.

Där jag känner mest.

Ta hand om er.

Och era nära.

på riktigt.

För du anar inte.

Hur viktiga de är.

Hade kunnat vara.

De nära.

KRAM

det konstigaste

kanske det konstigaste på väldigt länge.

Hos mig.

För mig.

att mitt i resan.

Här och nu.

Så undrar jag för mycket, tänker för mycket och varför varför varför dyker upp i mitt inre.

Resorna vi gör är så fina, sköna och vi bara är.

Men utan dem vi reser med är de kanske ingenting?

Så bara med alla fina själar, de man tycker om.

 blir allt så mycket mer.

Så mycket finare och så mycket bättre.

Så nu, mitt i semesterns sista dygn funderar jag på vad som är vad och vad som är värt allt.

För det är ju trots allt människorna som gör det.

?

Men Italien har gett mig fina minnen.

Minnen som jag vet att vi tillsammans lagrar i vårt sinne.

Jag, en man med skäggstubb och tre barn med bruna ben och saltslitet hår.

Och när tiden går och vi plockar fram minnena igen.

Då är det nog varandra vi minns mest.

Vad vi sa, vad vi gjorde och vad vi älskade.

Jag tror det.

Så nu snart.

Om en dag.

Åker vi hem igen.

Tillsammans.

Och skapar fler fina minnen som vi lagrar där inne med dessa.

vardag blandat med Italien.

Tvättmaskiner och pasta vid havet liksom.

Så gör vi.

Så är det.

Kram

Ligurien, Portofino och lite så

så finns det ändå alltid tid för bloggen.

Om man har internet vill säga.

Och det har jag ju nu.

vi fortsätter hitta vår väg här.

Italien.

Ibland kör vi fel.

Men ibland kör vi så rätt att hjärtat hoppar till sådär galet.

Galet bra.

Vi äter pizza i Camogli och ser på lyxyatcher i Portofino.

Och ja.

Helt galet vackert.

Så vackert att jag på riktigt funderar när jag tar bilderna hur jag ska få er att förstå.

För det går inte.

Inte att förklara och inte att visa.

Man måste nog vara här.

Så är det.

Och ja Portofino.

Det är nog gräddan av gräddan om man får säga så.

Jag var helt fel.

På ett bra sätt.

En gammal fiskeby där de rika och kända kan leka med varandra och visa upp sina fina smycken, kläder och inte minst sina båtar.

Hjälp mig liksom.

I shorts och flipflop.

Oj då.

:)

att köpa ett boende här är visst helt galet.

Detta toppar listan.

Efter Portofino kommer capri, ska visst säga en hel del.

Ungefär 200 000 kronor per kvadratmeter kostar det.

Joråsåatt.

Jag har inga pengar för ett fint hus i berget med utsikt över Portofino bukten.

Men jag njuter så länge det varar.

Oj vad jag njuter.

Snart är det ju trots allt dags för vardag.

Vardag igen.

Och jag laddar så gott jag kan.

Kram

cellskräck?

Jag försöker förklara min rädsla för att dyka/snorkla.

Och det ända jag kan få det förklarat på är just cellskräck.

Typ klaustrofobi fast tvärtom.

Jag bli helt livrädd.

Det är för mycket liksom.

Men känns som när jag är instängd i ett trångt utrymme.

I ett stort utrymme. (??!?)

På samma gång.

Knepigt det där.

Så medan pojkarna och mannen och kanske dottern snorklar och tittar på fiskar så ligger jag nog och läser en bok.

Eller köper en kaffe.

Eller kanske ett par fina "slappar-brallor" med långt grenhäng som alla här ser ut att ha.

Typ så gör jag nog idag.

Och ni då?

Vad gör ni?

ännu mer semester

Jag kommer till ett annat hotell.

Internet.

Här läser jag om er som börjat med vardag igen.

Ja hjälp snart är den tillbaka.

Skolväskor och jobbresor, kvällsmat och skolmöten.

hjälp.

Men än så länge har vi semester.

Så det riktigt smäller om det.

Massor av semester.

Vi hyrde ju den där båten.

En vit liten sak med turkosa ränder.

