Jag går stark ur det här

Det var när luften tog slut.

När andetaget inte fanns att andas längre.

Det var då jag gick.

Jag hade gått innan med men alltid på något tvångsaktigt sätt gått tillbaka.

Tillbaka dit där luften inte fanns att andas.

Jag kunde inte andas där längre, det var för rått och för hårt, det var för elakt och för kallt.

det fanns ingen syre för mina lungor att hitta.

Så när vi pratar om livet han och jag.

Min bror som är långt över mitt huvud.

Då säger jag det.

Jag kan inte längre, 

hittar inte längre dit,

vet inte längre hur vägen dit ser ut.

Och så säger jag som det är.

Jag vill inte längre hitta dit.

Jag vill hitta hit.

Här där jag hör hemma, 

här där jag är den jag alltid borde varit.

Här där jag tror på mig själv och mina tankar,

här där ingen ser ner på mig, 

här där ingen skyller sitt egna dåliga beteende på mig.

Här där jag själv rår om mig och mina.

Här där luften finns att andas.

Och han vet vad jag menar.

Han förstår.

Vi pratar alltid mycket om då, som att det måste göras så.

För att rensa,

för att förstå.

Om du pratar med alla då tänker jag,

 men jag vet att det aldrig skulle gå.

De skulle aldrig förstå.

Jag har ingen kontakt med de som en gång satte mig till världen.

det låter rått säger de som hör.

Låter rått och kallt.

Men nej värmen kom när jag hittade luften igen.

Luften att andas.

Och kärleken.

Den som finns i obegränsad mängd, den som fyller oss till bredden och ända in i själen.

Jag går stark ur det här.

Med varma andetag och ett hjärta fyllt till bredden av kärlek.

Som det ska vara.

Som det ska vara 

för mig.

Skärbrädor i alla dess former

Jag skulle hinna så mycket.

Igår.

Jag gör hälften av det idag.

Redan innan klockan slagit 8 i morse var vi och storhandlade jag och min syster.

Pratade ytlighet och djup där bland potatisar och lättmjölk.

Vi har redan hunnit med det jag inte hann igår.

tvättat lite, fotat skärbrädor och bakat en kaka tills vår långa bror kommer till kvällen.

Vi blir tre syskon av 7 då.

På samma plats.

det behövs.

det behövs skratt, lite barnskrik och kramar.

Vi ses för sällan och för kort.

Alltid.

Så jag snabbar mig på nu,

fotar skärbrädor som är så fina så jag vill ha dem alla i mitt kök, tvättar rent i gästrummet och drar fram madrasser från husbilen så alla får plats.

Nu ska jag springa en runda och sen jobb nån timme till.

Efter det blir det lasagne, rött vin och två syskon jag saknar för ofta.

Tillsammans 
här.

Äntligen.

Allt det där jag aldrig var

Jag säger det till henne.

Att jag är en annan nu.

Att jag var en annan då.

Men visste inte hur.

Så när vi sitter där runt hennes matbord med värmen inuti och regnet fallande utanför säger jag det igen.

Att allt det där jag aldrig var, det var det jag ville bli.

Det är det jag försöker vara.

Idag.

Hon är precis som som jag men en annan variant.

Ibland vet jag redan vad hon kommer tänka sen.

Sen när molnet skingrat sig och hjärtat landat.

Jag vet att hon lite efter min takt kommer fram till det jag kommit fram till innan.

Och jag vet att hon en dag kommer förstå mig mer än någon annan.

Så jag väntar.

Väntar och förklarar att det där var aldrig jag.

Aldrig något som jag skulle va.

Vi kör tillsammans de 55 milen ner till mig,

En syster och jag och en bil full med barn.

Hennes yngsta är förälskad i min äldsta.

Vi ler och skrattar om vartannat.

Det här blir ett bra höstlov det vet vi.

Så nu är jag hemma igen,

I mitt hus, det jag ritat och vi byggt.

Jag känner till varje litet hörn, vet exakt var en strumpa kan gömma sig eller var hundarnas leksaker har en tendens att glömmas bort.

Idag ska jag jobba igen,

jag har saknat det.

Jobbet, butiken, kunderna.

Jag ska packa nya skärbrädor och skicka till er och så ska jag bygga om.

Oj ja jag ska bygga om.

För snart, snart ska julen in i butiken.

Jag hör det viskas om att vissa redan är klara.

Klara med att pynta jul, så jag är knappast först.

knappast.

