Sommar

När höstens nyheter trillar in i butiken 

 ser sommaren till att spira i min trädgård.

Fullkomlig sommar.

Med varma vindar och strålande sol.

Om jag gillart? ni vet. 

Ni. Vet.

Jag skyndar att hinna träna och jobba bara för att få köra hem och kasta mig i en av solsängarna, med skön musik och en iskaffe.

För att låtsas att jag äntligen gjort den där flytten till medelhavet jag pratat om så länge.

Ligger där och vickar på tårna och låtsas.

Låtsas vara på Mallorca eller så.

Men ja som sagt.

I butiken är det höst.

Kika in vetja.

Sommar. Stanna.

Länge.

FloridaFest

Jag var i Västervik i helgen.

Hos en bror jag ser alltför sällan.

Det var nämligen brors fina fru Carin som bjudit in till 40-år fest.
Och känner man Carin så vet man vad det blir för tema på festen.

Utan tvekan.

Florida såklart.

Hon hade bjudit in vänner och familj och alla var taggade för fest.
Ute i trädgården var det uppdukat med partytält, flamingos, palmer och massa annat tjusigt som hör Florida till.

Lagom till gästerna började droppa in sken solen fram och stannade hela kvällen.

Kunde inte blivit bättre faktiskt.

Blev underbart.

Fullkomligt underbart.

och här står hon i sin gröna kjol mellan vänner och skålar.

Tack Carin för fin fest och för en mysig helg med er alla.

Jag har hört att 40 är det nya 30 med, och jo det vill jag tro.

Vill ju, eftersom jag själv fyller 40 om 3 år..

40 va, livet bara rusar i tid.

LOVE LIFE

Ett jag i en annan stad

Jag landar hemma till slut.

I ett hus som känns som jag.

Jag landar hemma bland rutiner och hundar, barn och smutstvätt.

Hemma.

Och när jag lägger mig på kvällen i den där sängen som tillhör min kropp somnar jag omedelbart.

Hemma.

En hel vecka i en storstad gör något med mig.

Får en annan puls att slå.

Som att minnas ett annat jag med en helt annan ton och en accent jag nästan glömt bort.

Jag skrattar högt med nya vänner som känns som de funnits här för alltid.

Skrattar högt och på kvällen får minnena av det skrattet nästan en tår att falla.

Vänner va.

Med ett jag som nästan glömts bort.

Och jag är laddad nu.

För en höst.

För att måla om ett sovrum och plantera nya växter.

jag är laddad nu.

Så jäkla laddad.

Stockholm

Det är Måndag - en varm sådan, i en stad som heter Sveriges huvudstad.

Jag befinner mig i Stockholm.

Jag stannar en hel vecka, det skall köpas in nyheter till butiken på Formex som startar på Onsdag.

Innan det skall en massa annat hinnas med såklart.

Som att fika med vänner, shoppa lite, träna och eventuellt hinna med några möten.

hoppas hitta massor av vackra nyheter som vi ska få njuta av i höst och vinter.

Vad tror ni om trenderna inför hösten?

Jag tror det blir trä,  vackra tyger och kanske en och annan guldsak.

Eller vad säger ni?

Som Sommaren på landet

Regnet föll från gråsvart himmel och luften var kall som höst.

Vi trotsade allt och for till landet ändå.

Och lagom till vi vaknade andra dagen kom solen.

Solen med det rasslande gruset på vägen utanför.

Med surrande bin och löst springande hundar.

Som sommar igen.

På landet.

Jag tog långa promenader medan alla andra sov.

Jag plockade blåbär och lyssnade till lugnet.

Jag sprang på eftermiddagen med blåbärsriset piskande runt mina ben.

Sprang med luften fri i lungorna och blicken uppför gröna skogars stigar.

Som sommaren på landet igen.

Men igår landade vi hemma i Skåne.

I huset som andas oss.

Det är snart slut på all ledighet och vardagen närmar sig.

Vi försöker ladda och tänka om.

Och då är det bra skönt att ha en sommar på landet att andas genom.

Långbo liksom.

Några veckor om året.

Det behövs.

Behövs verkligen.

Han kände aldrig mig.

Jag får en fråga från ett magasin.

Vad hade du velat sagt till ditt 16-åriga jag?

