det konstigaste

kanske det konstigaste på väldigt länge.

Hos mig.

För mig.

att mitt i resan.

Här och nu.

Så undrar jag för mycket, tänker för mycket och varför varför varför dyker upp i mitt inre.

Resorna vi gör är så fina, sköna och vi bara är.

Men utan dem vi reser med är de kanske ingenting?

Så bara med alla fina själar, de man tycker om.

 blir allt så mycket mer.

Så mycket finare och så mycket bättre.

Så nu, mitt i semesterns sista dygn funderar jag på vad som är vad och vad som är värt allt.

För det är ju trots allt människorna som gör det.

?

Men Italien har gett mig fina minnen.

Minnen som jag vet att vi tillsammans lagrar i vårt sinne.

Jag, en man med skäggstubb och tre barn med bruna ben och saltslitet hår.

Och när tiden går och vi plockar fram minnena igen.

Då är det nog varandra vi minns mest.

Vad vi sa, vad vi gjorde och vad vi älskade.

Jag tror det.

Så nu snart.

Om en dag.

Åker vi hem igen.

Tillsammans.

Och skapar fler fina minnen som vi lagrar där inne med dessa.

vardag blandat med Italien.

Tvättmaskiner och pasta vid havet liksom.

Så gör vi.

Så är det.

Kram