Han kände aldrig mig.

Jag får en fråga från ett magasin.

Vad hade du velat sagt till ditt 16-åriga jag?

Jag svarar något om att tro på mig själv och om att kärleken kommer, att jag ska passa på att bara vara - leva och skratta.

Och efteråt sitter tankarna kvar.

Om ett 6-årigt, 16-årigt, eller 10-årigt jag som var skör som ett fallet rosenblad från en buske i Augustis sista andetag.

Det finns en man i en stad en kort bilfärd från där jag bodde som liten.

En kvinna i en annan stad
där jag en gång tog mina första stapplande steg.

De är 2 människor som fick mig att bli till.

Föräldrar.

Jag funderar och tänker efter.

För mig är det så stort nu.

Att vara förälder.

Det största.

Barnen är mitt allt.

Så när det ställs frågor om föräldrar och syskon och städer jag föddes i så kommer tankar och funderingar upp och fram.

Kanske är det boken med tänker jag.. den där boken Tid som tagit mina tankar till en annan plats - till en annan nivå.

Eller så är det tiden som passerat för en kvinna som idag är jag.
Tiden som skapat ett så brett perspektiv att jag ser klart nu.

Och ingenting känns överhuvudtaget mer.

Ingenting känns och allting bränns.

Jag kände honom aldrig. Den där mannen i Västerås med skägg och avklippta jeanshorts, kände honom aldrig.

Men jag minns en tatuering av ett ankare och ett paket cigg inrullat i en överarm på en sliten t-shirt.

Jag minns doften av biljolja och att han tuggade Juicy Fruit ibland, de man drog ut och fick försiktigt vika av det silvriga pappret ifrån.

Jag kände honom aldrig.

Men jag minns doften av öl och hur arg han kunde bli om jag inte gjorde rätt.

Jag kände honom aldrig.

Men jag minns orden han sa till en flicka i ett nattlinne med blommor på i en husvagn när hennes lillasyster sov i den bakre delen.

Jag kände honom aldrig.

Men allt stannar kvar.

Ord som sades och beteenden som skapade djupa sår.

Jag minns fastrar som sa att han älskade mig så mycket - om hur jag var hans förstfödda flicka och hur han behövde mig.

Jag minns att han aldrig kom när han lovat och hur han ofta blev för full och sentimental.

Jag minns hur han grät och sa ord en liten flicka som jag aldrig skulle behövt höra.

Det minns jag.

Men jag kände honom aldrig.

Och aldrig någonsin kände han mig.