Saknar en syster

Direkt.

På hennes hej i telefonen så kommer lugnet.

Direkt.

En syster jag ständigt saknar ringer mig när huvudvärken precis är på väg att släppa.

Hej.

Vi pratar om allt.

Och om ingenting.

Som vanligt.

Konstaterar saker i våra liv, nickar, skakar på huvudet och hummar.

Vi är helt och totalt olika men ändå vet jag exakt vad hon känner.

Jag vet vad hon tycker och inte minst jag vet vem hon är, vad hon betyder för mig och vad hon står för.

Vi pratar om henne, hur det går mitt i en separation med barn och hus och allt.

Vi pratar om föräldrar vi fortfarande inte kan förstå oss på och om hur andra bryr sig på tok för mycket om just andra.

Jag blir alltid lite ledsen.

Över vetskapen om vad som sägs och vad som fiskas efter i den världen där hon lever.

Där det finns band som länkas fram till mig.

Och trots att jag inte bryr mig så känns det.

Jag vill egentligen inte veta säger jag.

Jag vet, svarar hon och vi pratar inte mer om just det.

Ledsen för att hon bor så långt bort och ledsen för att jag inte finns där när hon är ledsen och hade behövt mig.

Men lycklig.

För att jag har henne.

Lycklig för att hon har mig.

Överlycklig för hur långt vi kommit i livet - tanken och i själen.

Jag saknar dig.

Syster S.

vilsen

Det är något som gror inuti som vill rensas bort.

Jag tror det varit här en lång tid.

Den unga flickan i mig som inte riktigt var som hon borde ha varit mot sig själv.

Mot mig.

Det kan vara en slags självterapi tänker jag innan jag somnar på den vänstra sidan av den stora dubbelsängen.

En slags terapi.

För de sista åren har det rensats en hel del här.

I mig själv.

Jag har plockat fram, dammat av och sett på saker som kanske aldrig riktigt setts på.

Jag har sagt sanningen till mig själv.

Och ja det blir fint och fult och skrämmande.

Lite så - med en självterapi av en flicka som var ledsen och som aldrig riktigt trodde på sig själv.

Men jag tar steg för steg framåt, 

sakta men säkert som det kallats så fint.

Hon visste inte bättre, flickan på 14 som trodde kärleken kunde mätas i vad killar sa om dig.

Hon visste inte bättre, flickan som aldrig riktigt vågade kräva det hon ville ha.

Hon som aldrig vågade säga varken ja eller nej eller springa därifrån.

Jag skulle kunna gråta för henne nu.

För hur hon lät det gå.

Men jag har gjort det så det räcker och vid 36 års ålder får jag lova mig själv att tro på nu.

På mig.

Och jag gör det så jäkla bra idag.

Jämfört med då.

Jag tror på mig själv och vet vad jag kan och vill.

Och inte vill med för del delen.

Jag tar inte längre några inbokade möten med de jag vet aldrig kommer att komma.

Jag tar inte längre några diskussioner med dem som aldrig någonsin kommer tycka att jag är bra.

Jag har lämnat henne.

Hennes sätt att aldrig tro på sin egen magkänsla.

Lämnat henne.

Hon som aldrig riktigt ville tro att hon var värd något.

Hon som kunde stampas på, bytas ut kallas fula ord och pratas om bakom ryggen.

Hon är borta sedan länge.

Nu är det bara den här hjärnan som skall veta att jag menar allvar.

Och den här självterapin är på riktigt och att jag förstår att hon inte visste bättre.

Nu är det bara själen som skall veta.

Att jag älskar henne ändå.

För alltid.

Den lilla flickan som aldrig trodde på mig.

2016

Jag skriver på Instagram vad jag lovat mig själv.

Snällare, gladare.

Mot mig.

Jag lovar att det här året skall bli det året så jag ser på mig själv på ett mildare sätt.

Då jag är snällare mot mig och livet.

Så 2016 kommer bli så in i baljan bra det vet jag.

Och snart kommer ljuset åter.

Tänk va.

Alltså jag är som nyförälskad.

I 2016, för jag känner det ända in i hjärtat - det kommer bli ett galet bra år i år.

Jag lyssnar på en dokumentär i bilen på väg från jobbet.

Den får mig att se på mig själv i annat ljus.

Får mig att minnas en tjej som inte visste mer än så.

Mer än så som var alldeles för lite.

Även hon kommer få ett magiskt år.

Även hon.

Tänk va.

2016!

Vi gört bara.

