rent kök och stökigt inre

Morgonen började med möte.

Sen ytterligare ett möte och efter det ett till.

När det var dags för lunch

 var jag över hungrig men kunde inte äta.

Typiskt mig.

Så när vi kommer hem och jag egentligen ska skissa på min butik

( ja jag vet- min butik! galet!)

så städar jag istället.

Putsar och torkar, dammar och dammsuger.

Mitt sätt att rensa huvudet.

Städa eller träna.

Så jag fick ett ordentligt ryck.

Mycket att tänka på.

Så allt fick en avputsning.

Även de små skålarna.

Rent och fint.

Skönt.

Så ja nu finns det massor att stöka till och smutsa ner igen.

Både här i köket och inuti.

Inuti.

Jag ska dricka en till kopp kaffe nu.

Ta och se över de där ritningarna och känna in hur jag tänkt mig allt.

För här inne.. inuti är det fullt med planer och jag vet egentligen precis hur jag vill ha det.

Men så ska det ut på en ritning med..

kanske lite svårare då.

Kanske.

Lite.

Ja så får det bli.

En kopp kaffe och en vända till gymmet.

och sen.

Sen ska jag skissa.

Jag lovar.

typ.

sanningens ögonblick

Ibland finns det ingenstans att gå.

Ingenstans att fly.

Ibland måste man bara stanna.

Stanna och se på.

Sanningen.

Och jag gör det.

Försöker.

Hela tiden.

Och när jag faller dit.

Där jag försöker förfina det fula.

Sanningen.

Måste jag komma ihåg vad som är viktigt.

Igen.

Och igen.

Jag kan inte längre skapa din sanning.

bara min.

Det finns en tjej inuti mig.

Hon bor inte där längre.

Jag har fått henne att flytta ut.

Men ibland hälsar hon på.

Oinbjuden.

Och låtsas att allt är som förut.

Mer destruktiv.

Hon försöker inbilla mig gamla lögner

  påpeka att det kanske ligger något i dem.

försöker.

Men nej.

Jag är färdig nu.

Med den som en gång var en bit av mig.

Den jag trodde jag kanske var.

Den tjejen var aldrig jag.

Inte jag.

Och jag vet vad som väntas av mig snart.

Jag vet vad de kommer att säga.

Vissa.

Jag vet.

Men den här gången tänker jag inte lyssna.

Inte ta åt mig.

inte längre försöka förstå.

Jag har tillbringat ett helt liv med att försöka förstå.

Försöka bli förstådd.

Och ibland är det inte mer än så.

Att man måste stanna upp och se sanningen i vitögat.

Vi är ju inte riktigt ärliga med oss själva.

?

Alltid

Det finns en orsak till allt.

Aldrig en ursäkt för.

Vi måste vara ärliga mot oss själva.

Ta vara på vad vi har.

NU.

I morgon kan det vara försent.

Och tänk vad mycket skönare allt blir.

När vi står mitt i sanningens ögonblick.

Ta hand om er.

På riktigt.

HEMMA

Jag är hemma nu.

Hemma i det stora svarta huset jag känner helt och hållet.

(och nej fotot är inte taget idag, typ första sommaren vi bodde här.)

Den plats jag själv ritat in i minsta detalj, 

där jag vet exakt var det kommer rasa saker ur skåpen om jag öppnar dem.

Exakt där det kommer ligga en ensam strumpa och skräpa om jag böjer mig ner och ser efter.

Där jag utan att tänka tar exakt 7 steg fram till badrummet från sängen på morgonen och sedan forsätter 25 steg till fram till kaffemaskinen.

Hemma.

Mitt hem.

Så när jag går här med slitna gamla mjukisbyxor som en gång i tiden var svarta.

När jag går här hemma i min egna lilla värld och sorterar tvätt och viker i ordning skidkläder.

Då förstår jag vad hemma är.

Det här.

Och hur lycklig jag känner mig just nu.

Och trots att jag vet att jag längtar hem när jag är borta förstår jag det inte riktigt förrän jag är just det igen.

Hemma.

Det är något som händer i kroppen.

Man andas ut lättare, njuter av välbekanta dofter och vardagliga ljud.

Hemma.

Jag är ledig i tre dagar nu.

Eller om det kan kallas ledig att ha hela kalendern full av måsten och ska och borden.. men jo jag är ledig i den mån att det inte är någon som står och väntar in mig på ett jobb någonstans, inte är någon som förväntar att jag ska öppna en butik eller sälja några kläder.. ingenstans.

Ingen annanstans än hemma förväntas jag vara.

Här.

Så idag packar jag ur, tvättar rent, hänger undan och sjunger högt med Mando Diao.

Jag ska dricka för mycket kaffe och jag ska inte klä mig i något annat än mjuka kläder hela dagen.

Det är bra jäkla skönt att vara hemma.

Sa jag det?

.)

I bilen på väg hem.

