Jag tar en färja över havet till ett saknat Gotland.
Till en vän jag ser för sällan och en plats som känns i hjärtat.
Som att landa hemma men någon helt annanstans.
Gotland.
Jag tar djupa andetag när jag kommer av färjan, en del av mig vill gråta och den andra biten skrattar högt och tydligt.
Jag är skör.
Men på rätt plats för mig just nu.
Det känns som att tiden stannar upp och hjärtat andas ut.
Jag träffar den här underbara vännen och kramas hårt och länge.
Jag träffar den här underbara vännen och kramas hårt och länge.
Det är något trasigt inuti men hon läker mig av att bara finnas till.
Och när Fredagen kommer jobbar vi på Kallis, blåser cirka 3 miljoner ballonger och pyntar upp för beachclub - festen vi längtat efter ett år.
Och när Söndagen kommer har vi hunnit med både whiteparty, pinkparty, middagar och dansande nätter - vi har hunnit med att kramas länge, skratta högt, gråta där ingen annan gråter och tala om för varandra - att livet är vingligt ibland men vi gör vad vi kan och duger som vi är.
Så när solen går ner över Gotland den dagen landar ett mjukt lugn i mitt inre och det känns som att ta ett andetag under ytan.
Tack Gotland.
Tack ni.
Jag lever.
Foton av: Ulrica Thuresson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar