Tid

Jag börjar läsa Alex & Sigges bok på flyget till Tyskland.

Var tvungen att sluta då vi landade och sen fick den vänta.

Tills i går.

I badet.

Det går liksom inte att sluta.

Det är ju egentligen ingen handling, ingenting man kan missa.

Men jag kan inte sluta läsa.

Jag påminns om allt och ingenting.

Om Alex jagande efter barndomens minnen, om Sigges tankar kring sin far, och så den stora ständiga frågan om tid.

om liv.

Så igår föll tårarna när jag läste, jag vet inte riktigt varför men det bara blev så.

Nånting träffade mig. Mitt i prick.

Samtidigt som jag läste funderade jag på om det verkligen var bra att läsa detta?

Kanske det bara fyller på med mer skit i min hjärna, fler tankar som aldrig går att styra.

Känns som jag känner dem, att de är precis som jag.

I varsin form.

Alex & Sigge.

Läs den så får ni se.

Känna.

Tänka.