Precis som det ska vara tror jag.

Den gick så fort som pojkarna ville och mannen var stolt och glad.

Jag var tvungen att låtsas som jag var precis lika glad som dem.

Och jo jag ville ju vara det. Jag var det ju.

Egentligen.

Men hjälp vad jag blir åksjuk av allt.

Blä.

Jag guppade med ändå.

Jag hoppade från båten och låtsades att jag inte var det minsta rädd.

(det är något läskigt att bada i så djuuupt vatten och inte ha en aning om vad som finns där under)

brunare blev jag, och för att inte romantisera det hela för mycket så bråkade de såklart om vem som skulle styra båten.

I princip hela dagen.

Men allt var värt det.

Jösses vad vackert.

Dottern hon brydde sig inte så mycket om det där att köra båten.

Hon ville mest sitta längst fram och vicka på tårna och skrika:

- fortare fortare.!

Tills det gick för fort och hon fick skrika sakta ner sakta ner istället.

Men jag tror hon njöt där framme minsann.

Vackert var det som sagt.

Och husen längst sjön.

Sjö säger man ja.

Ser ut som det vackraste havet.

Men husen.

Så fina.

Precis som man förväntar sig, eller mer.

Och man jag kan inte låta bli att undra vem som bor där, hur ofta och när.

Hallå liksom.

Läget.

en hel dag hade vi en båt.

Och nu talar två söner om vad de ska äga för båtar när de bli stora.

Den ena större än den andra.

Typ så.

var 20:e minut fick vi smörja in oss.

Man känner ju inte solen när båten kör och vinden svalkar sådär lagom.

Men vi klarade det.

Ingen är röd.

Bara lite lite brunare än innan.

Semester var det ja.

Och i morgon fortsätter den.

Igen.

Hoppas vardagen är snäll mot er där hemma.

För hur mycket semester man än har vet man ju att det är i den man lever mest ändå.

Vardagen liksom.

Kram

när en båt är bokad

Ja när jag har en man som aldrig kört båt i hela sitt liv,

faktiskt nog aldrig åkt båt innan.

(om man inte räknar med finlandsfärjor eller en full resa på en dykar båt på Cypern när han var 22)

Som nu när han är 38 år gammal bokat en båt från en hamn i en stad vi aldrig innan sett i ett land vi är i för första gången.

Då vaknar man i tid kan jag lova.

Man är uppe och glad och på gång bra mycket snabbare och lättare än andra mornar.

Jag lovar.

Så idag ska vi alltså hänga på en båt.

Jag och min lilla familj.

Den vi skapat tillsammans.

Jag tänker att vi ska se fina små vikar, att jag ska bli brun som en pepparkaka och att jag ska stanna till i en liten fin hamnby och köpa något riktigt tjusigt och Italienskt.

Det tänker jag.

Mannen och två söner som kommer från mig tänker mer.

Gasa.

Fort.

Guppa.

Köra.

Typ så.

Om och om igen.

Vad som sker under dagen det får ni se i kväll.

Nu får ni hålla till godo med det vi redan gjort innan.

Ha en fin Måndag mina vänner.

Det ser verkligen ut som jag får det.

Ja men ni ser ju.

Italien liksom.

Så man tappar andan lite grann.

Ta hand om er.

Kram

när man har internet

Det är då man passar på.

När man är på ytterligare ett hotell i Italien.

Som har free wifi. då passar jag på.

Att blogga.

Vi har förflyttat oss.

Vi har lämnat den magiskt vackra Como sjön och begett oss mot Garda sjön istället.

Så utsikten ni ser där är nu någon annans att njuta av.

Lägenheten i den 300 år gamla byggnaden med den vackra stentrappan får nu vara lycka åt någon annan.

Vi njöt.

Hela området var vackert.

Lägenheten, gränderna, sjön, båtarna, byggnaderna, blommorna.. ja men ni fattar.

Vi försöker njuta av det där jag så ofta säger.

BARA VARA.

Emellanåt går det mer än bra och andra gånger går det inte alls för någon är rastlös, och en dotter är förkyld.

Men att bara vara på semestern i Italien är ändå väldigt mycket enklare än hemma i mitt svarta hus som ständigt har en maskin tvätt att tvätta.

Vi dricker goda viner.

Vi äter pizza som ger oss rysningar av välbehag och glassar som smälter för fort.

Värmen är precis så mycket som vi önskar och i morgon väntar en båt på oss i Denzano som skall ta oss på morgondagens vackraste äventyr.

Det är jag säker på.

Italien alltså.'

Jag säger då det.

KRAM

där solen skiner

För första gången reser vi alltså dit.

Till landet Ulf Lundell fick mig att drömma redan om som barn.

Och som jag alltid sagt att jag skulle till.

Dit.

Där ska vi stanna ett tag.

9 dagar.

Vi ska inte göra så mycket alls.

Mest bara vara.

Tillsammans.

Och ja sen ska vi äta pizza och pasta och glass och oliver och ostar och ja allt som alla säger att man måste äta när man är där.

Och jo springskorna är med.

Måste vara med.

Jag ljuger inte alls.

När jag säger att den här sommaren med trasig häl och för mycket vin gjort mig tjock.

Ljuger inte.

Känns lite som att börja om på ruta ett.

:(

Börjar om.

Men efter Italien då.

Som tur är är jag ju stark och har bra kondition så jag intalar mig själv att det ska gå liite snabbare.

Lite snabbare än vad?!
Ja precis.

:(

Men men.

Efter Italien.

Så vi flyger från Köpenhamn.

Landar i Milano.

Solen skiner där det är jag säker på.

Solen liksom.

Solen och pasta och havet.

Ja men ni fattar.

Ta hand om er.

Kram

Italien

Det är ju bara idag kvar.

Idag.

Sen är det Italien för oss.

Till ett land vi aldrig sett.

Men hört så bra om.

Och vi längtar.

Hjälp vad vi längtar.

bilden tog jag i Tisdags på stranden i Åhus

Inte bara efter landet och solen och sanden och maten

utan mycket är ju efter att bara vara.

Alla 5.

Bara vara på det där sättet man bara är när  man är på semester.

För även om vi är lediga tillsammans här hemma ibland så är det en helt annan sak när vi är iväg.

Ingen tvättmaskin som lurar mig att tvätta eller säng som vill att jag ska "piff bädda"

 nej.

 bara vara.

Idag är det faktiskt sol här utanför.

Små runda fluffiga moln sveper förbi men mestadels är det sol.

Den är inte så varm som i medelhavet men jag gillar den ändå.

Solen.

Barnen ligger i två soffor och ser på tv.

Ingen har ätit frukost och ingen har klätt på sig.

Sommarlovets sista dagar.

Då gör man så.

Vi gör så.

Och packar, frågar om solskyddsfaktor och om badkläder, vi städar lite och hundarna är lite frågande.. för de kan se på oss.

På våra leenden och på sättet vi rör oss på.

Att nåt är på gång.

Italien.

så jag dricker en kaffe till och sen kör vi.

sista dagen innan Itailen alltså.

Vad gör ni?

(Förutom gör mig så glad med era kommentarer och fina ord.:)

Kram

innan det glöms bort

Orden om sommaren som jag gömde under mitt tangentbord.

De ligger kvar.

Idag kommer de fram här.

"sommar är då underbara saker kan hända underbara människor.

Sommaren är då du inte behöver vara den alla tror du är eller den du tror att de tror att du är.

Sommaren.

Sommaren som ger dig doften av nyklippt gräs och barfota dagar i en trädgård som äntligen blommar.

dagar du inte har resten av året är här nu.

Sommaren är din.

Din och min och ingen är där för att se på.

Den har ingen framtid och den bär inget förflutet.

Nu.

Denna sommar.

Den öppnar bara sin dörr och släpper ut dig.

Mig.

Oss.

Sommaren är då du minns barndomen som mest.

Sommaren är minst men störst i mitt sinne.

Störst i mitt hjärta.

Sommaren är då jag mest bara är.

och snart.. 

snart stänger den sin dörr.

*

Sommaren"

Nu väntar Åhus.

Åhus och fem barn och stoora stoora glassar.

Typ så.

Kram