#inmygarden

Jag har en ledig dag.

Eller ledig är kanske fel ord.

Jag har en dag utanför jobbet.

En Torsdag hemma.

Och jag började med att putsa fönster.

Alla 32 stycken.

Jag bävar alltid för det, men sen varje gång är jag så nöjd.

Måste börja göra det oftare.

Sen var det trädgården som stod på tur.

Städa den lite, klippa gräset och ta undan möbler som inte används längre.

Och det var ett magiskt ljus därute.

Som en sommardag i höstfärger.

Jag längtar till nästa sommar,

Då vi kan sitta under den där pergolan med blåregnet hängande ovanför.

Längtar.

Och ja sen kommer vi till en fråga.

OLIVTRÄD.

Vad gör jag nu med det?

Kan man plocka in dem? Tål de inomhustempratur?

När ska det in?

Ja ni fattar - Me need help.)

Så min lediga dag blev så galet effektiv.

Putsade fönster, städat hus, tvättade sängkläder, träning och en fin höstpiffad trädgård.

Det där med lediga Torsdagar kanske jag borde skriva som schema.

Kanske.

Jag avslutade den där Torsdagen med ett bad.

Ett långt, hett bad som fick mig att slappna av. Ordentligt.

Tills mannen satte på en film som gjorde min totalt oavslappnad om man säger så.

Flygplan och stress, inte min grej egentligen.

Men lediga Torsdagar - min grej.

4good i Malmö

Ja det var ju dit jag körde i Tisdags.

Malmö.

Jag tog med en dotter som gärna kikade in på Zara för att se vad hösten hade att bjuda på.

och för att hon är bland de bästa sällskapet du kan ha om du ska gå i stan en hel dag, fotografera och äta gott.

Och jo Malmö visade sig från si bästa sida.

Med fullsatta uteserveringar och strålande höstsol.

Vi gick en runda men sen satte vi oss vi med.

Jag åt en laxsallad och dottern beställde en pizza som gjorde mig lite avis.

Men den egentliga anledningen till Malmö var ju att jag blivit bjuden på en eat,love.live-kväll av tjejerna på 4good.

Kvällen hölls på Palladium som bara det var en upplevelse i sig.

Vilka underbara lokaler!

Kön slingrade sig långt framför entrén och det var kvinnor så långt ögat kunde nå.

Och vilken inspirerande kväll! - det var Mat-Tina, Leila Söderholm och en fantastiskt rolig Thomas Järvheden.

Temat för kvällen var att njuta av livet, och ja jag var idel öra.

Är det något jag gillar så är det ju just det.

Njuta av livet.

Självklart fick du en goodiebag med massa fina prylar och goda saker att smaka på.
Och jag måste verkligen tipsa om detta, känner ni att ni skulle vilja ha ett positivt nätverk att vara medlem i, få fin-fina erbjudanden och gå på roliga föreläsningar så rekommenderar jag verkligen 4good

trångt var det ute vid vinprovningen kan jag lova.

Att vara medlem kostar inget så in och anmäl er vettja!

Nu måste jag in i duschen, stora möten står i agendan.

Hoppas ni har en underbar Torsdag!

Jag drar till Malmö

Jag hinner städa och måla klart den där pergolan i trädgården.

Promenera hundar och fota en soffa.

Det hinner jag.

Innan jag ska köra till Malmö på lite trevligheter.

Så nu ska jag sortera ihop lite saker, packa med mig kameran och hämta upp en dotter i skolan.

Sen blir det Malmö.

Malmö och solsken, låter som en underbar Tisdag tycker jag.

Och innan jag kör fyller jag på med typ det godaste jag vet.

Fil och flingor.

Hade kunnat levt på det.

Fil, flingor och kaffe.

Alla dagar.

Plocka svamp med mig, snälla

Jag tror det blir 3 år nu.

Tre år sedan jag försiktigt trevade efter hjälpande händer i en svår tid.

Jag mailade dem jag kunde tänka mig att träffa, ringde de jag kunde tänka mig att prata med och så ibland kom de bara helt plötsligt.

De där små hälsningarna jag behövde. 

och ibland kom det sms som:

-plocka svamp med mig, snälla.

Jag vet att jag log när jag skrev tillbaka.

-jag kan inte plocka svamp men jag kan följa med och gå där, stå där, och prata om du vill.

Han svarade snabbt att jag inte var tvungen att kunna plocka, han kunde plocka om jag bara var med och förgyllde skogen.

Så skrev han.

Jag skickade en kram och ett ja som svar på frågan.

Vi plockade aldrig svamp han och jag.

Men vi ville och det var lite av huvudsaken.

och jag har den innestående tänker jag.

Den där plocka-svamp-dagen med honom i en skog med stövlar och kaffe och prat tills själen liksom kan andas fritt.

Han messade mig då, mitt i krisen för han visste jag behövde det.

Och jag vet att han vet att jag finns här.

Alla dagar för att plocka svamp eller bara prata.

Med eller utan kris.

I helgen tog jag barnen med till skogen.

Svamp blev det ingen för jag kan ju inte det där.

Men lätta andetag blev det och en tanke på vänner som finns där ändå.

