Löven ligger klistrade mot marken

Jag vaknar sent men ändå innan alla andra.
Det ser ut som kväll fast det är morgon och ljuset hittar inte in i huset.
Jag brygger kaffe och klappar hundarna i soffan.
Lördag och regnet slutar aldrig falla.

Jag kommer på mig själv med att andas djupa andetag som i ett försök att få in mer luft.

Mer energi.
Jag ser ut i trädgården och konstaterar att November är snart här.
Hon kanske kommer låta regnet falla i veckor, tänker jag och ser på de fastklistrade löven på plattorna vid poolen.

Andas djupt säger jag till mig själv och drar ett till andetag som får bröstkorgen att lyfta.

Jag låg tätt intill min dotter igår kväll.
Tätt intill hennes rygg i en soffa där vi knappt fick plats.
Jag hade doften av hennes hår i min själ och försökte få den att stanna kvar där.
Skapade ett minne jag kan plocka fram andra kvällar när hon inte är här.
Hon doftar sött och svalt,och håret ligger lent mot min kind.

För en stund sen var hon så liten att hon rymdes i min famn,
För en liten liten stund sen.

Jag andas djupt igen och håller min kaffekopp mellan händerna.
Det var det alla sa men jag aldrig förstod.

Om tiden som står still men rusar ändå.

Reser till nåt annat land

Jag är likadan varje år.

Så även nu.

Det hinner bara bli Oktober.

Sen letar jag efter solen.

Som är någon annanstans.

Tänker en kort, eller en lång, en resa till ett annat land.
Jag tror att det är lika bra.

Att bara ta sig an det.
Jag vill till värmen bara.

Så enkelt är det.

Hur vackert det än är med hösten så väntar vintern runt hörnet.

Så jag skickar sms till en syster och en kompis långt ifrån.

Vi drar.

Vi gört.

Yolo.

Som en del av mitt hjärta i hans.

Jag sover som en stock igen.

Helt och vaknar inte en enda gång.

Sovrummet är mörkt och svalt och bredvid mig ligger han och andas djupt.

I hans högra hand håller han min vänstra.

När den ene hunden väcker mig drar jag försiktigt loss min hand och han rycker till.

Som han faller från en kant och jag stannar upp och ser hur han somnar om.

I 16 år har han legat vid min sida.

16.

Allt har han sett.

Allt har vi gjort.

Tillsammans.

Jag älskar dig viskar jag innan jag sveper in mig i morgonrocken och smyger ut i köket.

Han hummar till svar.

16 år liksom.

Han ligger fortfarande vid min sida.

Det vackraste jag vet.

I guldet som glimmar

Den håller i sig,

Trenden med guldet menar jag.

Vi säljer så mycket guld att det alltid tar slut innan jag fattat att det kom i lager.

Typ så.

Och jo jag förstår er.

Jag älskar allt guldet och vill även jag ha det lite var stans i huset.
Kanske man borde byta ut sitt soffbord...

Onsdag i Oktober

Jag läser en bok av Dalai Lama.

Det kan inte vara fel tänker jag när jag står och tummar på den i bibliotekets långa rader av bokryggar.

Kan inte vara fel att lära sig mer om lycka och livet.

Det är Oktober och den faller över mig, känslan av det där mörkret som komma skall.

Jag måste lära mig tänker jag för mig själv.

Det är en årstid bara inte ett tillstånd.

Och så öppnar jag boken och fortsätter läsa.

Jag bestämmer trots allt alltid.

Över mig själv och mina känslor.

Så sant.

Så svårt.

Och lagom till detta är skrivet kommer ljuset tillbaka.

Och det är dags att ta sig an dagen.

Kundmöten och paket som skall packas.

Drömmar som skall fångas.

Hej livet.

Hej lycka.

Då kör vi då

Jag sov som en stock hela natten och kan inte känna mer än lycka.

Sömn va, det bästa sättet att hitta tillbaka till sig själv när allt är mer än galet.

Förkylningen är borta och ute faller regnet.

Jag jobbar vid datorn när det fortfarande är mörkt som natten utanför.

Jag känner mig glad och upplyft idag, för att helgen fick mig att hinna med det jag tänkt kanske.

För jag fick tid att prata med dottern ensam bland dunkuddar och mjuka täcken när hon ville prata tills orden tog slut.

Jag hann träna och mysa med hundar.

Jag fick en mysig tid med den yngste sonen och han valde att spendera två timmar på biblioteket med mig för att sedan avsluta med en kebab tillsammans med hela stadens stressande shopping-sugna.

Kanske för att jag fick en eftermiddag ensam med den mellersta sonen med, vi hann äta burgare och köpa jacka.

Kanske därför allt känns möjligt idag.

För kärleken är tankad till max och sömnen är påfylld.

Kan vara den bästa Måndagen på länge.

