Tonårsliv

Jag är nästan där nu.

Utan förkylningen.

Men ännu känns den av.. ni vet när man mitt på dagen bara längtar efter att ta av sig jeansen och hoppa ner i sängen igen.

Ungefär där är jag nu.

Jag gymar och jobbar, dricker för många koppar kaffe och lyssnar på musik som nästan får mig att gråta.

Typiskt mig när hösten kommer.

Och flickan som för en liten stund var så liten att hon rymdes i min famn är plötsligt nästan längre än mig och i hennes huvud snurrar tankar jag inte kan hjälpa reda ut.

I hennes hjärta ryms allt och ingenting.

Och helt plötsligt kan jag inte längre andas på natten.

När verkligheten landar på mitt bröst.

Verkligheten om att hon är där jag var när allt var som mest kaotiskt i mitt liv, då allt och ingenting spelade någon roll.

Hon är den klokaste jag känner ändå.

Och jag önskar jag hade haft hälften av det när jag var 15.

Ändå kan jag inte andas på natten.

När verkligheten landat på mitt bröst.

och påmint mig om att hon är min och jag är hennes mamma.

Och allt jag vill i livet är att hon ska må bra.

Bäst.

Och när någon är elak mot henne kan jag nästan inte hejda mig.

Jag vill köra dit och ställa mig mitt framför dem och se dem djup i ögonen.

Fråga dem varför och om hur de egentligen mår.

Egentligen.

För nåt är det som tynger dem.

När de är elaka mot andra.

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Min lilla flicka som snart är längre än mig.

Tonårsliv va.