Livet är till för att levas!!

#Grothsholiday

Barnen trodde vi skulle fira julen i Västmanland.

Kanske.

Vi planerade något helt annat, mannen och jag.

Något helt annat.

Dagen innan vi reste överkaskade vi dem.

Utanför huset hade jag placerat ut flip-flops och sandaler på väg in..

inne väntade fler ledtrådar och i högtalarna sjung beachboys om att surfa i Usa.

Florida.

Precis vad vi behövde.

Precis.

Vi reste kust-till-kust och bodde på sammanlagt 5 olika platser.

Vi flyttar hit säger de.

Allihop.

Kanske det man skulle göra.

Kanske det.

En spricka i ett glas

Jag ger mig.

Jag säger som det är.

Att tiden inte finns kvar till något annat än familjen när den väl finns.

Tiden.

Jag hinner inte mer just nu.

Kroppen är trött men jag kan inte sova.

Jag vet att det ger sig snart, när semestern tar vid och jag får chansen att bara vara.

Men just nu.

Just nu finns ingen tid.

Så i natt när kroppen ville sova men hjärnan hade för många tankar att sortera ut, då kände jag efter.

Precis som den där gråten jag  talade om innan som ligger väntande på lur, precis likadan känns den där sprickan i det vackra glaset som står på bänken i fönstret med solen silandes igenom.

Precis just så.

Det kan stå där men tar du i det för hårt kommer det att krasa.

Så jag låter det stå på sin plats.

Med solen silandes i ryggen och väntar på tid.

Och det är tur.

Rent av underbart,

att jag har så många fina människor runtom mig just nu.

Själar som får mig att känna att jag har nånstans att gå.

Att jag har en svärfar som räddar mig med att köra en halv väg för att jag annars inte hinner.

Så halvvägs genom Sverige möter han mig för att hjälpa mig få saker på plats innan julen knackar på.

Jag behöver bara köra 6 timmar och han gör likaså.

Så det är tur.

Rent av underbart,

att jag har en svärfar som honom.

Snart, snart andas jag ledig luft och kramar barn länge.

Snart, mycket snart.

För hur mycket jag än älskar mitt jobb och alla fina möten så är ju familjen viktigast av allt.

Alltid.

Och i min hjärna spelas en låt upp på repeat idag...

" Om jag kommer dit igen - har du en plats där jag kan vila? En plats där jag kan känna att jag är nånstans ifrån? "

Fin Söndag till er alla.

Till er alla.

Som en gråt långt inifrån

Som hopp och förtvivlan tillsammans,

Hur kan jag ens känna så här tänker jag när jag vaknar för 4:e natten i rad.

Som att jag inte har rätt att må så här.

Det känns som jag faller.

Som jag hänger mitt i en luft som står stilla, med en svindlande känsla i min mage.

Jag greppar efter något att hålla i men allt bara rasar - ifrån mig.

Ryggen möter snart marken där nere på botten i en smäll.

Jag vaknar av att jag rycker till.

Nästan hoppar upp.

Den där luften som skall andas känns svår att få ner.

Drömmarna som håller mig hårt.

Det är säkert en stress du inte vet om, säger jag till mig själv mentalt när jag sitter i soffan med min kaffekopp tidigt på morgonen - då bara jag, och en av hundarna är vaken.

Det är för mycket som talats om så för mycket väller fram,

 tänker jag.

En syster som separerar från någon jag trodde hon skulle spendera sitt liv med.

Känslor väller fram.

En kvinna som utbildat sig inom healing och mental hälsa ställer frågor jag inte kan svara på.

Hon frågar om familjesituationer och om föräldrar.

Jag svarar - och hör hur illa det låter.

Jag känner en liten jakt på mig själv som pågår.

Jagad att hinna allt jag själv sätter upp som måsten.

Men så stannar jag upp.

Här i soffan med min kaffekopp och konstaterar att de vet i alla fall.

Att jag älskar dem mest av allt.

De vet i alla fall - att inget annat spelar någon roll.

Och jag fortsätter andas.

Andas och tänker att jag struntar i det där nu.

Struntar i drömmar som får mig att falla och nästan gråta.

I press som jag själv skapat för mig själv.

Planerar att ha den bästa julen någonsin.

Plocka bort stressen som valt att bo i just mig.

För hur alla andra gör,

 hur alla andra väljer att leva eller vara kan jag inte rå på.

Det måste jag lära mig nu.

Det måste jag ju lära mig nån gång.