Trots regnet som slår mot min ruta.

Ja Måndag då kör vi då.

Tonårsliv

Jag är nästan där nu.

Utan förkylningen.

Men ännu känns den av.. ni vet när man mitt på dagen bara längtar efter att ta av sig jeansen och hoppa ner i sängen igen.

Ungefär där är jag nu.

Jag gymar och jobbar, dricker för många koppar kaffe och lyssnar på musik som nästan får mig att gråta.

Typiskt mig när hösten kommer.

Och flickan som för en liten stund var så liten att hon rymdes i min famn är plötsligt nästan längre än mig och i hennes huvud snurrar tankar jag inte kan hjälpa reda ut.

I hennes hjärta ryms allt och ingenting.

Och helt plötsligt kan jag inte längre andas på natten.

När verkligheten landar på mitt bröst.

Verkligheten om att hon är där jag var när allt var som mest kaotiskt i mitt liv, då allt och ingenting spelade någon roll.

Hon är den klokaste jag känner ändå.

Och jag önskar jag hade haft hälften av det när jag var 15.

Ändå kan jag inte andas på natten.

När verkligheten landat på mitt bröst.

och påmint mig om att hon är min och jag är hennes mamma.

Och allt jag vill i livet är att hon ska må bra.

Bäst.

Och när någon är elak mot henne kan jag nästan inte hejda mig.

Jag vill köra dit och ställa mig mitt framför dem och se dem djup i ögonen.

Fråga dem varför och om hur de egentligen mår.

Egentligen.

För nåt är det som tynger dem.

När de är elaka mot andra.

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Min lilla flicka som snart är längre än mig.

Tonårsliv va.

Jag andas fritt

Den släppte taget till slut.

Förkylningen som fick mig att sova halva helgen.

Halvvägs in i Söndagen började den avta och äntligen kände jag igen mig själv igen.

Mest låg jag i soffan och kollade avsnitt efter avsnitt av Shameless.

Ibland fick jag sällskap av dottern men mest av två hundar inkurade i filten tillsammans med mig.

Jag åt lunch på stan när alvedonen lurade mig att jag var frisk en liten, liten stund på Lördagen.

Söndagen tog jag mig ut.

Jag och dottern i hällregn - med två hundar som fick springa fritt och lungor som äntligen fick andas.

På riktigt.

Sen har vi mest eldad i kaminen, ätit tortillachips och badat långa för varma bad.

Och gått från soffa till soffa med mitt duntäcke och mobilen i handen.

Men som sagt.

Nu.

Nu tror jag att allt är nästintill som vanligt igen.

Nästintill.

Pojkrum

Jag faller ner i höstens förkylning.

Lagom till skånska vinden som tar i från botten till toppen.
Jag försöker kurera men halsen bränner så arbetsdagen kortas ner.

Jag kör hem och bäddar ner mig.

Hundra dunkuddar och fluffigt täcke.

2 Alvedon.

Sen så.

Sen rycker jag upp mig en halvtimme och hinner bädda rent i 2 pojkars sängar, vädra och plocka upp typ 12 skitiga strumpor från golvet.

Noel.

Sonen som föddes mitten av mina tre.

Den mest ordningsamma av dem alla just nu.

Hans rum är som alla de andra sovrummen målade i kalkfärg.

Nyansen heter Earth Stone och ni hittar den här.

Blir så mycket mer liv i väggarna med den färgen.

Så mycket mer.

Men jag hinner bara det.

Bädda och vädra sen sväljer den mig hel.

Förkylningen och jag somnar med kläderna på i en säng med för många kuddar.

Höst va.

Med förkylning.

Jag valde något annat

Det var en lång väg hit.

Lång och ibland ganska slirig. Jag la minnen i små brukar och behöll mina hemligheter och ärr under ytan.

På foton kan jag se.

Hur jagad jag alltid var.

Av en tävling jag aldrig visste vad den gick ut på.

Jag kan se det i foton från då.

Det är betydligt mer annorlunda nu.

När du inte vet vad du har att tappa finns inget att hålla kvar vid.

Sen får du nånting, som du alltid drömt om och när du har nånting har du oxå nånting att förlora.

För dem tar allt.

Dem tar din gnista,
 dem tar allt.

Dem kan krossa ditt hjärta och lämna ingenting kvar.

Men nu har jag allting.

Jag flyger ovanför och vill aldrig mer landa där.

För allt är ingenting om du inte har nån som som tycker som du.

Om du inte har någon vid din sida på riktigt.

Min systers sms nästan darrar när de landar i min telefon.

Jag kan känna att hon är där.

På den själsliga kanten och tänker hoppa.

Hoppa sig fri från allt det där.

Inte ner i ett hål och försvinna.

Nej ut och flyga fritt.

Hon har sår som gör för ont och ett stressat tryck över bröstet.

