vore så trevligt om du var med

Det kommer ett sms och det är precis så det står.

"vore så trevligt om du var med"

Jag vet svarar jag och det känns i hjärtat.

Jag vet.

Det är den där systern med tovan i nacken som skrivit till mig.

Det vore det.

Verkligen.

Jag drömmer om att det inte spelar någon som helst roll om var jag bor.

Att det är superduper enkelt att flytta ett helt företag 55 mil norr uppåt i landet och att jag skulle trivas i en skog jag en gång hatat.

Jag drömmer om det.

För deras skull.

För min skull, mina barns skull, för hennes skull och hennes barns skull.

Drömmer om att hitta ett hus på landsbygden lagom nära till allt och med allt det där jag vill ha.

hav, slätter, lövskog och rapsfält.

Ja precis.

det var ju Västmanland jag skulle till och inte var kvar här i Skåne...

men tänk om hon bodde närmre.

Bodde här.

Då skulle jag ringa hit dem idag och bjuda på grillad kyckling och tre glas vin.

Jag skulle hjälpa henne måla huset och jag skulle ta hand om Nils när hon storhandlar.

det vore så trevligt om du var med.

jag är inte ensam

Det är Fredag idag.

Alltid bästa dagen enligt mig.

Fredag och Måndag faktiskt.

Start på helgen och sen start på veckan.

Tycker om det.

Men ändå.

Fredag.

Det skymmer redan, av molnen som hänger över taken.

Tunga moln med regn ligger och väntar på att falla och fastän jag slutar någon liten timme tidigare än jag brukar så gör jag inte det jag tänkt.

Jag hade tänkt att jag skulle ligga i en soffa och ropa på barnen.

Ropa tills dem kom och jag skulle med tvång krama dem och rufsa i deras hår tills de gav med sig och kramades tillbaka.

Så skulle jag ligga, iklädd mjukaste byxorna och totalt strunta i att flätan tovat sig och jag inte har någon som helst aning om vad vi ska äta till middag.

Skulle.

Men inga barn var hemma och sängen behövde nya sängkläder.

Ni vet hur det är.

Så jag startade i köket med att svänga ihop en liten paj.

Ja men det är ju verkligen att svänga ihop.

Enklaste och godaste.

Jag bara hackar ner dem.

skalar inte.

Kokar inte.

Hackar, strör ut i form.

Lägger även i ett paket ekologiska frusna hallon.

Och sen på med det gottiga.

havregryn, mandelmjöl,salt, sesamfrön och sirap.

Japp.

Låter kanske lite konstigt men blir så in i.. gott.

Nu står den i ugnen och barnen har precis kommit in genom dörren.

Så ja jag dricker upp mitt glas röda, dansar till Winnerbäck och äter kanske eventuellt lite rabarberpaj till kvällen.

Vad gör ni en Fredag när regnet hänger tungt utanför?

börjar dagen

Jag avslutade gårdagen med hemnet.

Surfade runt bland små soldattorp i de västmanländska skogarna med ett glas iskallt chardonnay i soffan.

Så idag startar jag istället med att fixa barnens frukost och beger mig till gymet.

Jag har lärt mig att träningsvärk oftast botas med just träning.

Sen ska det fotograferas igen.

Det har minsann kommit in ytterligare lite nytt till butiken och jag måste få in tid för just det.

Fotografera.

Trädgården står våt utanför fönstret.

regnet hänger som tunga kristaller från bladens toppar och jag tror att det var precis vad den saknade.

Ett tungt regn.

Jag klipper av några av tulpanerna som snart blommat över och ställer den ståtligt i en vas mitt på bordet.

Från vår trädgård konstaterar jag för barnen.

Vår egen!

De bara nickar och tar ännu en sked vaniljfil, och jag ser hur de liksom inte kan förstå min entusiasm.

Men ändå.

Från min trädgård liksom!

nej nu var det gymmet.

Ha en underbar dag!

När det känns som man går sönder

Jag är så bara.

Jag säger så när jag förklarar för min syster.

Hur jag är.

Hur andra inte är.

Och hon vet vad jag menar.

Jag är inte längre kompis med att säga att jag är känsligare, mer dramatisk eller högljudd.

Nej jag vet att jag bara står för vem jag är.

Vad jag tycker och hur jag känner.

