När jag minns Florida

Det är bara någon vecka sen.

Men det känns som hundra år och ändå igår.

Hundra år sedan.

Vi gick till havet och hoppade i vågorna.

Hundra år sedan vi satt med sand mellan tårna och svetten pärlandes på överläppen.

Då vi packade in alla barnen i en bil och såg kusiner och syskon spatsera framför oss.

Hörde dem prata och skratta medan havet brusade och vinden svagt rörde sig runt våra kroppar.

Känns som hundra år sedan.

Men ändå lite som igår.

Det är bara någon liten vecka sedan vi var där.

Där svetten aldrig riktigt tog slut och de kalla drinkarna beställdes om och om igen.

Där solen sken och blommorna blommade.

Känns som hundra år sedan.

Och som jag längtar tillbaka till då.

För den var speciell det kan jag lova.

Kanske den mest speciella.

Semester på väldigt länge.

Så vi bestämmer oss nu.

Att göra den nästa år igen.

Bestämmer oss att ses igen.

Med familjen, med barnen ~ på en plats vi alla älskar.

Min bror och jag.

Och det gör att den här vintern kommer gå så lekande lätt ändå.

Septembers början

Jag jobbar hela helgen.

I butiken och på ett fält med en vacker kvinna.

Regnet hänger i luften hela tiden men vi klarar det.

Klarar oss utan regn men med iskalla fingrar och tovigt hår.

Så hela helgen jobbar jag.

Men jag hinner ändå med att se hemmet lite extra.

Klappa på barnen, ta en en liten lur i dotterns säng och ligga tätt ihop med en skäggig man i en soffa.

Så jag jobbar men hinner ändå.

Och nu är kameran full.

Full av fotografier på en vacker kvinna på ett fält.

Med vackra tyger i vinden och smycken runt halsen.

En annan dag är det de fotografierna jag visar här.

Men nu måste jag jobba.

September är här 

 jag lyssnar på Ulf Lundell och vill fortfarande flytta till ett varmare land.

En Lördag som viskar om höst.

Det ligger liksom som ett filter utanför.

Det där ljuset och den där luften som viskar om höst.

Jag känner det tydligt nu.

Så jag tänder ljus i köket med kaffet bredvid.

Höst viskar det.

Höst.

Jag är inte beredd och vill inte alls.

Så jag värmer mig med kaffet och längtar tillbaka till platser på jorden som bjuder på mer värme än detta.

Längtar.

Fikapaus

Jag jobbar hela tiden.

Även när jag sover jobbar jag.

Inuti.

Och när det är så mycket på en gång, mycket som skall beställas,mycket som skall packas, mycket som skall möbleras om, mycket som skall packas upp och mycket som skall fotograferas.

Ja då behövs de där fikapauserna.

Och ja när den nya lyktan ändå skall fotograferas till webshopen kan den ju få hålla mig sällskap med.

Och fint sällskap det var det.

Ja ni ser ju.

Så jo det där surdegsbrödet med smör och salami smakade extra gott just idag.

Extra.

Och ni som inte är uppskrivna på Lakewoodlivings nyhetsbrev har kanske missat att alla som beställer varor för 1000.- eller mer får en snygg brödkniv som den här ovan på köpet om man anger koden: BREAD vid utcheckning!

(klicka på bilderna för att komma till varorna.)

Det ni.

En bra start på en Fredag va?

Olsson & Jensen och jag

Jag faller ju då och då.

Faller handlöst i förälskelse.

Och ibland sker det till annat än bara människor, dofter eller platser.

Ibland sker det till en duk eller en lampa med.

Som nu.

Den här duken.

Jag tänker att jag inte måste förklara mig.

Att jag inte måste tala om varför.

Utan visar er bara.

Så jag springer runt här hemma.

Lägger den här och lägger den där.

Kastar den över soffan och över sängen, känner in.

Känner efter.

Och konstaterar.

Att jag fullkomligt älskar den.

Även om jag inte riktigt vet var den ska vara ännu.

Älskar.

Men den slutar nog i soffan ändå.

Där den vackert kan sällskapa med lampan från samma ställe.

Så kan jag sitta där i en av sofforna ~ sitta och klura ut hur jag ska få till det där sista här hemma just nu.