Men de viktigaste de vet ju i alla fall.

Att de är mitt allt.

Och det är de som är viktigast av allt.

familjen.

Vänner

Jag ser dem inte så ofta som jag vill.

Vännerna eller systrarna.

Jag hinner inte säger jag.

Bara säger så för det är ju inte så.

Egentligen.

Tiden har vi ju alla.

Samma.

Bara hur vi prioriterar den som är annorlunda.

Men så får jag ett paket.

Ett vackert inslaget paket med en liten notis om värme.

Det finns nya vänner i den här världen som jag inte hade innan.

Bara för platser som Instagram.

Tänk vad magiskt va.

Malin som jag aldrig träffat på riktigt skickar mig ett fint litet paket på posten.

Knäckebröd och marmelad, vackra små armband och så tanken.

Bara tanken bakom det gör mig lite knäsvag.

Tack Malin.

Fina du.

Så jag tar mig tid jag med.

Skickar sms och slår in presenter.

Jag ska planera in telefonsamtal som får ta minst en timme idag med.

För det tar minst en timme.

Att prata med en syster som saknas mer ön något annat.

Jag tänker prioritera idag.

För min skull.

Och din.

Och julen är nära nu.

det märks.

Och känns.

Ända in i hjärtat.

Hot Chocolate Sunday

Vi äter frukosten sent.

Alla tillsammans.

Färska frallor, mängder av pålägg, julmusik och detta:

Varm choklad så god så vi suckade.
Med lite cayenne i chokladen blir det extra piff tycker jag.

Hade inte i det i barnens - där räckte det med choklad, grädde och krossade pepparkakor.

Ni kan tro jag kände mig som en riktig jul-stämnings-skapare när jag ställde fram dessa till barnen.

Ska jag vara helt ärlig orkade vi inte ens dricka upp.

Men ändå.

Jul så det står härliga till.

I huset och i magen.

❄

Strålande jul

Det är mörkare ute, mörkare men inte så kallt.

Ingen snö och ingen känsla har riktigt infunnit sig.

Om att det snart är jul.

Men jag fick upp stjärnorna i fönstret igår.

Jag brukar vara tidig men i år blev det visst annat.

Första advent liksom, så fort det gick..

som det ju alltid gör.

Och aldrig tycks jag hinna med.

Jag har sagt till min man att jag ska bli bättre på allt det där.

Att lyssna på kroppen, andas, stanna till.

Och med det sagt har vi tagit ett beslut om att vara lediga över julen.

På riktigt lediga.

Ingen butik skall vara öppen, inga paket skall packas och skickas.

Vi ska bara vara.

Det behövs.

För julen, den är väl ändå till för att njutas?

 ❄

Barcelona

I Onsdags steg vi ombord ett plan från Köpenhamn som tog oss till Spanien.

Jag och min brors fru Carin.

Spaninen.

Barcelona.

Vi gjorde allt och ingenting.
Vandrade gata upp och gata ner.
Såg byggnad efter byggnad och stannade vid varje korsning, pekade och ooo:ade.
Barcelona är vackert.

Vi konstaterade att vi behöver mer solljus i våra liv.
Att vi antingen måste flytta eller helt enkelt göra såna här resor mycket, mycket oftare.
Ljuset. 
Bara det liksom.

Så ja.
Jag är gladare nu.
För att jag fick en helg i Barcelona mitt i julshoppingen, mitt i vintern, mitt i livet.
Tack Carin för att du gjorde det här med mig, och tack Barcelona för att jag fick den en dans.

Jag kommer igen.
Jag lovar.

Ny musik

Det var några år sedan nu.

Som jag föll handlöst för en man i en annan stad, i en annan värld.

Han sjung så det kändes in i själen.

Min själ.

Och igår fick jag se att han släppt en ny låt.
Som gjord för mig.

Älskar den fullkomligt.

Musik liksom, vet inte vad det är den gör med mig men den har alltid varit så viktig för mig.

Musiken.

texterna som talar till mig.

"how your family is a rocket,

that blows up in infdelity"

Han får mig att drömma tllbaka till en tid då jag var "just kids" med Bob Marley album hängande på mina väggar i mitt flickrum och svarta adidasskor som stod i hallen.

Nätter då jag klättrade ut genom ett trångt sidofönster och mötte upp med vänner som var mina då.

Långt innan allt annat hände.

Långt innan livet satte fart på riktigt.

Mat Kearney liksom.

Fullkomligt förälskad i musiken.