Jag vet att jag är ärlig och att jag säger ifrån.

Jag skrattar högt och gråter synligt.

Jag säger nej och jag står för det.

Jag är inte mer känslig än andra jag bara visar det.

Jag är inte dramatisk, jag bara säger som jag tycker när någon frågar.

Jag är så bara.

Och när man visar det, på riktigt, ärligt och precis som det är kan det kännas som man går sönder.

Bara lite.

Men det gör inget.

Det är bara sån jag är.

När jag försvinner

Antingen är jag ledsen.

Ledsen eller galet glad.

Och den här gången.

Den här gången är det för att jag var glad.

Galet glad.

som jag var borta.

För det är antingen eller.

Antingen är livet så galet nere så jag inte hinner med att blogga.

Eller så galet uppe.

Och uppe är så mycket bättre eller hur?

Jag har varit iväg.

Som en tonårstjej i en annan division.

Borta.

Jag tog en resa till välbekanta trakter.

Jag reste dit där jag en gång sa det hette hem.

Och inte förrän nu.

Nu när jag ska skriva ner vad jag gjort eller sagt, vad jag känt eller hur jag mått.

Inte förrän nu.

Kommer det en gråt som liksom väller fram ur bröstet.

På ett bra sätt.

En gråt för alla vägar som jag inte vandrat än-

en gråt för alla möten som kommer igen.

Vi gick där.

Jag och flera av de som betyder mest.

Och ännu en gång känner jag att det finns där.

Det där fina som betyder allt.

Betyder mest.

Kärleken.

Jag reste till en syster som bor på landet, band röda husväggar och vita knutar.

En syster som vaknar med det rufsigaste hår jag sett, som alltid doftar svagt av kokos och som ser mig.

Mig.

Jag reste till en syster.

Vi gjorde allt vi ville.

Vi bakade, pratade, promenerade, planterade blommor och drack kaffe.

Vi gjorde vad vi ville.

och jag lovade henne.

Lovade att se och höra, att se på riktigt.

Att finnas där när skeppet är på väg åt fel håll eller hjärtat ropar hest.

Lovade att finnas här.

För alltid.

Och jag vet att hon lovar detsamma.

Så jag försvann ett tag.

Men jag är tillbaka och alltid lika underbart tankad på kärlek.

Måndag

Det står så i kalender.

Måndag.

Jag hinner inte med ibland.

Tycker nyss det stod Fredag och jag skulle ha några timmar ledigt.

Men nej Måndag.

Det skulle behöva betyda att jag borde städa lite där hemma.

Borde läsa en bok eller springa en extra lång runda.

Men nej det hinner jag ju inte.

Hinner knappt detta.

Jag skulle gärna sitta i trädgården mot husväggen och dricka kaffe med skummad mjölk och kanel.

Eller ett glas iskallt rosé med för den delen.

Men det får vi ta senare.

En annan dag.

Nu måste jag springa vidare.

Det fotograferas nämligen sängar på jobbet idag och mellan tagningarna ropar de på mig att komma och bädda om.

Och ja det är visst dags nu igen.

Hoppas ni har en underbar Måndag !

jag vet

Jag får en fråga om varför.

Ett varför på något de borde veta tänker jag.

Så när jag ska slå mig ner vid datorn idag funderar jag ett tag.

På den som frågat mig varför.

Om denne på riktigt inte kan förstå.

?

Varför.

Men jag är vuxen nu.

Borde vara iallafall.

Jag är vuxen och jag vet bättre.

Jag vet att jag borde mena vad jag säger och göra det jag sagt.

Jag vet att de jag älskar mest betyder allt och att ingenting skulle få mig att vika.

Ingenting.

Jag är äldre nu.

Åldern säger det i alla fall.

Jag är äldre och vet bättre.

Jag vet att jag aldrig skulle smutskasta någon nära inför andra ännu närmre.

Jag vet att dem jag älskar mest betyder allt och att ingenting skulle få mig att vika.

Allt.

Ingenting.

Och jag vet när jag står här ett tag på svala stengolv och blickar ut över min trädgård.

Att jag aldrig någonsin kommer förstå hur eller varför.

Så jag vet nu.

Jag vet.

Varför hon aldrig någonsin kommer förstå mig.

solsken

Den fortsätter att ge mig det där glada pirret i magen.

