När man bär på en hemlighet

Det kan bli så tungt att gå.

När man bär på en hemlighet.

Stegen blir hårdare mot den där asfalten vi mestadels rör oss runt, till slut nästan släpar benen efter mig.

När jag bär på en hemlighet.

Vissa hemligheter

de är ju bara trevliga att gömma för någon annan.

Gömma ett litet tag.

För att sen få visa och låta andra ta del av,

 Men så finns de där andra.

De som man valt spara kvar för att inte ta smällen.

Inte ta konflikten och inte ta av min egna energi.

Såna hemligheter.

Så idag är en dag då mina steg är ganska tunga.

Jag pratade med någon.

Denna någon väckte hemligheterna till liv och min andning liksom flämtade till.

Kippade lite extra efter luft.

Jag fotar för webshopen.

Fina saker såklart.

men jag längtar efter de där gyllengula fälten och ett släpande ljus.

Det är vad jag borde göra idag tänker jag.

Fota någon på ett gyllengult fält med släpande ljus 

 inte bära runt på hemligheter för någon som inte har mage att förstå.

Typ så är det idag.

(om ni undrar var man kan hitta den galet snygga scarfsen, så finns den här.)

typ så.

bland hästar och gula fält

Jag tar med mig dottern.

Dottern och två hundar på en promenad som inte borde ta slut.

Vi vandrar förbi hästar med längtande ögon.

Vi andas frisk luft och lutar huvudet bakåt mot solens strålar.

En promenad som inte borde ta slut.

Vinden är lagom mjuk och i luften finns doften av sommar fortfarande kvar.

I mitt hjärta står en dörr och slår hårt i vinden och jag tänker att promenader som dessa ska få den att lugna sig.

Vinden där inuti mig.

Fälten är magiskt vackra och vi måste fota där ute säger jag till en dotter som ler.

En annan dag mamma, en annan dag säger hon och trampar vidare.

Hon visste att jag ville nu.

Hon visste och jag ler tillbaka.

Vi borde bo här säger jag.

Här bland gyllene fält och hästar med vinden i manen.

Vi borde bo här säger jag till dottern och hon nickar.

Ja men inte längre bort än så här säger hon.

Jag måste kunna cykla till mina kompisar.

Sant tänker jag.

Så sant.

Men vi borde bo här.

Bland hästar och gula fält.

Där vinden i hjärtat kanske lugnar sig en aning.

kanske.

Formex

Jag hinner inte.

Eller jo jag hade hunnit.

Men hjälpen med familjen och butiken fanns inte.
Så jag stannar hemma.

Det blir inget Formex för mig tyvärr.

Jag får stanna här.

Nu har man ju ganska bra koll ändå på allt som är på väg.

Vad ni saknar och längtar efter när hösten kommer.

Men det är så trevligt att gå där på mässan, klämma och känna.

Prata och kramas typ.

Men jag får prata och kramas med någon här hemma istället.

Och nyheter ser jag till att jag får in ändå.

Jag lovar .)

Det är mycket blankt.

Blankt, marmor, koppar och sen det äkta..

äkta trä, råa ytor möter det blanka.

Och så kuddar.

Kuddar i alla färger, former och material (mycket djurtryck ) och det har vi ju redan konstaterat.

Kuddar kan man inte ha för mycket av.

eller?

Och bambu ja.

Massor av bambu.

Från salladsbesticken till möblerna och t.o.m sängkläderna är i bambu!

Det ni.

Inte mig emot alls, jag fullkomligt älskar bambu!

Och ja dödskallar.

Dödskallar, fjädrar,djurprints,horn,snäckor och peacemärken ser ut att stanna kvar en säsong till.

Inte heller det är mig emot.

Men Formex fick alltså vänta.

Och alla ni fina som är där.. så trist att inte ses.

Men vi tar igen det.

Vi tar igen det.

Eller hur?

solskenspromenad

Det känns som det är mitt i natten när jag vaknar.

Kroppen är tung.

Tyngre än den brukar vara.

Jag tror jag rör mig ganska sakta där jag låter kroppen vakna till liv.

Skor, rufsigt hår och en hundpromenad senare är jag mer vid liv.

Jag nynnar hela morgonen tillsammans med Eldkvarn.

Jag borde tala mer tänker jag.

Säga hur jag känner och vad jag tycker.

Men jag tänker det mest.

Eller skriver det här.

Borde tala mer med dem som betyder något för mig.

Därför skriver jag ett extra långt sms till min syster när hon inte svarar i telefonen då jag ringer.

Extra långt.

Jag skriver det jag behöver skriva.

Och jag vet att hon bara tar in allt

Och så skickar hon en kärleksförklaring tillbaka.

På armen hänger jag en bunt med peacemärken.

Det behövs tänker jag.

Mycket mer av.

Peace.

Nu är det dags igen.

För jobb.

Ha en underbar Tisdag!

Sa jag det-

Att solen skiner idag?

De sover än

Hösten är på väg och jag vet det.