Ett tyst hus och svala lakan

Vi sover länge allihop.

Det var som att Lördagen tog ut sin rätt.

Vi vaknade sent på Söndagen med rufsiga hår och försiktiga steg.

Kaffet puttrade och barnen gäspade.

Söndag.

Festen jag planerat för Lördagen uteblev.

Det kanske var bra ändå tänker jag.

Jag dricker kaffet på kontoret framför Så mycket bättre och efter det tränar jag i hallen.

Jag har ett fullspäckat schema för den här veckan så Söndagen till att bara vara den behövdes.

Behövdes massor.

Och när jag tränat färdigt kör vi till en annan stad,

Jag shoppar underkläder och vi äter lunch tillsammans.

Dottern är inte riktigt vad hon brukar vara och när vi kommer hem igen ligger hon i en soffa under ett duntäcke och sover.

Vi äter äggmackor och ser på film.

En söndag som jag saknat.

Nu är det Måndag igen, veckan ropar hej och ett fotojobb skall göras uppåt i landet.

Det är småstadsdrömmar och storstadslängtan i ett och samma andetag.

Hej Måndag, hej veckan.

Nu gör vi det här.

Jag planerar för helg

I huvudet.

Och i hjärtat.

Där planerar jag för att sätta mig i en bild med vacker musik, tre rufsiga barn och något matstopp på vägen.

Det planerar jag där.

I huvudet.

Och i hjärtat.

Men i verkligheten.

Där kanske inte det fungerar lika bra som i huvudet.

Som i hjärtat.

Nej för i verkligheten måste jag jobba, mannen leverera sängar och ja tiden finns liksom inte riktigt kvar då.

Till att köra tre barn och mig upp till ett litet rött hus på landet där min syster bor.

Till ett litet rött hus med vita knutar ca 50 mil härifrån.

Men längtan finns där.

Här.

I huvudet och i hjärtat.

Längtan efter en syster, tre barn som tillhör henne och den där luften de har där på landet.

Längtan finns här.

Så jag städade huset extra noga idag.

Tvättade undan all tvätt.

För man vet ju aldrig,

Kanske det impulsiva vinner över mig.

Kanske.

För man vet ju aldrig.

Solen är bakom molnen

Jag åker längs slingriga vägar där Mio min Mio en gång spelades in.

Vackert.

Vackert på ett magiskt vis faktiskt och jag är ok med hösten ett tag.

Ett litet tag.

Jag pratar massor och helt osammanhängande med en man som tillhör mig.

Han hör säkert bara hälften men det är ok det med.

Det är Onsdag och musiken som spelar i bilen är bland det vackraste jag vet just nu.

Jag planerar att inte städa och inte heller tvätta på hela dagen.

Jag tänker bara vara.

Jag får ett sms och ler, hon vet vad jag behöver när hösten är här och jag planerar att köra längre en dag.

En dag då jag får ledigt från det här vi gör varje dag.

Planerar att sitta i en soffa med en son som tillhör henne i mitt knä.

Planerar att kanske sminka upp mig och bege mig in till en pub i en by jag en gång bodde i.

En dag då jag får ledigt från det jag gör varje dag.

När musiken spelar igen på vägen hem tänker jag.

Kan man göra vad man vill när man vill?

Hur man vill?

Sen höjer jag bara volymen och sjunger med.

Utanför bilrutan far fälten förbi i brunt och orange.

En häst bland kullarna och ett regn som ligger som ett täcke ovanför.

Och när sången spelar ut bestämmer jag mig.

Att ja det kan man.

Man kan göra vad man vill, hur man vill, när man vill.

Bara man vet vad man vill.

Så det så.

Fisksoppa och bio en Söndag i oktober.

Jag vaknade det senaste jag gjort på väldigt länge.

Flera år.

Det var tänkt i mitt huvud att vi skulle göra en utflykt.

Barnen och jag.

Men när jag bryggde  mitt kaffe var det som ett mörker rullade in ovan hustaket och jag tänkte om.

Jag tänkte biobesök och mat som puttrat länge.

Jag tänkte att det är sånt som passar en Söndag i Oktober när det mörknar ovanför.

Och så blev det.

Jag gick i mjukaste kläderna till klockan slog efter ett, planterade lite, städade lite och tvättade lite.

Sen körde vi in till stan och en bio full med barn som doftade smörpopcorn och cola.

Pojken med guldbyxorna

Bra för alla i hela familjen. Så den ska ni se tycker jag.