Solen.

Och jag välkomnar den med att hänga ut en tvätt utomhus, träna kettlebell i trädgården och andas den där friska sköna luften.

Långa , djupa andetag.

Solen och jag.

Energin blir så mycket större när solen skiner och innan jobbet har jag hunnit allt det där och städat av köket ordentligt.

För vem är det som på riktigt aldrig har smulor i besticklådan?

Jag undrar.

Så efter solskensträdgård, maison-belle doft i köket och en tvätt som svajar i vinden.

Efter det jobbar jag.

Men nu, nu blir det soffan och ett duntäcke fluffigt som en sockervadd och jag.

Dagar i en trädgård

Det jobbades först.

Eller nej det handlades först, blommor, kryddor och några träd inhandlades.

Men efter det jobbade jag några timmar innan jag och en dotter - som liksom sin mamma tycker att det där med att plantera, trycka ner väldoftande växter i jord är något alldeles speciellt.

Så vi gjorde precis just så.

Grävde, hällde i säckar med jord - petade ner de vackraste av små plantor och doftade om och om igen.

Lavendel, olivträd, salvia, rosmarin och mycket mer.

Alltså det här med dagar i en trädgård.

Och jag blir alldeles varm när jag tänker på vad som kommer snart.

När den riktiga sommaren kommer.

Med ljumna mornar och kaffe i trädgården.

Blir alldeles varm.

Och bara det där med att ha en dotter bredvid mig i trädgården.

En som vattnar, drar undan en hårslinga från ansiktet innan hon med glädje i rösten förklarar hur gott den nya pepparmyntan doftar.

Bara det, 

bara det gör dagar i trädgården alldeles magiska.

Och jag längtar redan till nästa gång vi umgås, jag, dottern och den där trädgården.

Dylan och kaffe

Jag vaknar innan dem andra.

Innan alla andra.

Hundarna ligger vid mina fötter inne på kontoret och kaffekoppen ryker här intill.

En sista påsklovsdag har vi framför oss.

Jag funderar på vad som skall göras, vad vi borde göra för att njuta så mycket vi bara kan.

Havet kanske, en plantskola kanske eller bara varma kramar i ett barnrum.

Igår bakade vi chokladbollar, såg på The Bachelorette och barnen sov i ute i Gocart-bussen.

Påsklov som de alltid borde vara.

Men idag startar jag med Bob Dylan och kaffe.

Sen ser vi vad som sker, kanske en plantskola, havet, eller skogen.. vi får se helt enkelt.

Vi får se.

med ryggen mot husväggen

Redan när vi vaknar skiner solen in.

Trädgården badar i ljus och daggen hänger tungt i våta gräset.

Jag älskar det.

När solen väcker mig och tar hand om mig hela dagen.

Det är som att livet tar ett extra skutt.

Ett extra litet lyckoskutt.

Solen och jag.

Och i en av sofforna i barnen rums möts jag av detta.

Två små bara fötter som tillhör systerns barn.

Rufsig ligger hon där med solen på näsan och sover den djupaste och finaste lilla sömn jag sett.

Vi umgås.

En syster med tre barn och så jag med min familj.

Alla under ett tak.

Tillsammans.

Vi kör till skogen, barnen leker på nerfallna träd och vi pratar oss igenom en dag.

Min syster och jag.

Skogen är full med vitsippor och det doftar som skogen skall göra en förmiddag när solen strilar mellan de knoppade träden.

Och så äter vi god mat som får oss alla att tystna.

Vi hummar lite mot varandra mellan tuggorna, lax, ägg, en ny sås jag måste tipsa er om och mango/mozarella sallad.

Vi äter choklad, dricker rödvin och mannen blandar Mojitos.

Det känns som sommar och vi njuter.

Om och om igen.

Bara njuter.

Och jag snusar barnnacke.

Jag har honom hängande på höften som om det vore igår man hade småbarn.

Det sitter kvar i kroppsspråket på något sätt.

Det där med att göra allt men ändå ha en bebis på höften.

Och jag vill ha han här på höften oftare.

Nästan alltid.

Systers son Nils.

Nu är det dags för frukost med hela ligan.

Nybakat bröd och stora diskussioner.

Jag älskar att vara samlade och jag vill att de flyttar hit.

Nu.