En tjej skriver att jag ska ta den med öppen famn,

och jag läser hennes ord två gånger.

Sen lovar jag.

Lovar mig själv att ta hösten med öppna armar.

För det är väl bra typiskt mig tänker jag.

Typiskt mig att redan i Augusti oroa mig för vintern som väntar i Januari.

Nu.

Lev nu.

Här.

Säger jag till mig själv för säkert 1000:e gången.

Jag gör det.

Lever här.

Nu.

Och i ett mail frågar någon vem jag är lik.

Jag är nog inte lik någon alls tänker jag.

Varken utseendemässigt eller inuti.

Hur skulle jag..

jag känner ingen som är som mig.

.)

Ha en alldeles UNDERBAR Måndag!

I mitt rastlösa hjärta

Det bor en tattarflicka i mig.

Hon är rastlös och har tovigt utsläppt hår.

En häst med svart man är hennes

 och hon rider på guldfärgade fält med en fjäder flätad i sitt hår.

En gypsy.

Hon bor där inne.

 ibland kommer hon ut 

som för att hälsa på.

Som att ännu en gång tala om för mig att sälja och kasta allt det konstiga jag samlat på mig.

Både utanpå och inuti.

Hon ber mig andas.

Plocka blommor och strunta i att borsta mitt hår.

Bry dig inte säger hon,

bry dig inte om det som inte är viktigt.

På riktigt.

Vad gör det om tvätten väntar, och vad gör det om du struntar i att äta och bara dricker kaffe en hel dag lång?

Bry dig inte säger hon.

Jag försöker lyssna då.

Lyssna och strunta i allt.

Allt som inte är viktigt.

Jag vill flytta ut på landet där jag kan se fälten vaja i vinden, jag vill ha en häst med lång svart man och stora hovar.

Jag vill leva i klänning,vackra smycken och med en fjäder flätad i mitt hår.

Och jag vet varför hon kommer.

den rastlösa flickan inuti.

Hon kommer då och då.

När känslorna bubblar inuti och luften ibland blir för tung att andas.

Som nu.

Nu när hösten så plötsligt kom och svepte sig över mitt liv.

När hösten kom och la en filt över min sommar.

Då vill jag flytta till en hästfarm i södra Spanien och inte bry mig om något annat än det som egentligen betyder något.

På riktigt.

Som kärleken,vackra smycken och gott vin.

Och så kärlek.

Mer och mer av kärleken.

Gypsy

i ett annat liv.

När orden finns där men inte räcker till.

När solen går ner över taken.

Då kommer ord i långa rader på min mobil.

Långa rader av ord som frågar, 

undrar 

och oroar sig.

Ord som kunnat vara mina.

Jag blåser ut ljusen i trädgården när jag samlar mina tankar i mitt bröst.

För orden hon skickar är inte för hjärnan att sortera.

Det är för hjärtat.

Jag sorterar det i hjärtat och svarar så gott jag kan.

Så gott jag klarar av.

Och jag vet inte vad som egentligen är viktigt,
 men jag tänker precis som dig.

Mer ofta än ibland.

Tänker precis som du.

Det ordnar sig alltid till slut, även om såret känns djupt.

Så tänker jag när jag möter min egna blick i en smutsig badrumsspegel precis innan det är dags att sova.

Jag vet inte vad som är viktigt,
 men jag tänker som du ibland.

Jag tar upp min telefon och försöker formulera mig.

Försöker skriva det jag vill få sagt.

Svagt kommer orden ur mig, fumlande och ganska luddigt ibland.

Men jag försöker.

Jag visste att det skulle bli precis såhär.

Ensamma
 mitt i ett liv med människor. 
Människor som har för mycket att bära på.

Ensamma mitt i ett liv full av liv.

Utanför men ändå precis just där.

Jag visste att det skulle bli precis just såhär.

Och jag hoppades att du skulle vakna och förstå.

Se vad jag ser
förstå var jag står.
Och kanske mest av allt.
Varför.
Men det känns nu.
Känns mycket mera nu.

Det faller en tår över kinden 

ner på kudden innan jag somnar.

Jag ville aldrig att du skulle känna som jag.

Ville aldrig.

Men det är skönt att höra dig säga det.

Att du vet vad jag menar, att du förstår.

Att du drar dig undan det som inte är äkta,

 du vill inte vara med i en tävling om ingenting.
Tävlingen är slut och handduken är kastad.

Jag ville aldrig att du skulle känna som jag.

Men det är skönt att höra dig säga det.

Skönt att veta att det finns fler.

Fler som ser vad jag ser.

Och just då känner jag mig mindre ensam.

Mycket mindre ensam.

och det finns en man som en gång sjung:

"För när vännerna försvinner, 
eller kärleken tar slut.
Då ser man allt med lite andra ögon.
Man övar sig och långsamt blir man bättre på att se-
skillnad mellan sanningar och lögner..."

vår och varmt

Äntligen

Känslan av att det är vår.

Den kom.

Äntligen.