Det där sista jag känner ett sug efter att få till, men ännu inte riktigt vet vad det är.

Precis just där kan de sällskapa med mig och med varandra,

Olsson & Jensen och jag.

Alla sakerna hittar ni i webshopen såklart.

Dem och mycket annat ni kan förälska er i.

När alla frågar vad jag tänker på...

Det är som att vara berusad.

Berusad av den inte så vackra varianten.

När jag rest och kommit hem igen.

jetlag.

Jag somnar när det är dags att stiga upp och jag äter när det är natt.

Jag har massor av jobb att sköta men kan nästan inte få huvudet att förstå vad jag ber det om.

Jetlag.

Jag väcker barnen när de är som tröttast , serverar dem jordgubbar till frukost för att behålla den lite till.

Känslan av sommar.

Och i soffan ligger duntäcket kvar i en rufsig hög.

Kanske jag hamnar i fas idag.

Kanske berusningen lägger sig och jag känner igen mig själv igen.

Kanske.

Vardagen är här i alla fall.

Den väntar inte på sig.

När huset säger hej

Vi är hemma.

I vårt hus.

Och det är ju alltid något särskilt skönt med sitt eget hem.

Sin egen kudde och sin egen dusch.

Men säger jag, men det vore ok att ha ett hem där solen skiner oftare än bara ibland.

Det vore ok.

Hela den sista dagen tillbringade vi i diverse affärer och butiker.

Sneakers, parfym och smink var visst det vi gick loss på mest hon och jag.

En kompis till mig som jobbar som fotomodell tispade om denna.

Bare Minerals nya flytande foundation.

Och ja är man modell borde man ha koll tänker jag så jag köpte.

Testa den får bli en annan dag.

Nu äter vi mackor till middag.

Sen slappar vi i soffan.

Huset säger hej.

Välkommen hem.

Det flyger en fågel i mitt hjärta

Vi är kvar.

En dag kvar.

Sen beger vi oss hem mot vardag.

Skola, jobb, träning och köttfärssås.

Men än så länge är vi kvar.

Jag redigerar fotona från stranden så de ser ut som gamla vykort.

För det är så det känns.

Som om vi är mitt i en kliché av underbart.

Solen, havet, sanden, palmerna ledigt och alla tillsammans.

En Kliché av underbart.

Efter stranden tar vi poolen.

Efter poolen tar vi restaurangen.

Efter den kör vi en runda för att bara kolla.

Den här resan alltså.

Den.

#csfloridawedding

Det var igår.

Min brors bröllop.

Och ni kan kanske redan ana att det var magiskt.

Men jag visar lite ändå.

Bröllop på stranden i Hillsborobeach, ja men visst.

Magiskt.

Vi var där tidigt på morgonen och jag dukade och piffade borden för att sen gå vidare till detta -

Att piffa Carin och dricka champagne för att fira.

Ja ska man gifta sig med min bror behöver man fira säger jag.

Ordentligt.

Sen när håret var fixat och make:en satt där den skulle fick hon snälla gömma sig på ovanvåningen tills det var dags.

Dags för detta.

Ta sig ner till stranden och till min gråtande bror som stod där och väntade på sin älskade Carin.

Självklart har jag flera hundra bilder men idag visar jag er dessa.

Några få.

För att visa er fler en annan dag.

Och att agera både dekoratör, make:up artist, hairstylist och fotograf på sin egen brors bröllop, jo det går.. tårarna rann bara lite mer bakom linsen.

Men det går.

Idag har vi hela huset fullt av nyvakna barn, hela kylen full av rester och hela hjärtat fullt av kärlek.

Det ni.

Det.

Bröllop, blixtrar och dunder

Det är helt plötsligt knappt om tid.

Vi har massor att hinna inför det stundande bröllopet och när jag egentligen borde sitta i en bil på väg till ett mall just nu så sitter jag istället här.

Inomhus och regnet öser utanför.

Vi hinner lite innan regnet faller.

Hinner hitta ett par shorts till sonen och käka lunch.

Sen kommer regnet och jag stannar inomhus.

Ett litet tag i alla fall.

Ett litet tag tills det på riktigt är dags att köra till det där mallet.