Jag säger att det kommer försvinna.

Om du tar dig där ifrån säger jag.

Bry dig bara om dem som bryr sig om dig.

Bryr sig om dig på riktigt.

Allt annat spelar noll roll.

Varför gör jag så här, frågar hon då.

För att hoppet kanske aldrig lämnar människan svarar jag.

Men känn efter på riktigt.

Är det bara på rutin som du väljer att kriga nu?

Är det bara för rollen du skapat för dig själv 

sitter rotad så djupt inom dig?

Du behöver inte längre vinna din mammas godkännande.

Du behöver inte längre vara i hennes lag.

Ett lag som spelar ett spel ingen jävel vet vad det går ut på.

Tack skriver hon.

Tack skriver jag.

Min roll satt fast som berget.

Ville bara få ett godkännande och en egen liten minut i en mammas värld som var fullkomligt upptagen med annat.

Jag är nån helt annan.

Än det som sas.

Jag är så mycket bättre än det.

Hon vet det inte själv skriver jag till min syster.

Hon kommer aldrig förstå.

Och du kan inte ändra någon annan ändå.

Någonsin.

Hon kommer aldrig förstå.

Hon kommer alltid säga det motsatta och tro att kärlek mäts på ett annat sätt än oss.

Hon kommer aldrig förstå.

Men det Sandra.

Det är ok ändå.

Det sägs att hem är där hjärtat är.

Och det är inte där.

Som en tung själ

Jag pratar med mannen under lunchen.

Försöker förklara en tjej vi känner.

Hon har en tyngre själ säger jag och han nickar.

Jag förstår vad du menar säger han och jag känner själv hur det landar inuti.

En tyngre själ, ett djupare djup.

Precis som jag.

Och nu när hösten tog mig om midjan och håller mig hårt känner jag den landa i min mage.

Själen.

Den har har sån tyngd, bär på så mycket.

Så mycket jag.

I går när matlusten inte fanns där och förkylningen vill ta mig tog jag en långpromenad utan mål.

En och en halv mil genom skimrande kvällsljus och slukande dunkel.

Jag behövde det.

Ensam.

Andas.

Grus som rasslar under fötterna och kylan som vällde in som vågor över mina ben.

http://lakewoodliving.se/search/?lang=sv&q=salt

Själen behövde det om inte annat.

För att landa i att den kommit nu.

Hösten.

När hösten aldrig får ta plats hos mig

Det var en Fredag och dagen innan var det sommar.

Det var en Fredag med solsken som hösten kom.

Det kändes tydligt i mina andetag på morgonens promenad.

det var höst.

Jag vet inte varför jag aldrig stannar upp och bara njuter av denna årstid.

Den har stressat mig så länge jag kan minnas.

Stressat om att sommaren är slut.

Stressat mig om att vintern är på väg.

Men jag måste låta den ta plats tänker jag idag.

För hösten är ju inte den jag fruktar.

Faktiskt inte alls.

Luften är svalt skör i mina lungor och solen skiner från blå himmel.

Hösten är fin säger jag då.

Högt för mig själv en Lördag när jag målar om det där sovrummet.

Äntligen.

Hösten är fin.

Faktiskt galet vacker.

Jag ska sluta stressa över dig.

Jag ska leva i dig med full kärlek.

Jag ska andas klar luft och se dig.

Inte stressa över en kall vinter eller ett mörker som skrämmer.

Jag ska älska dig i år.

Hösten.

När jag vill göra om ett vardagsrum

Det är sommar fortfarande och jag tänker fortsätta njuta.
Jag tänker ta morgonpromenader i dimma och kvällspromenader i vibrerande solnedgångs-sken.

Det är sommar i September.

Men sen när hösten tar fart ska jag ta tag i ett vardagsrum.

Jag ska köpa nytt soffbord och kanske nån fåtölj.
Nya kuddar och kanske en till pläd.

När sommaren är slut tar vi tag i vardagsrummet.

Men det tar jag sen.

När sommaren är över och mörkret tar vid.

Än så länge njuter jag.

Så mycket det bara går.

Så mycket jag bara kan.

Sommar i September.

Det bästa enligt mig.

Överallt & ingenstans

September kom och tog över.

Hon kom med en värme som får mig att slappna av på ett helt nytt sätt.

September som jag älskar dig i år.

Jag gräver upp plantor och flyttar om.
Jag vet inte om de klarar det här säger jag till mannen och torkar mig med jordig hand i pannan.

Men jag hoppas det.

Hoppas det verkligen.

För det är ändå de vackraste plantorna vi har.

De jag nu separerar lite på och flyttar runt.

Jag borde läst på innan säger jag sen.

Men det är ju jag.

Så typiskt mig.

Som vanligt.

När andan faller in.

Jag gör allt och ingenting.

Överallt och ingenstans.