Och sen blev det Soppa.

Fisksoppa som vi planerade efter hand, och på vad vi hade hemma.

Dottern och jag fixade och trixade och i slutändan?

Ja i slutändan blev den precis så god som vi förväntat oss.

Galet god.

Så vi sörplade och doppade bröd i varm soppa med hemgjord aioli.

Och där satt vi och sörplade tills alla var så mätta så det enda som fanns kvar av dagen var att ligga raklång i en soffa med en film på tv:n, en lagom läskig sådan så vi inte somnade.

En underbar Söndag i Oktober.

Underbar.

Pirret i magen, och ett vardagsrum.

Jag vaknar med det.

Det finns där redan när jag häller upp kaffet och när jag springer min runda i skogen. (#orkaoktober)

Pirret i magen.

Det kommer med hösten det med.

Pirret.

Längtan efter något jag inte vet vad det är.

Hösten är konstig för mig.

Solen tittar in under dagen.

Som att säga hej, det är ok.

Ändå.

Jag lämnar färdigt förslag och inköpslista till en kund.

Hon tackar ja och är lika nöjd som jag är.

Ett vardagsrum har tagit form och hon har fått mer av det jag har där i mitt tv-rum.

Mer jordiga toner, mer liv.

Även hennes vardagsrum kommer nu prydas  av ett Weston soffbord med
tågvagns-look.

Ett stort fat i slitet trä och en texas-longhorn.

De där Texas hornen föresten, vill du ha ett så boka nu för att få det i December. 

Listan är lång.

Och på tal om listor.

Den där lampan.

Lampan från Olsson & Jensen.

Den som är så där magiskt vacker.

Den är precis lika poppis som de där texas hornen.

Kanske mer.

Listan för de första lamporna som kommer nu i Oktober är redan full.

Men nästa sändning kommer i mitten på November och där finns fortfarande lite plats att hugga en på.

En lampa som lyser upp våra höstar.

Lyser upp dem på ett magiskt sätt.

Så kunden med det här vardagrummet idag.

Hon får vänta.

Lampan kommer till henne i November.

Men den rostiga lyktan kommer pryda hennes vardagsrum redan till helgen,

Det ni.

Det är magiskt det med faktiskt.

Pirret i magen?

Ja jag vet inte vad det beror på.

Vad tror ni?

Stylinguppdrag

Det är i Kristianstad jag bor.

Här jag jobbar och även här som butiken finns.

Men kunderna, ja de bor precis överallt.

För nu ska jag eventuellt styla ett hus utomlands.

Ja men ni hör, och jag känner redan att jaaa fortsätt så.

Vi flyttar från den kalla luften och de tunga dropparna som hänger över åkrarna. 

Vi flyttar dit där solen skiner och luften är varm.

Så känner jag.

Och när en kille skriver till mig:

-life´s too short and the world´s too big to stay in just one place for the rest of it...

Ja då liksom nickar jag för mig själv, känner hur hjärtat tar ett extra litet skutt och jo men på allvar säger till.

En gång.

Vi lever bara en gång.

Kanske man bara borde packa de där resväskorna och ge sig av.

Göra det man är bäst på, någonstans på en plats där solen skiner lite mer?

Och ja man kan ju alltid bara ta och flytta hit igen om det skulle vara så..

Det vet jag.

Livet.

Livet liksom.

Pojkrum och höstrensning.

Det händer något mer med mig när hösten kommer.

Helt plötsligt som från ingenstans kommer lusten till att boa lite extra tillbaka.

Den där lusten som vill rensa ut, skapa något nytt och kanske måla om en möbel eller två.

Så igår när pojkarna fortfarande var på gocart-banan med sin pappa fick jag lusten att städa lite extra i deras rum.

Rensade ut 2 svarta säckar med saker de inte längre använder eller behöver, städade ordentligt.

Ja sådär ordentligt som när man dammsuger, dammar, torkar lister, golv och till och med dammsuger inuti alla skrivbordslådor.

Ordentligt.

Självklart fick de nya sängkläder och extra vädrade duntäcken med.

Det hör liksom till.

Så ja nu kan han stöka till det igen.

Som han faktiskt är ganska bra på min yngste son med den blonda luggen som liksom alltid faller över hans högra öga.

Storebrors rum visar jag nog i morgon.

Han vet hur man håller ordning han.

11 år och så noggrann.

I morgon alltså.

Nu en hundpromenad i solen.

#orkaoktober