På jobbet är det oxå vår 

det känns.

Solen strålar in

 hörnan med de färgglada sakerna lockar mest.

Det är roligt men stressande.

Allt på samma gång.

Kommer det bli bra?

Vill nån ha vad jag vill ha?

och ja nu fungerar webshopen.

Har haft mina första ordrar

det känns som vi borde fira!

Idag ska jag försöka mig på det där med att fota 

fota sängar och bäddmadrasser.

uj uj uj vad det märks att man bara är en hobby fotograf.

oj vad det märks.

.)

Sängbord har trillat in med.

dessa här ovanför har syster Sandra beställt.

1199.- 

åh vad jag vill ha ett sommarhus.

Har ni det?

Ett sommarhus?

Var i så fall?

Eller är ni mest hemma på semestern?

Nu måste jag klä på den här trötta kroppen lite kläder.

För jag sa väl det?

Att våren är här.

Igår var det 15 grader 8 på kvällen.

Ja precis.

Vår.

Söndag

Det är den sista dagen på den här veckan.

Och jag smyger upp innan alla andra.

Dricker mitt kaffe ensam framför datorn.

Hör hunden andas tungt under skrivbordet

ser solen stråla sig fram över gatan och hustaken.

Jag glömde kameran kvar på jobbet.

Så här hemma finns ingenting att visa från gårdagen.

Men denna bjuder jag på ändå.

Bilden jag tog på fågelburen jag har i butiken

I torsdags kväll när solen gick ner över fälten.

Idag smygöppnar jag lite till.

Låser upp och hoppas någon är sugen på att hälsa på.

Det är den 27:e som vi på riktigt "premiärar".

Men annons i tidning och allt.. de som kommer in nu innan kan bara se det som en liten fuskis. 

.)

Kaffet hinner kallna.

Det hinner det alltid.

Yngste sonen vaknar och klappar om mig med håret så rufsigt att jag tror någon eller något flyttat in där under natten.

Vet du mamma

säger han med frågande blick.

nej

svarar jag.

Jag älskar dig

och jag smälter.

Fullkomligt.

hjärtat svämmar över 

det blir en bra dag idag.

Kan inte bli något annat.

Och ja.

Nu finns Lakewood Living på facebook!

In och gilla vetja!

HÄR

Ha en underbar solig Söndag!

smyger

Det är visst Lördag redan.

Nu.

Det är idag som vi smyger med en liten öppning av butiken.

Sängbutiken.

Det är inte så många foton på sängar ännu

jag vet.

Och det är ju det som gör mig lite stressad.

.)

Det är mycket som skall klaffa, piffas och trixas innan allt står där.

Allt.

Men det finns sängar,

skitsnygga sängar såklart, allt från enkelsängar till motorsängar, kontinentalsängar och dubbelpocket sängar.

Så jo det finns sängar.

Och krukor

Och fågelburar!

massor av olika ljusstakar 

och annat smått och gott.

Men ja allt är inte kommet ännu..

vi väntar på fler prylar, fler sängar skall spikas ihop och sänggavlar ska upp.

Men jag låser upp helt enkelt.

Vi låser upp.

En Regnig Lördag i April.

K r a m 

Fredagens

Jag har gjort så mycket roligt idag.

men inget av det jag planerat jag skulle.

Så typiskt.

Så typiskt mig.

Jag började med ett pass spinning.

Det där med spinning

 en av de saker jag aldrig trodde jag skulle göra.

Aldrig tycka om.

Men ännu en gång hade jag fel.

Fel om mig själv.

(smycken sisters,hm. Tröja Zara och kavajjackan Hm)

Jag vet 

när jag kör iväg på lunchdate att det fortfarande är vinter.

Men jag låtsas inte om den.

Vill inte se den och vägrar vika denna gång.

Jag tar en av mina vårjackor som "kavaj/kofta" och sedan kan jag inte hålla mig.

Tar skinnjacka och lätta skor.

Vägrar vinter.

(mössa och halsduk blev ett måste ändå tyvärr)

(halsband HM)

Och den där lunchen.

Den blev fantastisk.

Med en sån där kvinna som bara ger energi

 massor av energi.

En sån som är ärlig och rak.

Fin

 mjuk och hård på samma gång.

En sån som på ett otippat sätt verkar förstå mig.

Så gott det går.

(ser ni mina nya naglar med? Coppar Couch heter färgen! det ni:)

I två timmar.

I två timmar satt vi där.

 pratade

skrattade

slog varandra kärleksfullt på benen

 när inte skrattet kunde ta slut.

Och pratade 

mer och mer

och lite till.

Och trots att det var dags för mig att storhandla bland alla andra 1000 stressade mammor, pappor, pensionärer och trötta barn

gjorde det inget.

Jag tänkte bara att det tar den tid det tar.

Jag är här nu.

Jag har inget annat jag ska göra.

Bara vara.

Och le.

åt allt det fina livet ger oss.

Sa jag att det är Fredag med?

Det ni!

.)