Fyller hjärtat med mat och fina minnen

Efter jobbet och den där träningen och det där badet som gjorde mig alldeles mör i hela kroppen kände jag 

att det var pasta vi skulle ha till middag.

Så jag satte en deg på jäsning.

Hackade upp champinjoner, vitlök och körsbärstomater, rev parmesanost och skivade en stekhet chili.

Pasta var lite vad kroppen bad om just igår.

Pasta eller en ljummen kväll i Italien och just Italien låg lite längre bort än detta.

Och Foccacia,kan det vara det enklaste men godaste brödet i världen?

Det är ingen i familjen som tackar nej till det.

Någonsin.

Foccacia fyllt med färska kryddor, havssalt och tomater.

En sån Fredag.

Jag bara smular en halv jäst i degmaskinen, häller över ca 200ml ljummet vatten, salt och lite honung och puffar i mjöl i lagom mängd (tills degen släpper smidigt från kanterna)

Sen får det jäsa tills storleken är lagom, jag gissar på en timme eller så.

Sen stjälper jag ut det på en plåt med höga kanter.

petar ner tomater, oliver eller vad det är jag önskar i degen.

Strör över kryddor, havssalt och ringlar olivolja.

Så liksom.

Sen sitter vi där runt ett svart runt bord och hummar.

Äter, nickar och bryter en brödbit till.

Ja och ett glas rött eller två med.

Pastan kräver liksom det.

Lite vin och en lång stund sittande efteråt.

Eller ett tokskratt i en dotters rum.

Ett skratt som övergår i tårar och som får magen att krampa.

Det funkar till pasta det med.

Minsann.

Om du bara visste då

Jag är lite som före och efter.

En bild då och sen.

Helt utan förvarning kommer en fråga jag inte var beredd på.

Och svaret stannar i min bröstkorg.

Jag tränar hårdare idag än igår och jag tror mannen bredvid mig på gymet ser det på mig - 

Att jag är lite som före och efter i en och samma bild.

Jag gråter och ler på samma gång i bilen sen.

Att lova för mycket är som att inte lova nåt alls.

Jag andas ett djupt andetag, ett sånt som når ända in.

Ett sånt andetag som letar sig igenom hela min kropp.

Som lenar och svalkar och värmer. På samma gång.

Någonstans här på vägen skedde detta.

Jag blev jag.

Före blev efter.

Och nu känns ingenting som det var på riktigt.

Det fanns ju aldrig något att va rädd för.

Nu känns ingenting som det var på riktigt då.

Och även om jag kan känna att det saknas mig.

Så är det rätt.

Min efterbild är här nu.

Den som inte ännu skett då.

Om du bara visste.

Om jag lutar mig mot dig

Allt som är bra med mig.

Har jag förmågan att glömma bort.

Så helt plötsligt lyssnar jag på vad du säger.

Ler och sjunger högt ~

 till musik ingen annan kan texten på.

Jag pratar med sonen som är född i mitten av mina allt.

Han med den där kroppen som aldrig riktigt vill stå still men med en själ lugnare än något annat.

På samma gång.

Hör du mig? frågar jag, 

lyssnar du ens på vad jag har att säga.

Då flyttar han huvudet sakta och ser på mig.

Så nickar han, med de klokaste ögonen ser han på mig.

-Ja mamma jag hör.

Men jag kan inte alltid tycka likadant.

Så säger han.

Jag ler.

Reser på mig själv och går fram till honom.

Kramar honom hårt och pussar hans vänstra ögonlock.

Jag vet.

Vi samtalar om saker som för honom är svåra att prata om.

Jag säger att det aldrig är så läskigt som man tror.

Att prata känslor och svagheter.

Att man måste lära sig.

Han nickar igen.

Är det likadant för dig mamma säger han sen.

Att prata känslor.

Inte nu längre svarar jag.

Men en gång i livet, oj då var det svårt.

Så svårt.

Tur säger han då.

Vad frågar jag.

Att du har lärt dig det nu så du kan lära mig.

Vi kramas igen.

Och jag inser att tiden är kort.

Och det är dagar som dessa jag vet precis.

Precis vad som är bra med mig.

Dem.

❤

Jag glömmer säga det och springer en mil

Jag vill hinna säga allting ~

 innan jag ska gå men då har tiden redan gått. 

ändå.

Så när du vänder och går, står jag och ser på.

Står kvar med orden i min bröstkorg ändå.

Trots jag visste vad jag ville säga då.

Så när jag kommer hem finns ingen annan utväg än att dra på sig skor som klarar av att springa med mig i en skog och på steniga grusvägar.

För att det är det bästa för mig.

Att springa.

Att rensa ut.

Med mig själv.

Och när jag landar hemma igen kommer det jag ville skulle komma.

Lugnet, säkerheten som jag visste fanns där inuti ändå.

Lugnet som säger att du redan vet vad jag skulle säga.

Lugnet som ler och klappar mig på axeln.

Du vet.

Och bara just därför vill jag säga det ändå.

hur mycket du betyder för mig.

För bara mig alla dagar i veckan.

Alla dagar i mitt liv.