En spricka i ett glas

Jag ger mig.

Jag säger som det är.

Att tiden inte finns kvar till något annat än familjen när den väl finns.

Tiden.

Jag hinner inte mer just nu.

Kroppen är trött men jag kan inte sova.

Jag vet att det ger sig snart, när semestern tar vid och jag får chansen att bara vara.

Men just nu.

Just nu finns ingen tid.

Så i natt när kroppen ville sova men hjärnan hade för många tankar att sortera ut, då kände jag efter.

Precis som den där gråten jag  talade om innan som ligger väntande på lur, precis likadan känns den där sprickan i det vackra glaset som står på bänken i fönstret med solen silandes igenom.

Precis just så.

Det kan stå där men tar du i det för hårt kommer det att krasa.

Så jag låter det stå på sin plats.

Med solen silandes i ryggen och väntar på tid.

Och det är tur.

Rent av underbart,

att jag har så många fina människor runtom mig just nu.

Själar som får mig att känna att jag har nånstans att gå.

Att jag har en svärfar som räddar mig med att köra en halv väg för att jag annars inte hinner.

Så halvvägs genom Sverige möter han mig för att hjälpa mig få saker på plats innan julen knackar på.

Jag behöver bara köra 6 timmar och han gör likaså.

Så det är tur.

Rent av underbart,

att jag har en svärfar som honom.

Snart, snart andas jag ledig luft och kramar barn länge.

Snart, mycket snart.

För hur mycket jag än älskar mitt jobb och alla fina möten så är ju familjen viktigast av allt.

Alltid.

Och i min hjärna spelas en låt upp på repeat idag...

" Om jag kommer dit igen - har du en plats där jag kan vila? En plats där jag kan känna att jag är nånstans ifrån? "

Fin Söndag till er alla.

Till er alla.