Söndagsutflykt i Skåne

Söndag med vind som kom och aldrig någonsin avtog.

Jag tog med två av barnen och en man på utflykt.
Men hur långt ska vi mamma? frågade den yngste om och om igen.
Ingen som helst aning svarade jag.
Ingen som helst aning.

 Vi körde mot Österlen, Kivik och Simrishamn.
Stannade på Fridens Pizzeria och där satt vi sen i timmar.
I ett hus mitt på slätten med levande ljus och doften av veden i pizzaugnen som spred sig runtom oss.

Vi kanske borde flytta till Österlen säger mannen och jag nickar.
På sommaren kan vi bo här säger jag.
Resten av året kan vi bo någonstans där solen är.
Han nickar och tar min hand.
Så gör vi.
Ja det gör vi.

Och när samtalen var avklarade och magarna mätta drog vi upp dragkedjorna långt upp mot halsen och begav oss ut i den stormiga Söndagen igen.

I Kivik stannade vi för att livet sa så.
För att vågorna talade om för oss att livet är bra härligt.
Vi stannade och såg på dem tills vi inte klarade med vindpinande kyla mer.
Så då körde vi hem igen.
Och la oss i sofforna med duntäcken och film.
Avslutade hela kvällen med vörtbröd och julmust.

För den kommer nu.
Julen.

Äkta känslor

De frågas en del och jag svarar på det enda sätt jag kan.

Mitt.

När barnen visar sina känslor öppet i tonåren säger någon att de fått det från mig.

Och där och då vet ja inte om de menar det i en positiv eller negativ bemärkelse.

Jag ser det bara som positivt.

När känslor får leva och visas fritt.

Känslor är till för att kännas.
Själv levde jag på tok för länge med att trycka undan dem.

Känslorna.
Visade aldrig hur jag egentligen kände. På riktigt.
Visade aldrig hur sårbar jag egentligen var, hur skör jag var inuti.

Idag vet jag.

Att känslor måste visas.

Kännas.

Ta plats.

Så det är det jag säger till dem.

De tre barnen som kom från mig.

Lev ut de rena känslorna.

Alltid.

Blir du glad visa det.
Blir du arg säg det.

Blir du ledsen så förklara varför.
Håller vi inne allt det där kommer de orena känslorna ta över.

Känslorna som bitterhet, avundsjuka, svartsjuka, ilska och hat.
Låt dem inte ta över.

När vi agerar på de rena känslorna tar det positiva all plats.
Det vet jag nu och det säger jag till dem.
Det är så små barn säger jag till dottern, vad menar du frågar hon.

De spelar på de äkta känslorna.

Direkt.

Lägger sig på golvet och skriker, gråter direkt, skakar på huvudet tydligt och säger nej, hoppar upp och ner och klappar händerna.
Äkta.

Rent.

Var äkta säger jag.

Alltid.

Lita på mig, jag vet.

Så de kommer från mig, men tar en helt ny stig i livet.

Den jag önskar jag själv tagit.

Den med de rena känslorna synliga.

På riktigt.

De kommer från mig och är de känsligaste, vackraste tre jag nånsin träffat.

Mina tre hjärtan.

Lev på riktigt. 

Stå för dina känslor.

Jag gör det.

Nu.

Fredagskänsla

Klockan är 06.02 när jag slår upp ögonen.

Utanför slår regnet mot min fönsterruta.

Vad hände med den härliga soliga Fredag jag planerat i mitt inre?

Jag tänker om och planerar en heldag inomhus.

Tänker att jag startar med gymet och sen jobbet, i morgon är det OUTLET på jobbet så jag har massor att planera och "duka upp".

Sen väntar jag en leverans med nyheter med.

Lite som en julafton i Oktober.

Som de här kuddarna som kom in i veckan.

Så fina och jag vill genast ändra om lite här hemma.

Typiskt ju.

Men som sagt, först en Fredag i regn, med massor av jobb och gym som förhoppningsvis ger mig träningsvärk hela helgen.