Jag svarar något om att tro på mig själv och om att kärleken kommer, att jag ska passa på att bara vara - leva och skratta.

Och efteråt sitter tankarna kvar.

Om ett 6-årigt, 16-årigt, eller 10-årigt jag som var skör som ett fallet rosenblad från en buske i Augustis sista andetag.

Det finns en man i en stad en kort bilfärd från där jag bodde som liten.

En kvinna i en annan stad
där jag en gång tog mina första stapplande steg.

De är 2 människor som fick mig att bli till.

Föräldrar.

Jag funderar och tänker efter.

För mig är det så stort nu.

Att vara förälder.

Det största.

Barnen är mitt allt.

Så när det ställs frågor om föräldrar och syskon och städer jag föddes i så kommer tankar och funderingar upp och fram.

Kanske är det boken med tänker jag.. den där boken Tid som tagit mina tankar till en annan plats - till en annan nivå.

Eller så är det tiden som passerat för en kvinna som idag är jag.
Tiden som skapat ett så brett perspektiv att jag ser klart nu.

Och ingenting känns överhuvudtaget mer.

Ingenting känns och allting bränns.

Jag kände honom aldrig. Den där mannen i Västerås med skägg och avklippta jeanshorts, kände honom aldrig.

Men jag minns en tatuering av ett ankare och ett paket cigg inrullat i en överarm på en sliten t-shirt.

Jag minns doften av biljolja och att han tuggade Juicy Fruit ibland, de man drog ut och fick försiktigt vika av det silvriga pappret ifrån.

Jag kände honom aldrig.

Men jag minns doften av öl och hur arg han kunde bli om jag inte gjorde rätt.

Jag kände honom aldrig.

Men jag minns orden han sa till en flicka i ett nattlinne med blommor på i en husvagn när hennes lillasyster sov i den bakre delen.

Jag kände honom aldrig.

Men allt stannar kvar.

Ord som sades och beteenden som skapade djupa sår.

Jag minns fastrar som sa att han älskade mig så mycket - om hur jag var hans förstfödda flicka och hur han behövde mig.

Jag minns att han aldrig kom när han lovat och hur han ofta blev för full och sentimental.

Jag minns hur han grät och sa ord en liten flicka som jag aldrig skulle behövt höra.

Det minns jag.

Men jag kände honom aldrig.

Och aldrig någonsin kände han mig.

Som tiden innan efter

Jag spar de sista 2 kapitlen i boken TID 

till en dag då badet är så pass hett att det svider till på kroppen när jag sjunker i.

Jag läser de sista kapitlen och gråter lite.

Jag andas djupt och skrattar smått.

Tiden är inte kronologisk säger Sigge och nånting händer inuti.

En doft tar mig till en flicka som är 13 år och längtar efter en kille som heter Anders med lång lugg och hängande jeans.

En doft tar mig till en 27 årig trebarnsmamma som sitter med sin yngste son i famnen på trappan till hennes första hus.

En doft tar mig till en ålder på 36 som jag knappt hunnit med att fatta skett - till en tid då jag ser min dotter cykla iväg med håret svajande i vinden och min instinkt vill springa efter henne och pussa hennes panna.

En doft. Massor av tid.

En doft. ingen tid.

 Jag ville inte att den skulle ta slut.

Boken.

Så mycket tankar den skapade och sorterade i mitt inre,

en bok. Massor av tid, ingen tid alls.

Tiden är inte kronologisk.

Pink Party på Kallis

Det var Lördag, solen stod högt på klarblå himmel.

PINK PARTY

Jag var på Gotland med de finaste av vänner och vi passade på att gå på party.

Kan hända att jag kände mig som 25 igen.

Kan hända faktiskt.

PINK PARTY på Kallis i Visby.
Jag har inte dansat eller hoppat så mycket sen just kanske då.. när jag var 25 år och gick på club.

Men jösses vilken fest! 

Vädret var vackert som i medelhavet och musiken var grym.
Jag vill tacka min vackra vän Ullis och hennes man Niklas för de underbara dagarna på Gotland.

Jag behövde dem.

Verkligen.

Det kan hända att jag behöver en semester från semestern nu men det var det värt.

Jag gör om det när som helst.

Underbara dagar som jag sparar i hjärtat för alltid.

