Bloggträff

Det sägs att jag ska dit.

Ska ni?

Till den stora bloggfesten i storstan.

Jag kom på det när Judita messade mig och undrade om jag planerat vad jag skulle ha på mig.

Och nej.

Jag har ingen aning.

Jag är ju redan lite nervös för hela grejen

och så kläder på det med.

Man tackar.

som vanligt tänker jag att äsch.

Det där hinner jag tänka på sen.

Precis som vanligt.

Men nej.

Sen är ju i princip nu 

och jag har ju inte riktigt tänkt ut allt det där ännu.

Så jag brygger en kopp kaffe till.

Kikar runt på olika kläd-sidor

 undrar om jag ska hitta något som passar mig.

Och så messar jag Judita igen.

-Det är Fredag till Söndag va?

Undrar jag,

Och tillbaka skriver hon att hon ska ta med demens medicin till mig.

Inte ens det hade jag ju rätt om.

Det är LÖRDAG till SÖNDAG.

Jaja.. en vacker dag har jag läget under kontroll.

En vacker dag.

Dottern är sjuk.

Det blir mycket vändande på kuddar och många filmer i soffan.

Lilla fisan min,

som inte är så liten längre.

Men ändå.

Alltid min lilla.

Så nu gör jag henne sällskap i soffan.

Och kanske man skulle gå igenom sin garderob.

Ibland är det ju faktiskt en del kläder som har lapparna kvar.

Eller vad säger ni?

Kram

med våren kommer känslorna

Jag försöker sova tungt.

Men jag vaknar hela tiden.

Jag trycker underarmen för mina ögonlock.

Sov.

Men jag kan inte.

Det finns något inuti igen.

Något som är rastlös och stressad på samma gång.

Så när huset är tomt på alla utom mig

sätter jag mig här.

Andas med en kopp kaffe.

Lyssnar på musik som bara jag förstår.

Och kanske är det kroppen som skriker efter våren.

Den riktiga.

För med all denna väntan inombords vill den ut nu.

Kärleken.

Hoppet.

Pirret som kommer med våren.

Jag fixade middagen igår,

tapas och vitt vin.

Nej inte bara det såklart.

Vi grillade med.

Grillad kyckling

precis hela bordet sa nomnom när allt var framdukat.

Nu ska jag klä på mig.

Jag har en date med mig själv på stan.

Det vankas ju en bloggträff och det sägs att man kanske ska se lite tjusig ut i alla fall. 

Eller vad säger ni?

Kram

havets brus

När frukosten var uppäten

när springturen var avklarad.

När solen sken som starkast.

Då packade vi bilen

 till havet.

Det smakar godare där tänkte vi

lunchen

luften

allt är lite godare där

vid havet

Så vi grillade.

Drack kaffe

 lutade ansiktet mot solen.

Äntligen.

Stanna för alltid tänker jag.

Snälla solen.

Stanna.

Jag bad om ett duntäcke 

ville stanna hela dagen.

Men dotterns tår var för kalla och svärfars rygg pallade inte mer.

Men stanna snälla solen.

För alltid.

Jag försökte fota barnen.

Men mamma!

Vi leker zombies

säger sonen och sätter upp sina zombie vapen för ansiktet.

Nej mamma

och så springer de iväg alla tre.

Fanns visst zombies i den skogen där vid havet.

En underbar dag.

Med sol.

Med hav.

Och "zombie letande" barn.

Och idag ser ut att kunna bli precis lika bra.

Hoppas.

När det är påsk

Det är påskafton idag.

Jag trodde det skulle vara vår.

Jag trodde fel.

Utanför fönstret har ett vitt täcke lagt sig.

Jag försöker att inte se dit.

.

Helt vitt.

Frosten biter tag i vårt staket och bambum hänger tungt under snön.

Våren.

Vart är du nu.

?

Jag såg fåglarna på fältet i förrgår 

tänkte stackars dem.

De kom när de trodde våren skulle vara här.

Men här är bara vintern kvar.

Hårt håller den tag i oss.

Vintern du kan ge dig av nu.

Det är påskafton.

Vi ska baka tårta och äta ägg.

Vi ska ingenstans 

så jag låtsas att den inte finns.

Snön.

Vintern.