Granola Bars

När det ändå bara regnar utanför.

Hur mycket jag har av allt?

Det är ju det, jag liksom "häller i lite" bara.

Men först ner med alla dadlar i mixern, 10 st typ.. kör tills det blir en kladdig massa och sen häller ni ner havregryn, sesamfrön och cashewnötter. Mixa tills det blir en deg som har samma konsistens som chokladbollar typ.

Blir den lite för torr så häll på nån vätska.. vatten funkar men jag tog lite kaffe :)

Sen pressar du ut kladdet och toppar med smält mörk choklad som du avslutningsvis strör havssalt på.

Som sagt.Regnar det hos dig?

Gör dessa.

Ät.

Njut.

Jag skulle kunna äta upp alla.

Skulle kunna.

Löven ligger klistrade mot marken

Jag vaknar sent men ändå innan alla andra.
Det ser ut som kväll fast det är morgon och ljuset hittar inte in i huset.
Jag brygger kaffe och klappar hundarna i soffan.
Lördag och regnet slutar aldrig falla.

Jag kommer på mig själv med att andas djupa andetag som i ett försök att få in mer luft.

Mer energi.
Jag ser ut i trädgården och konstaterar att November är snart här.
Hon kanske kommer låta regnet falla i veckor, tänker jag och ser på de fastklistrade löven på plattorna vid poolen.

Andas djupt säger jag till mig själv och drar ett till andetag som får bröstkorgen att lyfta.

Jag låg tätt intill min dotter igår kväll.
Tätt intill hennes rygg i en soffa där vi knappt fick plats.
Jag hade doften av hennes hår i min själ och försökte få den att stanna kvar där.
Skapade ett minne jag kan plocka fram andra kvällar när hon inte är här.
Hon doftar sött och svalt,och håret ligger lent mot min kind.

För en stund sen var hon så liten att hon rymdes i min famn,
För en liten liten stund sen.

Jag andas djupt igen och håller min kaffekopp mellan händerna.
Det var det alla sa men jag aldrig förstod.

Om tiden som står still men rusar ändå.

Reser till nåt annat land

Jag är likadan varje år.

Så även nu.

Det hinner bara bli Oktober.

Sen letar jag efter solen.

Som är någon annanstans.

Tänker en kort, eller en lång, en resa till ett annat land.
Jag tror att det är lika bra.

Att bara ta sig an det.
Jag vill till värmen bara.

Så enkelt är det.

Hur vackert det än är med hösten så väntar vintern runt hörnet.

Så jag skickar sms till en syster och en kompis långt ifrån.

Vi drar.

Vi gört.

Yolo.

Som en del av mitt hjärta i hans.

Jag sover som en stock igen.

Helt och vaknar inte en enda gång.

Sovrummet är mörkt och svalt och bredvid mig ligger han och andas djupt.

I hans högra hand håller han min vänstra.

När den ene hunden väcker mig drar jag försiktigt loss min hand och han rycker till.

Som han faller från en kant och jag stannar upp och ser hur han somnar om.

I 16 år har han legat vid min sida.

16.

Allt har han sett.

Allt har vi gjort.

Tillsammans.

Jag älskar dig viskar jag innan jag sveper in mig i morgonrocken och smyger ut i köket.

Han hummar till svar.

16 år liksom.

Han ligger fortfarande vid min sida.

Det vackraste jag vet.

I guldet som glimmar

Den håller i sig,

Trenden med guldet menar jag.

Vi säljer så mycket guld att det alltid tar slut innan jag fattat att det kom i lager.

Typ så.

Och jo jag förstår er.

Jag älskar allt guldet och vill även jag ha det lite var stans i huset.
Kanske man borde byta ut sitt soffbord...

Onsdag i Oktober

Jag läser en bok av Dalai Lama.

Det kan inte vara fel tänker jag när jag står och tummar på den i bibliotekets långa rader av bokryggar.

Kan inte vara fel att lära sig mer om lycka och livet.

