Rocky Road recept.

Ja det är plötsligt tredje advent.

Så bara.

Vi tänder ljus.

Jag bakar bröd.

Och vi äter den längsta frukosten på länge.

Tredje advent liksom.

Och på eftermiddagen.

Efter julklappsköp och gymbesök.

Då bakar vi.

De som alltid måste finnas till julen.

Rocky Road.

Och de senaste åren gör vi en egen liten variant vi gillar ännu mer.

Vi har nämligen popcorn i våra.

Testa - jag skojar inte.

Galet goda.

Så mitt råd till er blir alltså att testa dessa.

Jag smälter choklad över vattenbad, blandar salta popcorn, jordnötter och hackade Dumle i en skål.
(det går även jättebra med Fudge)

Häller över chokladen och kladdar ut allt i en form.

Låter det stå kallt och stelna -

Skär upp i lagom stora bitar - njuter.

Ha en fortsatt mysig tredje advent.

Olsson & jensen, Rifdesign och annat lull-lull

Ja det går i en rasande fart.

Allting faktiskt.

Men det är väl precis just så det brukar vara innan året liksom skall knytas ihop och vara färdigt.

Precis just så.

Och ja med rasande fart ramlar äntligen de där sakerna jag och kunderna gått och väntat på så länge in.

Allt på en gång.

Bordslampor i mässing, takkronan som är den vackraste av allt.

Och de där Texas longhornen med.

De har landat.

Äntligen.

Och i morgon landar det ett stort lass med marockansk keramik med.

Rif design skall leverera en hel massa underbara saker till butiken och kunderna ska äntligen få sina vackra saker.

Så ja det är det jag gör.

Packar i en rasande fart.

Träffar kunder i en rasande fart, går på avslutninsfester i skolan i en rasande fart och planerar för våren.

Allt i en rasande fart.

För snart är det ett nytt år.

Och det där nya året.. 

ja du det kommer bli magiskt.

Jag känner det.

Känner det på riktigt.

När man plötsligt har en tonåring i huset

Den vackraste jag kan tänka mig.

Den vackraste jag sett.

Helt plötsligt så var hon bara där.

Tonåringen.

Från att ha varit min lilla tjej som tjatat om gosedjur och ritböcker i varenda affär.

Plötsligt är hon denna.

Nästan overkligt för mig.

Att hon kommit från mig.

Oss.

Så vacker att mitt hjärta stannar till och andningen liksom måste hämtas upp i bröstet.

Min dotter.

Så igår var vi tillsamman på ett fält och fotograferade.

Hon blåste på paljettstjärnor och kastade sitt hår.

Lite till, en gång till bara hejjade jag på henne.

Och fotona är många, säkert 100 stycken och jag har en dator full nu.

Och ett hjärta.

Fullt.

Till bredden av stolthet och kärlek.

En tonåring som är min liksom.

Galet ju.

Jag jobbar på Lakewoodliving

Med mörkare hår och drömmar i hjärtat kör jag till jobbet idag.

Jag sov länge men inte alls.

Drömmar.

De bra vill jag ha, de andra klarar jag mig utan.

Tänker jag.

Drömmar.

Ni vet de där som man inte riktigt kommer ur.

De som inte riktigt släpper taget om dagen.

De drömmarna.

Jag har ont inuti försöker jag förklara för mannen.

Drömmen var för jobbig att hantera.

Så jag duschar länge och blundar.

Vaknar.

Släpper taget om drömmen som kom ovälkommen.

Så rullar jag ihop den där vackra ullmattan jag fotograferat.

Rullar ihop och trycker in den i en bil.

Jag ska köra mot jobbet nu.

Gå runt bland kunder, julmusik och kaneldoftande doftljus.

Det gör jag idag.

Det är Lördag, december och jag släpper taget om en hemsk dröm.

Och håret ja.

Det är mörkare nu.

Steg ett gjordes och idag ska vi köra steg 2.

Slingor i karamell.

Det ni.

Hej och välkommen Lördag.

Hårfix och hustrix

Det känns lite pirrigt.

Lite läskigt.

Jag ska nämligen till frisören idag.

Ja jag vet det kan väl inte vara så läskigt tänker ni säkert då.

Men jo.

Jag ska erkänna något nu.

Jag har inte varit hos frisören på 2 år.

Ja men ni hör ju.

2. år.

Jag har klippt mig och färgat mig själv.

I 2 år.

Jag vet verkligen inte vad hon kommer säga.

Sist var efter sommaren som jag klippte av ca 10 cm rakt av bara och sen färgade in en mörkare ton i det.

så ja vi får se vad hon säger helt enkelt.

Och jo jag är nervös.

Och jo jag har pyntat lite till.

Jag hängde en risig krans på dörren.

Barnen sa så.

Risig krans mamma.

Men ja i alla fall.

Krans och en liten gran utanför.

Ska plantera ner nån en eller så i den stora krukan med.

Och köksfönstret har fått min egenbyggda stjärna i år igen.

En stjärna och en liten gran - den vissna basilikan fick vatten precis efter att fotot togs och är nu gladare. Jag lovar.

Så jo nu börjar det bli juligt lite överallt i huset.

Jul liksom.

Nära nu.

Och på tal om jul.. ni missar väl inte julkalendern jag har på jobbet?

Lucka3 idag bjuder på ljuslyktor från Olsson & jensen till 50% rabatt.

Det ni.