I bilen som kör och kör och liksom tvingar mig att bara vara,

 bara andas och bara tänka.. där kom mycket fram.

Inuti.

Så i min mobil under "anteckningar" står det:

"Sorgen som vilar i sanningen"

och det är en av de hundra tankar som kom.

En av de 30!! anteckningar som skrevs ner..

och det får vi ta en annan dag.

För nu måste jag sjunga, städa, dricka kaffe och lite så.

Hemma liksom.

Hemma.

varning för ras

Det finns en låt.

Ni som vet vad jag vet,

vet precis vilken låt jag tänker på.

Den är vacker som så många andra.

Den ger mig en känsla av något jag inte kan sätta ord på.

En känsla som jag tycker om.

Trots.

Eller ändå.

Och jag vill varna.

Er.

för ras.

Om några dagar.

en vecka eller så.

Kan det hända att jag talar om något som inte bara är glittrigt, skrattigt och vackert.

Kanske jag kommer tala om djupa saker som är svåra att förstå.

Kanske om känslor som inte tänker lämna eller gå.

Svåra att förstå.

För här inuti.

Finns några känslor som trängs med lyckan.

Här inuti ligger känslor och river, skaver och vill ut.

Men jag vet redan nu,

 det är mycket.

Mycket som vill ut.

Och jag går så försiktigt jag kan...

för att inte skrapa upp dem för hårt..

känslorna som trängs där inuti.

 trängs tillsammans med lyckan.

Jag samlar dem i en liten vrå.

I ett hörn av min själ ligger de på hög.

Känslorna som inte fått tillstånd ännu.

Att komma ut.

På riktigt.

Så de ligger kvar.

  skaver men påminner.

River mig ibland med en otäck känsla i magen.

Den känslan som vet att det kommer ta i som fan.

det kommer riva och slita.

Det kommer gråtas och kanske skrikas.

När de kommer ut.

Känslorna.

Inte mest hos mig.

Kanske mest för den som skapat dem.

Mest hos den.

Nu hos mig.

Gömda men inte glömda.

Bortskuffade men ändå kvar.

Ligger de där och blandas bland de andra.

de bra känslorna som jag har mest av.

De som borde vara ensamma.

som dessa.

Minnen som dessa vinner lätt.

Känslor som ger mig det där.

En vacker dotter.

 en vacker morgon.

  nyplockade smultron.

  en skavd gammal tallrik på landet.

långt långt ifrån känslor som de andra.

De som försiktigt samsas här.

Inuti.

Men jag går så försiktigt jag kan.

För inte nu,

Inte här.

För vad gör jag annars?

jag åker skidor,

dansar fuldans,

dricker rödvin och äter ostar.

Tränar, åker skidor och klappar fina barn i nacken.

Det jag gör bäst helt enkelt.

Där jag känner mest.

Ta hand om er.

Och era nära.

på riktigt.

För du anar inte.

Hur viktiga de är.

Hade kunnat vara.

De nära.

KRAM

på toppen av det nya året

Jag vaknar till ljudet av barnspring.

Det är Januari.

Den 2:a Januari 

2013

Det är jag och yngste sonen hemma denna morgon.

Han myser runt barfota, mellan lego-pyssel och tv-häng.

Jag borde göra en hel del men vet att jag kommer hinna i alla fall.

Effektiv är mitt andra namn.

Vet jag nu.

Jag samlar ihop små silverstjärnor i mitt hus.

Samlar ihop dem och mina egna tankar.

Ett år till.

Ett år äldre.

Ett år visare?

Ett år mer.

Av allt.

Jag målade naglarna i glittrigaste glittret.

Jag ålade i mig i en svart klänning och bar svarta pumps med silverklack.

det var NYÅRSAFTON.

Tyvärr föll den ena familjen av vår fest bort.

Deras lille bebis hade fått vattkoppor.

Och min syster som firat nyår med oss typ alltid var inte med.

Så lite konstigt var det.

Annorlunda.

Men bra.

Fint.

Vi åt middag lugnt och sakta, 

vi pratade tills orden flöt i en enda röra.

Vi skrattade, häpnade, oo:ade och ahh:ade.

Och vi vet ju alla.

Att man vill se mer.

Jag med.

Men ljuset en nyårsafton i Skåne efter klockan 14, 

det finns inte.

Är säkert i en stad vid en kust i ett land där jag inte är.

Ljuset.

För här hemma är mörkt klockan 14 och bruset ligger som ett täcke över alla foton jag tar.

Och en dag.

En vacker sådan.

Ska jag lära mig att fota med blixt.

Inte idag.

Jag läser mina mail idag.

Det ramlar in några stycken dessa dagar runt nyår.

Många vill säga det många vill höra.

tack för allt, lycka till med allt och kram och puss och allt annat vackert.

tack.

Och jag läser ett mail och blir varm.

Det är skönt att höra från just dig.

Jag undrar ganska ofta men vet inte hur man gör.

Hur man frågar eller berör..

Så mailar du och jag vet.

Att du gör det med.

undrar över mig.

Och jag ler.

Utifrån och in.

Vissa saker är oförstörda.

Alltid.

För alltid.

Och jag vill ha det precis så.

När klockan hade slagit 12,

 vi hade skålat in det nya året och pussat varandra på en uppfart täckt av krutrök, när vännerna åkt hem i en taxi och vi var kvar.

Då åkte mammans musik fram.

Gangster rap i ett kök som borde städas.

Och vi dansade jag och min dotter.

Dansade på vårt eget konstiga sätt.

Skrattade.

Och jag älskar det.

Och nu måste jag göra allt det där andra som jag hade tänkt.

Jag måste städa lite, packa massor, bädda en säng, tvätta en maskin tvätt, promenera två hundar och köra ett pass kettlebell.

Och ännu en gång.

tacka er.

Tack finaste ni.

För allt ni säger.

Allt ni gör och allt ni är!!

T A C K !

ännu ett nytt år

Om det är som det står i kalendern.

Ja då slutar 2012 i kväll.

Om det stämmer så tar detta året slut snart.

Är ni beredda för ett nytt?

Jag tror att jag är redo.

Måste man  vara, finns ju ingen annan väg.

Så jag blickar tillbaka på ett år som gått..

det året då jag valde en ny väg att gå.

Det året som jag släppte 2011 så mycket jag bara kunde.

Året då jag samlade ihop mig, andades om och om igen.

Djupa andetag och tunga tårar.

Året då jag gick ur min kris och lärde mig leva med det.

Jag har förklarat så mycket för mig själv, dragit fram sanningar som jag dolt för mig själv.

Grävt djupt inuti och klappat om.

Andats försiktigt med små kippande andetag för att överleva, 

andats så försiktigt för att inte längre känna det jag kände då.

Och så valde jag det djupa andetaget någonstans på vägen.

Valde att andas rent, stort och släppa det jag aldrig kunde kontrollera.

Livet.

Andas.

Så med denna återblick vill ja tacka er.

ER!

Förstå vad mycket glädje och värme ni ger mig.

Nya vänner  som jag fått under året genom er!

I er.

Jag är så tacksam för alla fina ord, peppande tankar och fina gester ni ger mig.

Tack alla ni.

Ni som tittar in här, ni som skriver de värmande orden, ni som tror på mig.

T a c k

Så idag tar December slut.

Ett nytt år tar vid

 jösses

.

 tänk vilket underbart år detta kommer bli!

Eller hur?

Hoppas ni får en nyårsafton precis så fin som ni önskar.

Ta hand om er och glöm inte kärleken.

Livet.

KRAM

syskon

Vi ses inte så ofta.

Jag och mina syskon.

Vi bor så långt ifrån.

varandra.

 när vi ses pratar vi. 

Massor.

Och mitt hjärta klarar knappt av allt.

Min själ kan knappt andas.

Så mycket, upp och ner och hit och dit.

 pratar vi.

Vi minns tillsammans.

Vi suckar tillsammans och vi får tårar i ögonen.

Vi häpnar tillsammans och vi påminner varandra.

Livet.

Om livet.

Min bror och jag diskuterar barndomens minnen vid en frukost som aldrig tar slut.

Jag har det kvar.

Här inuti.

Jag måste tänka ut.

Tänka igenom.

Idag tar jag en lång promenad.

Solen skiner från klarblå himmel och jag blundar.

Andas.

Det bor en tjej som skriker om vår inuti.

Jag ber henne vänta.

Den kommer igen.

Våren.

Jag tackar mig själv.

För att kameran inte glömdes kvar på byrån i hallen.

För vägen jag går är vacker.

Så vacker att det måste sparas.

Minnas.

En vårdag mitt i vintern.

Min syster har berättat om sina känslor,

Om frågor hon bär på och svar hon inte har.

Jag måste rensa.

Måste leta.

inuti.

Vissa saker går inte att förändra säger jag åt henne.

Jag ber henne med mina ögon att försöka.

Försöka förstå.

Försöka nå.

Dit jag är.

Men alla kommer vi nog dit.

Till slut.

Och vidare.

Till tiden då tankar och minnen liksom rinner över, då de måste tas om hand.

Då de måste ifrågasättas.

Och så kommer den dagen.

Som man hittar ett svar.

Vissa saker går inte att förändra.

Inte åt andra.

För andra.

Jag försöker förklara mig.

Vill att de ska förstå.

Och jag vill inte låta så rå.

Jag är inte kall.

Men det vet de.

De ser på mig så som jag på dem.

Med kärlek och lite sorg i blicken.

För det är vad som händer när man förstår.

Att vi inte kan ändra på dem andra.

Då syns sorgen i våra ögon.

Och kärleken för varandra.

Syskon.