Det är Oktober och den faller över mig, känslan av det där mörkret som komma skall.

Jag måste lära mig tänker jag för mig själv.

Det är en årstid bara inte ett tillstånd.

Och så öppnar jag boken och fortsätter läsa.

Jag bestämmer trots allt alltid.

Över mig själv och mina känslor.

Så sant.

Så svårt.

Och lagom till detta är skrivet kommer ljuset tillbaka.

Och det är dags att ta sig an dagen.

Kundmöten och paket som skall packas.

Drömmar som skall fångas.

Hej livet.

Hej lycka.

Då kör vi då

Jag sov som en stock hela natten och kan inte känna mer än lycka.

Sömn va, det bästa sättet att hitta tillbaka till sig själv när allt är mer än galet.

Förkylningen är borta och ute faller regnet.

Jag jobbar vid datorn när det fortfarande är mörkt som natten utanför.

Jag känner mig glad och upplyft idag, för att helgen fick mig att hinna med det jag tänkt kanske.

För jag fick tid att prata med dottern ensam bland dunkuddar och mjuka täcken när hon ville prata tills orden tog slut.

Jag hann träna och mysa med hundar.

Jag fick en mysig tid med den yngste sonen och han valde att spendera två timmar på biblioteket med mig för att sedan avsluta med en kebab tillsammans med hela stadens stressande shopping-sugna.

Kanske för att jag fick en eftermiddag ensam med den mellersta sonen med, vi hann äta burgare och köpa jacka.

Kanske därför allt känns möjligt idag.

För kärleken är tankad till max och sömnen är påfylld.

Kan vara den bästa Måndagen på länge.

Trots regnet som slår mot min ruta.

Ja Måndag då kör vi då.

Tonårsliv

Jag är nästan där nu.

Utan förkylningen.

Men ännu känns den av.. ni vet när man mitt på dagen bara längtar efter att ta av sig jeansen och hoppa ner i sängen igen.

Ungefär där är jag nu.

Jag gymar och jobbar, dricker för många koppar kaffe och lyssnar på musik som nästan får mig att gråta.

Typiskt mig när hösten kommer.

Och flickan som för en liten stund var så liten att hon rymdes i min famn är plötsligt nästan längre än mig och i hennes huvud snurrar tankar jag inte kan hjälpa reda ut.

I hennes hjärta ryms allt och ingenting.

Och helt plötsligt kan jag inte längre andas på natten.

När verkligheten landar på mitt bröst.

Verkligheten om att hon är där jag var när allt var som mest kaotiskt i mitt liv, då allt och ingenting spelade någon roll.

Hon är den klokaste jag känner ändå.

Och jag önskar jag hade haft hälften av det när jag var 15.

Ändå kan jag inte andas på natten.

När verkligheten landat på mitt bröst.

och påmint mig om att hon är min och jag är hennes mamma.

Och allt jag vill i livet är att hon ska må bra.

Bäst.

Och när någon är elak mot henne kan jag nästan inte hejda mig.

Jag vill köra dit och ställa mig mitt framför dem och se dem djup i ögonen.

Fråga dem varför och om hur de egentligen mår.

Egentligen.

För nåt är det som tynger dem.

När de är elaka mot andra.

Och mitt hjärta går i tusen bitar.

Min lilla flicka som snart är längre än mig.

Tonårsliv va.

Jag andas fritt

Den släppte taget till slut.

Förkylningen som fick mig att sova halva helgen.

Halvvägs in i Söndagen började den avta och äntligen kände jag igen mig själv igen.

Mest låg jag i soffan och kollade avsnitt efter avsnitt av Shameless.

Ibland fick jag sällskap av dottern men mest av två hundar inkurade i filten tillsammans med mig.

Jag åt lunch på stan när alvedonen lurade mig att jag var frisk en liten, liten stund på Lördagen.

Söndagen tog jag mig ut.

Jag och dottern i hällregn - med två hundar som fick springa fritt och lungor som äntligen fick andas.

På riktigt.

Sen har vi mest eldad i kaminen, ätit tortillachips och badat långa för varma bad.

Och gått från soffa till soffa med mitt duntäcke och mobilen i handen.

Men som sagt.

Nu.

Nu tror jag att allt är nästintill som vanligt igen.

Nästintill.

Pojkrum

Jag faller ner i höstens förkylning.

Lagom till skånska vinden som tar i från botten till toppen.
Jag försöker kurera men halsen bränner så arbetsdagen kortas ner.

Jag kör hem och bäddar ner mig.

Hundra dunkuddar och fluffigt täcke.

2 Alvedon.

Sen så.

Sen rycker jag upp mig en halvtimme och hinner bädda rent i 2 pojkars sängar, vädra och plocka upp typ 12 skitiga strumpor från golvet.

Noel.

Sonen som föddes mitten av mina tre.

Den mest ordningsamma av dem alla just nu.

Hans rum är som alla de andra sovrummen målade i kalkfärg.

Nyansen heter Earth Stone och ni hittar den här.

Blir så mycket mer liv i väggarna med den färgen.

Så mycket mer.

Men jag hinner bara det.

Bädda och vädra sen sväljer den mig hel.

Förkylningen och jag somnar med kläderna på i en säng med för många kuddar.

Höst va.

Med förkylning.

Jag valde något annat

Det var en lång väg hit.

Lång och ibland ganska slirig. Jag la minnen i små brukar och behöll mina hemligheter och ärr under ytan.

På foton kan jag se.

Hur jagad jag alltid var.

Av en tävling jag aldrig visste vad den gick ut på.

Jag kan se det i foton från då.

Det är betydligt mer annorlunda nu.

När du inte vet vad du har att tappa finns inget att hålla kvar vid.

Sen får du nånting, som du alltid drömt om och när du har nånting har du oxå nånting att förlora.

För dem tar allt.

Dem tar din gnista,
 dem tar allt.

Dem kan krossa ditt hjärta och lämna ingenting kvar.

Men nu har jag allting.

Jag flyger ovanför och vill aldrig mer landa där.

För allt är ingenting om du inte har nån som som tycker som du.

Om du inte har någon vid din sida på riktigt.

Min systers sms nästan darrar när de landar i min telefon.

Jag kan känna att hon är där.

På den själsliga kanten och tänker hoppa.

Hoppa sig fri från allt det där.

Inte ner i ett hål och försvinna.

Nej ut och flyga fritt.

Hon har sår som gör för ont och ett stressat tryck över bröstet.

Jag säger att det kommer försvinna.

Om du tar dig där ifrån säger jag.

Bry dig bara om dem som bryr sig om dig.

Bryr sig om dig på riktigt.

Allt annat spelar noll roll.

Varför gör jag så här, frågar hon då.

För att hoppet kanske aldrig lämnar människan svarar jag.

Men känn efter på riktigt.

Är det bara på rutin som du väljer att kriga nu?

Är det bara för rollen du skapat för dig själv 

sitter rotad så djupt inom dig?

Du behöver inte längre vinna din mammas godkännande.

Du behöver inte längre vara i hennes lag.

Ett lag som spelar ett spel ingen jävel vet vad det går ut på.

Tack skriver hon.

Tack skriver jag.

Min roll satt fast som berget.

Ville bara få ett godkännande och en egen liten minut i en mammas värld som var fullkomligt upptagen med annat.

Jag är nån helt annan.

Än det som sas.

Jag är så mycket bättre än det.

Hon vet det inte själv skriver jag till min syster.

Hon kommer aldrig förstå.

Och du kan inte ändra någon annan ändå.

Någonsin.

Hon kommer aldrig förstå.

Hon kommer alltid säga det motsatta och tro att kärlek mäts på ett annat sätt än oss.

Hon kommer aldrig förstå.

Men det Sandra.

Det är ok ändå.

Det sägs att hem är där hjärtat är.

Och det är inte där.