In och kika.

Nu ska jag köra och träna.

Sen frisören.

Ja hjälp, sen frisören.

Julpynt

På jobbet doftar det dagligen kanel och vanilj och hela butiken ger mig julkänsla.

Men hemma har jag inte riktigt hunnit med.

Men om tiden vill vara med mig idag

 så är det precis det jag tänker roa mig med.

Julpynta upp det stora svarta huset.

Men först jobbar jag som vanligt, i alla fall hela förmiddagen för jösses vad julklappar ni beställer.

~ tack ~

Men jo stjärnorna är uppe såklart.

Och en och annan liten bordsgran.

Men det behövs mer.

Så idag blir det julpynt hela långa dagen.

Hela.

En julstämningsdag idag.

När det snart är advent

Mitt bland julstämningen tänker jag på annat.

Mitt bland bordsgranar och pappstjärnor drömmer jag mig bort.

Drömmer om resor med dem jag älskar mest av allt.

Drömmer om vita stränder och en bror tätt intill.

Drömmer om skrattande barn och ingenting att göra.

Och det är just det vi planerat.

Att resa bort nästa jul.

Med de vi älskar mest av allt.

Samla ihop kusiner och syskon, barnskratt och vuxna diskussioner.

Det är det vi planerat.

Men i år blir vi här.

Hemma.

Vi pyntar upp huset och värmer glögg.

Inte illa det heller.

Inte illa alls.

Mariebergsgatan och jag minns.

Jag tror jag var 14 år.

Det doftar kastanj och vått gräs.

I en lägenhet högst upp sitter vi.

Det var ett annat liv känns det som.

En vän som är allt just då.

Det enda du har och vill vara.

14 år.

Jag saknar det ibland.

Tiden då ingenting var någonting och någonting var allt.

Tomas var det enda jag tänkte på.

Vi åt storstrut och tjuvrökte på en balkong.

Hon lyssnade på Ulf Lundell och rökte cigaretter under fläkten.

Hon skrattade högt och kramades varmt.

Och hon pekade ut var han bodde för mig.

Så kunde jag gå utanför och hoppas han skulle se mig.

14 år.

Ett bord för 4 i ett litet kök.

Jag ritade teckningar och de log.

Ramona och hennes mamma.

Så kom livet och sprang förbi.

Vi sprang förbi och bort från varann.

Men jag minns er ändå.

Alltid och med värme i hjärtat.

Varje gång jag hör Ulf Lundell eller kör på Mariebergsgatan i en stad jag en gång bodde i.

Varje gång.

Det finns stigar jag trampat som aldrig försvann.

För alltid en syster

Jag saknar orden för att förklara men känslorna finns här.

Jag saknar orden för att få dem att förstå.

 Men oron för andras ord väger tungt i min själ.

Vissa bara gör

 trampar på. 

utan att se.

 utan att förstå.

Så när orden skall skrivas om något helt annat 

 för någon helt annan stannar allt upp.

Jag hittar inga ord.

Bara massor med känslor.

Massor av stora känslor.

Typiskt mig, så typiskt mig.

Det är lättare att trampa på den som är stark, mycket lättare.

Så tror jag hon tänker när hon inte vet att hon tänker så.

För att jag är stark.

Tur för mig tänker jag då.

Tur för mig att jag är stark.

Synd ändå.

Att jag har känslor större än oceanen.

Synd att ha båda två.

Styrka och och ett hjärta som slår utanpå.

Och tiden har passerat så långt nu att tårar inte finns att gråta.

Att längtan inte finns att sakna.

Tiden har passerat som det där vattnet som rinner i den skitiga ån.

Och kanske jag skriver till dem som jag bryr mig om.

Kanske en dag när orden finns att skriva.

Kanske jag skriver till dem.

Förberedelser inför kundkväll

Hemma väntar pappstjärnor på att få tändas i fönstret och hyacinter på att planteras.

På jobbet är allt det redan klart.

Redo.

För i morgon är det ju dags för advents-mys.

Mellan 18-21 bjuder jag på glögg och kramar i butiken.

Hoppas vi ses då?

Så jag jobbar lite längre idag. 

Stannar kvar.

Piffar kuddar och förbereder ett bord för fika.

Och med mig hem i bilen sen följer ett doftljus med kanel med hem samt 6 vita papperstjärnor.

Kanske jag hinner få upp dem ikväll.

Kanske minsann.

För nu.

Nu är det fritt fram för julpynt tycker jag.

Fritt fram.

En månad kvar till julafton.

Det är galet hur tiden springer.

Alltid.

Varje dag.

Varje år.

Ja förutom när du ska hem, det är iskallt ute och du väntar på en buss som aldrig vill komma.

Tiden är annorlunda då.

Jag jobbar som vanligt.

Har möten, packar paket och fixar i en butik som har kundkväll på torsdag.

Jag andas mellan varven och skrattar.

Skratt.

Jag behöver det, massor.

Så trots att mörkret är evigt utanför och regnet droppar med tunga droppar så är det varmt och mysigt i butiken.

Kom och sällskapa på Torsdag vettja!

mellan 18-21, jag bjuder på pepparkakor, lussebullar, glögg och fina erbjudanden.

Så kom.

Doftljusen trängs i butiken, julstjärnor och julkulor i vackraste form och färg.

Ja det är ju faktiskt julafton om en måndag.

Det ni.

Är ni beredda?