Fler bilder från Gotland kommer, men som sagt jag tar en Söndag med semester från semestern idag, det behövs,

Äntligen dags

Jag packar en väska proppfull
och placerar den i hallen dagen innan idag.

Jag ska ta ett tåg till en stad där Lars en gång bodde.

För att möta mannen i mitt liv.

Han som alltid kisar lite med sina bruna ögon när han ser mig från långt håll.

Vi ska mötas och ta bilen ut på äventyr några dagar.

Bilen och själen.

Kroppen.

På äventyr.

Jag känner det överallt nu.

Hur saknaden efter hans hud och hans hand i min liksom vuxit sig större än själva jag.

Så äntligen.

Äntligen är det dags.

Att träffa mannen i mitt liv.

Tid

Jag börjar läsa Alex & Sigges bok på flyget till Tyskland.

Var tvungen att sluta då vi landade och sen fick den vänta.

Tills i går.

I badet.

Det går liksom inte att sluta.

Det är ju egentligen ingen handling, ingenting man kan missa.

Men jag kan inte sluta läsa.

Jag påminns om allt och ingenting.

Om Alex jagande efter barndomens minnen, om Sigges tankar kring sin far, och så den stora ständiga frågan om tid.

om liv.

Så igår föll tårarna när jag läste, jag vet inte riktigt varför men det bara blev så.

Nånting träffade mig. Mitt i prick.

Samtidigt som jag läste funderade jag på om det verkligen var bra att läsa detta?

Kanske det bara fyller på med mer skit i min hjärna, fler tankar som aldrig går att styra.

Känns som jag känner dem, att de är precis som jag.

I varsin form.

Alex & Sigge.

Läs den så får ni se.

Känna.

Tänka.

Rasslande cykelhjul, ett myggbett som kliar

Jag känner dem starkare nu,

känslorna som fyller min kropp.

På gymmet när svetten rinner längs ryggen och musiken dånar i mina öron drabbas jag av en slags sorg mitt i känslans lyckorus.

Svår att förklara med orden men det känns.

Känns på riktigt.

Det var kanske tiden jag var borta från mannen och pojkarna.

Det var kanske pausen från jobbet och stressen.

Det var kanske det som fick kroppen att släppa på ett konstigt grepp.

Jag står i hallen när jag kommer tillbaka, ser på mig själv i en smutsig spegel och skor som ligger slängda på mattan.

Är du där?

Jag ser på mig själv och jag saknar dig här.

Jag skriver på instagram att jag ska älska mig själv nu.

Sen ser jag en film på kvällen som får mig att gråta - stora, tunga tårar - gråter tröjan våt och själen lättare.

Jag andas djupare när jag lägger mig på natten, långt efter midnatt i ett hus som är för stilla för mig.

På morgonpromenaden med hundarna blåser en vind i mitt hår som drar mig tillbaka igen.

Till somrar då cykelhjulen rasslade mot Munktorps grusvägar och myggbetten kliade.

Nånting har skett inuti som jag inte riktigt kan hantera men gör det ändå.

Nånting viktigt har hänt.

i Själen.

Jag andas djupa andetag och längtar efter mannen igen.

Hans hand i min innan jag somnar på den vänstra sidan av sängen.

Hans andetag som vaggar mig till sömns.

Jag tänker jag ska älska mig själv nu.

Och jag älskar allt annat så mycket mer.

Helt plötsligt.

Jag kom från främmande plaster och hittade hit.

Jag.

Till mig själv.

En förändring har skett men jag vet inte vilken.

Överallt & ingenstans

När jag kommer hem från Tyskland tar han mig om midjan och säger att det var längesen.

Han håller mig hårt och drar handen genom mitt hår i nacken.

det var längesen nu.

Jag känner den fylla min kropp totalt och tills hela min kropp skriker kärlek.

Jag har saknat din doft svarar jag och borrar in min näsa mot hans hals.

Att vara ifrån honom skapar en känsla jag inte kan förklara.

Vi kysser varandra för sällan säger han när vi lägger oss tätt intill varandra på kvällen.

Vi måste ändra på det svarar jag med svala lakan och en varm kropp mot min hud.

Vi måste ändra på det.

Så kysser jag honom.

Länge.

Jag älskar att sakna dig älskling men bäst är när du är här.

Vi är här.

Tillsammans.