Barnen sitter i soffan med rufsigt hår.

Mannen andas tungt i sovrummet.

Jag har suttit här som vanligt.

Först av alla.

Med kaffen och er.

med den där vintern som hänger utanför mitt fönster.

Sa jag det

att det är påskafton idag

Idag tänker jag låtsas att fåglarna kvittrar och gräset är någon annan färg än vit.

Och umgås.

Umgås med familjen.

Så jag stannar kvar inomhus.

Ser på blommor som viskar vår

och planerar allt gott att äta.

Ja så får det bli.

Så får det vara.

Vintern du kan gå nu.

nu.

Jag pratar med min syster

Mer nu än någonsin innan.

Mer på riktigt.

Ärligt.

Hjärtligt.

Fullt ut.

Hela långa, krokiga, vackra och ibland hemska vägen.

Pratar vi.

Min syster och jag.

När jag laddar upp bilden hoppar hjärtat till

 mina ögon tåras.

Av kärleken.

Av lyckan.

Av att äntligen hittat hit.

Min syster och jag.

Ett helt liv passerade

men för 2 år sen.

Då tog vi tag i det.

På riktigt.

Behövde det.

Krävde det.

Av livet.

Hjärtat mitt.

Vi levde tillsammans men ändå isär.

 visste inte mycket ändå

 om oss två

.

Det riktiga.

Det vackra.

Det fula.

Tankarna.

Frågorna.

Känslorna som bodde inuti.

Visste ingenting då.

Men vi hittade.

Ut ur tunneln.

Genom det höga gräset.

Fram till oss.

Vi hittade.

O S S 

Och jag vet

vi kommer aldrig tappa bort varandra igen.

Aldrig mer.

Jag är ärlig nu.

Hon är ärlig nu.

Vill jag skratta så skrattar hon med mig.

(ja ok, ibland ÅT mig:)

Gråter jag finns hon som tröst.

Så boken vi valde att öppna.

Vägen vi valde att gå på.

Var svår.

Svår att ta in.

sortera.

Värdera.

Svaren vi hittade visste vi nog redan.

Vi hade bara önskat att det inte kunde vara så.

Boken vi valde att öppna var svår

svår att förstå.

Det lyckliga

 var att vi hittade ut.

Tillbaka till det vackra.

Det livet egentligen betyder.

Det bästa.

Det sorgliga

 var att det var beslut som måste fattas.

Frågor som fick hemska svar.

Ett hjärta som tog en törn och en ilska som infann sig.

När vi förstod.

Att vi aldrig kommer förstå.

Beteenden.

Bemötanden.

Hål i hjärtat

hål i livet

Men vi fortsätter.

.

Det finaste.

Är att det var aldrig vårt fel.

och nu gör vi det bästa vi kan för att leva ett liv i det finaste ljuset.

Där vi är ärliga.

Hela.

rena.

Hjälper 

inte stjälper.

Det var aldrig vårt fel

Min syster och mitt.

Aldrig.

Jag är förkyld.

Stannar inomhus idag.

Dricker te.

Och längtar.

Till Fredag.

Och efter en syster som vet vad jag menar.

.)

när man måste ta tag i det bara

Jag sover så djupt att jag inte vaknar när mannen går upp.

Jag sover så djupt att jag inte hör när de alla äter frukost tillsammans i ett kök fullt av stök.

Jag sover så djupt att dottern till slut måste väcka mig med att knacka på mig, putta lite på mig och fråga snällt om jag kan fläta hennes hår innan hon går till skolan.

Så djupt.

Och nu är det dags.

Dags att ta tag i allt.

Samtidigt som jag plockar upp strumpor från golvet (vad är det med alla dessa strumpor!?!?)

 stoppar  i en maskin  tvätt, skriver inköpslista, sms:ar med min syster Sandra, städar barnens badrum och sjunger med till Tyrone Wells så slår pulsen lite lugnare ändå.

Lugnare än i går.

Jag har en klapp kvar, jag har ett kylskåp som är fullkomligt tomt och en tvättstuga som är fullkomligt full.

Ändå.

Lugnare idag än i går.

För nu är det ju så.

Att det är jul.

 på rikigt.

Jag är ledig, barnen är lediga från och med om en timme och mina älskade syskon kommer (ja en del av dem bara men ändå älskade syskon liksom)

Så det är nu.

Nu som jag borde byta dessa slitna gamla mjukis byxorna jag har på mig mot något lite lite tjusigare och det är nu jag borde kamma håret, sätta mig i bilen och göra det där sista jag ju hade på listan.

Ja det är nu jag borde göra så.

För det är ju som sagt snart jul på rikigt.

På Riktigt.

Önskar att vi alla kunde ta en glöggkväll tillsammans!!

Ta hand om er.

hon har hejdå i sina ögon

Det är Söndag.

Regnet fortsätter idag igen.

Det finns en tomhet i min kropp idag.

Och i hennes leende finns svaret redan där.

Hon ska packa in alla sina hjärtan i en bil och köra hem igen.

Jag dricker kaffe och vi pratar lite till.

Vi försöker samla ihop alla fina ord i de sista meningarna.

Som att vi kommer sakna varandra, att det inte är så långt kvar till jul, att hon måste ringa och berätta hur det går med magen, att hon får ringa när utbyggnaden på hennes hus är klart så jag kan komma och hjälpa henne med inredningen.

Vi säger att vi alltid har internet och instagram.

Vi ber varandra ta hand om varandra och vi pussar varandras barn.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Jag är ingen hejdå tjej.

Säger hellre hej.

Gillar inte stora farväl.

Vi delar detta.

Hon och jag.

Ingen av oss gillar stora farväl.

Så vi låtsas tillsammans.

Vi ler och kramas extra hårt. 

Idag blir mitt hus mindre fullt igen.

Två kusiner och en syster kör 55 mil hemåt.

Vi är lite ledsna inombords men tankade på kärlek och skratt.

Vi kommer sakna dem.

Alltid.

Jag ser hejdå i hennes ögon.

Att vara vuxen är så bra.

När man talar ut och är sig själv igen.

Som när man var riktigt liten.

Här är jag.

Alla tävlingar ligger långt långt borta och vi vet att livet är så mycket mer än vad vi trott förut.

Vi vet att spindlar är så läskiga att man kan skrika och gråta.

Och att när en okänd tant gör en tvärnit framför dig med en cykel, för att fråga om du vill ha ett äpple, då skrattar man.

Skrattar man tills tårarna rinner.

Och att man säger det.

Varje dag till de man älskar.

Jag älskar dig.

♡ 

Kram

Hemma igen

Så var helgen över.

Borta är bebis doften och systerkramarna.

Borta är regnet med för den delen.

Men borta är skratten som är sådär galna som bara två systrar kan åstadkomma och förstå.

Men hemma.

  det vanliga, det skönaste jag vet, det lugnaste och tryggaste.

Hemma.

Igen.

Jag går igenom lite foton snabbt.

Han är bra vacker den där pojken på bilderna.

Milo.

Min yngsta systers första son.

Han luktar magiskt gott.

han är len, så len som bara en bebis kan vara.

Och precis just nu är han världens finaste bebis.

Jag hade behövt tid.

Mycket mer tid.

Och ljus.

Mer vanligt dagsljus och inte bara regngråa skyar utanför.

Men ändå.

Den där Milo liksom.

I en korg, på en fäll, i min systers knä.

Vacker är han hela tiden.

Galet hur det kan fungera som det gör.

Vackra små, små människor växer inuti oss.

Och kommer ut,

och ger oss detta.

En till liten person att älska.

Att förundras över.

Ett till vackert liv som är så stort att man inte förstår.

Och jag vet.

Jag vet fast hon inte säger så mycket,

min syster som är mamma till Milo.

Att hon är så förälskad att det liksom känns in i magen, ut i fingrarna, tillbaka till ryggraden och upp i huvudet som en stormvind, en liten orkan i den här lilla lilla varelsen.

Och stolt.

För tänk vad hon gjort här i livet.

Mer än detta kan vi ju inte klara av.

Inget som är större än detta kan vi göra.

Livet.

Så här är han idag.

Och jag tänker att han nog saknar mig redan.

Precis som hans mamma skriver att hon saknar mig,

tänker jag att han oxå  gör.

Och jag hoppas vi ses snart igen.

Milo och jag.

♥

Kram