Jag pratar med mannen under lunchen.
Försöker förklara en tjej vi känner.
Hon har en tyngre själ säger jag och han nickar.
Jag förstår vad du menar säger han och jag känner själv hur det landar inuti.
En tyngre själ, ett djupare djup.
Precis som jag.
Och nu när hösten tog mig om midjan och håller mig hårt känner jag den landa i min mage.
Själen.
Den har har sån tyngd, bär på så mycket.
Så mycket jag.
I går när matlusten inte fanns där och förkylningen vill ta mig tog jag en långpromenad utan mål.
En och en halv mil genom skimrande kvällsljus och slukande dunkel.
Jag behövde det.
Ensam.
Andas.
Grus som rasslar under fötterna och kylan som vällde in som vågor över mina ben.
Själen behövde det om inte annat.
För att landa i att den kommit nu.
Hösten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar