Palma De Mallorca

Sommarlovets sista vecka tog vi flyget till Palma.
Vi gick längs gränder och längs havets salta brus.

Vi åt pasta och pizza, fisk och skaldjur.

Vi skrattade högt och mycket.

Jag sprang vareviga morgon och solen sken från klarblå himmel.

Palma De Mallorca va.

Du var precis vad vi behövde.

Jag längtar redan tillbaka.

Vill inte vardag alls faktiskt.

Inte alls.

I Julis sista dagar

Jag hann inte allt.

Kanske nästan ingenting.

Men Juli kom och gick.

Jag rördes om och livet snurrade om ett varv eller två inuti.

Jag andades djupt på platser där luften fanns att hitta och jag sov djupt när kroppen klarade av det.

Solen värmde vissa dagar och regnet smattrade på taket de andra.

Jag ringde de finaste av vännerna och jag kramade barnen extra hårt de dagar luften var som tunnast att ta ner.

Jag minns dig med värme trots ett hjärta som satt i min halsgrop.

Jag minns dig med värme.

Juli.

Som ett andetag under ytan

Jag tar en färja över havet till ett saknat Gotland.

Till en vän jag ser för sällan och en plats som känns i hjärtat.

Som att landa hemma men någon helt annanstans.

Gotland.

Jag tar djupa andetag när jag kommer av färjan, en del av mig vill gråta och den andra biten skrattar högt och tydligt.

Jag är skör.

Men på rätt plats för mig just nu.

Det känns som att tiden stannar upp och hjärtat andas ut.
Jag träffar den här underbara vännen och kramas hårt och länge.

Det är något trasigt inuti men hon läker mig av att bara finnas till.

Och när Fredagen kommer jobbar vi på Kallis, blåser cirka 3 miljoner ballonger och pyntar upp för beachclub - festen vi längtat efter ett år.

Och när Söndagen kommer har vi hunnit med både whiteparty, pinkparty, middagar och dansande nätter - vi har hunnit med att kramas länge, skratta högt, gråta där ingen annan gråter och tala om för varandra - att livet är vingligt ibland men vi gör vad vi kan och duger som vi är.

Så när solen går ner över Gotland den dagen landar ett mjukt lugn i mitt inre och det känns som att ta ett andetag under ytan.

Tack Gotland.

Tack ni.

Jag lever.

Foton av: Ulrica Thuresson

När tiden stannat och rusar på samma gång.

Jag försöker hinna allt.

Allt det ni vet som man "måste" hinna.

Livet i sig, barnen, huset, jobbet, företaget, hundarna, tvätten, trädgården.. ja det som inte går att stoppa eller stanna.
Men tiden liksom rusar och står stilla på samma gång.

Så när jag egentligen vill sitta still i soffan städar jag snabbt.

Jag kastar i en tvätt och jag byter sängkläder i sängarna.
När jag egentligen vill springa 7 kilometer i kvällssol badar jag en hund och planerar en middag i mitt huvud.
När jag senare egentligen vill ta ett bad kör jag och handlar för att fylla upp kylen för barnen.

Och efter jobbet dagen efter kör jag till gymmet och stannar i 2 timmar för att jag behöver det.

När jag nästa dag borde tvätta plattorna på uppfarten tar jag en mil promenad med hundarna och istället för att laga mat beställer vi den.

Det blir så ibland, att ingenting hinns men allt blir bra ändå.
Det blir så när tiden är seg som kola men samtidigt forsande som ett vattenfall på Bali.

Men huset är relativt rent och ikväll ska jag ta det där badet jag längtat efter.

När jag kommer tillbaka

Jag försvann ett tag.

Kanske mest fysiskt men även mentalt.

Det krävdes för mycket från en kvinna som inte riktigt hann eller orkade med.

Mig.

Jag försöker så gott det går och det går.

Men ibland behöver jag landa, någon helt annanstans.

Som på en strand utanför Floridas kust med ingenting annat än hjärtat som slår i mitt bröst.

Ibland måste jag landa.

Någon helt annanstans men ändå där det känns som hemma.

Där jag känner till gatornas namn och solens vandring under dagen.

Där jag har mina favorit restauranger och där jag vet var stranden är som allra vackrast.

Hemma men långt, långt borta ändå.

Jag landade där.

Och i själen kom lugnet när jag i magen tog ett stort beslut.

Ett nytt kapitel startar här.
Livet tar en vändning och jag tror jag är beredd.

Som Mars i Maj

De andra åren har jag sagt att mars ofta är värst.

Vädermässigt.

Att jag liksom klarar mig igenom Januari och Februari av bara farten men så kommer Mars och liksom, då orkar jag inte mer.

Mörker, regn.

Och så i år.

I år höll Mars sig fram till Maj.

Vad hände på riktigt?

"Det finns inga som pratar väder så mycket som ni svenskar" säger en man med annat ursprung till mig och jag nickar med sammanbiten mun.

Sant, sant.

Jag värmer bär till min frukost på morgonen.

För att känna smaken av en sommar när jag hade sommarlov och skrubbsår på knäna.

Jag dricker min kaffe mot husväggen i lä en morgon när solen äntligen tittat fram.

Lutar mig bakåt och sluter ögonen.

Låtsas.

Att jag inte är svensk och behöver prata så mycket om vädret.

För på riktigt jag tar en avstickare till solen nu.

Mars i Maj är inte ok.

Inte alls faktiskt.

När vi firar påsk

Dagarna flyter in i varandra.

Först kommer Torsdagen och vi väntar med spänning på bilen som skall komma körandes från en plats 60 mil från oss.

En bil packad med en farmor, en farfar, en kusin och massor av värme och kärlek.

Jag jobbar så min dag rasar snabbt förbi, och så är det redan Måndag igen.

Och jag har ingen aning om var den tog vägen.

Tiden.

Den måste lagt sig i timmar av prat, av kaffe och kaka, av promenader och bak.

Där måste den lagt sig.

Tiden.

Den har lagt sig i långa frukostar med nybakt bröd, den har lagt sig i soliga långpromenader och i snöiga Påskaftonstider.
Tiden la sig i soffan med farmor på ena sidan och en snarkande farfar i fåtöljen.

Där la den sig.

Tiden.

Den la sig mellan utflykter och shopping, grillade hamburgare och en svensk film en kväll när vinden tog i utanför.

Sen la vi den på en sista utflykt till Kivik och havet, till pizza i en liten lada på Österlen och en kaffe vid Stenshuvud.

Där la vi den.

Tiden.

Påsken.

Kärleken.

Och all den tiden ser ni såklart på min Instagram.

Kram

I mitt huvud

Jag träffar en vän och hon säger att hon inte mår bra.

Då är vi två säger jag.

Jag känner att gråten är nära men jag håller den inne.

Jag mår bra, men ändå inte säger jag sen.

Det är i huvudet det sitter, säger jag och hon nickar.

I huvudet.

Jag tänker för mycket på allt och ingenting.

På en och samma gång.

Jag önskar jag vaknade en morgon utan detta.

Utan frågor som snurrar och detta ständiga ifrågasättandet som pågår inuti.

Är det det här livet går ut på?

Är det så här det är nu?

Så här det blir?

Hur mår jag egentligen?

Men så kommer solen och jag andas ut, ett tag.

Sol, en mil på promenad och bara jag, jag, jag.

Hela världen är som ett luftslott och jag vill bo där regnbågen tar slut.

Jag ska ta tag i det, och jag kommer ut på andra sidan snart.

Det gör jag alltid.

Till slut.

♡

Think pink (ish)

Det var vår precis hela Lördagen.

På riktigt vår.

Med sol som värmde och på morgonpromenaden skickade den de långa skuggorna på gatan där jag gick.

Ni vet de där skuggorna som alltid finns där tidiga sommar-mornar.

En sån dag var det hela dagen igår.

Vår.

Och med vår kommer nya färger.

Eller rättare sagt gamla färger kommer åter.

Som mitt favorit-nagellack från Essie i färgen Come Here!

Det andra på bilden är nya favoriter.

Som ansiktstvätten från Ole Henriksen som liksom lämnar som en kylande mint-känsla i ansiktet efter tvätt.

Och så en magisk sak jag köpte på senaste resan.

Egyptian Magic.

Ja jag vet ser typ ut som nån hoolabaloo kräm men den har gjort underverk!
Ni vet den annars så lite trötta huden som ofta kommer här i Februari/Mars.

Den fick jag aldrig.

Inte varit torr eller trött i huden en enda gång den här vintern.

Och jag vill tro att det är tack vara min egyptiska magi.

Så med lite rosa-aktiga toner tog jag våren igår.

En latte på stan, en rygg mot en husvägg, ett foto i motljus och koralliga läppar.

Ja precis.

På riktigt.

Vår.

It's a Spring-thing

Jag fryser på vägen till jobbet och himlen är tyngande grå.
Men jag försöker ändå att inte tänka så mycket på den.

Våren som inte kommer när jag vill.

Så jag skapar den för mig själv.

Med hjälp av skor och kvinnor som gör mig glad.

Så gör jag en dag i Mars när solen vägrar skina men det är kvinnans dag ändå.

Så efter lunchen med en Lotta som saknas för ofta tar jag vägen förbi Kristianstads bästa skoaffär för att köpa hem de där skorna jag suktat efter.

Vår-skor va.

Bland det bästa jag vet.

Så nu kan den komma om den vill.

Våren.

Med torra asfaltsgator och solglasögon i motsol.

Den kan komma nu.

Med fågelkvitter och jeansjacka.

Med avklippta jeans och vinden i håret.

Kom bara kom.

Vår.

Allting ordnar sig

Skolans klocka ringde och jag gick åt annat håll. Inte in.

Jag gick längs vägen hemåt med huvudet fullt av tankar och frågor, ingenting annat hördes än just det. Tankar och frågorna inuti.

Du bodde till vänster många våningar upp.
Jag gick förbi och låtsades att jag inte tänkte på dig.

Jag gick bara förbi och slog bort längtan om att ta hissen upp och säga sanningen till dig. För dig. För mig.

Jag gick vidare längs vägen och bilarna for förbi vid min sida.

Pizzerian vid bensinmacken doftade smält ost och brända kanter, gruset under mina svarta Adidas rasslade.
Jag tog vägen längs fotbollsplanen med målen gapande tomma och gräset i en blekgrön nyans.

En flicka sprang med en drake där och hennes pappa hejade på  - spring!! ropade han. Snabbare. Jag minns det så väl, hur de frasiga, färgglada papperslapparna i drakens svans slogs mot vinden och hur draken nästan ilsket försökte vika undan. Men hon sprang och aldrig har jag sett en pappa så stolt, över en flicka med en drake på en fotbollsplan, där gräsmattan är blekgrön och himlen är grå.

Vid tunneln gick jag in i en dagdröm och låtsades att han gick vid min sida, att han förstod mig, älskade mig och inte dömde mig.
Det var jag och dem. Drömmarna.

Idag vet jag att jag borde sett på mig själv, öppnat upp och pratat tillbaka. Jag borde ifrågasatt mig själv och mina tankar och försökt hitta grunden till var de kom ifrån.
Jag borde ha frågat en far som aldrig fanns varför han bodde så nära men alltid höll sig så långt ifrån. Jag borde ha sagt till en mamma som hade för mycket att göra att jag inte kände mig sedd eller hörd. Jag borde ha frågat om män verkligen är den viktigaste bekräftelsen eller varför jag kände som jag kände.

Jag borde sagt till vännen att jag var rädd och inte alls ville det jag sagt. Jag borde sagt till den bästa jag hade att jag ljugit, att jag inte alls var så lättsam som jag låtsades vara.

Jag borde ha talat om för honom att jag tänkte på honom dag och natt och att jag, när jag sa att jag inte brydde mig alls inte talade sanning. Jag borde varit mer jag. Mer ärlig. Mer rak.

Men jag gick bara med hjärtat fullt av känslor. En mage full med frågor som svepte förbi över bröstkorgen tills luften nästan helt försvann.

Nästan helt försvann.

Raw snickerbites

Jag kunde inte sova inatt.

Så i huvudet komponerade jag olika recept.

Ett av dem blev detta:

Cashewnötter
Dadlar (färska av den mjukaste sorten)
Kokos
Jordnötter
Mörk Choklad

Mängden är ju bara "höftad" men gå på känn - och skulle det bli för torrt så tillsätt lite vatten i "smeten"

Börja med att mixa ca 12-15 dadlar i mixern.(utan kärnor självklart.)
När det blivit som en "kola" slänger du ner kokosflarnen, en näve cirka - kör mixern igen och sist ner med nötterna - mixa till den konsistens du önskar men jag vill gärna ha lite bitar av nötterna kvar.

Kyl ett tag.

Rulla sedan till bollar.

Ställ in de rullade bollarna i frysen.
Och medan de står där passar du på att smälta mörk choklad.
(ca 200g)

Och när den är smält tar du ut bollarna igen.

Placerar den på smörpapper eller dylikt och så doppar du bollarna i den smälta chokladen.

Toppa med havssalt och ev kokos.

Jag skojar INTE.

DU vill äta minst 3. MINST.

Hela familjen älskar dem faktiskt.
Trots att vissa säger sig "inte gilla dadlar" :)