Allting ordnar sig

Skolans klocka ringde och jag gick åt annat håll. Inte in.

Jag gick längs vägen hemåt med huvudet fullt av tankar och frågor, ingenting annat hördes än just det. Tankar och frågorna inuti.

Du bodde till vänster många våningar upp.
Jag gick förbi och låtsades att jag inte tänkte på dig.

Jag gick bara förbi och slog bort längtan om att ta hissen upp och säga sanningen till dig. För dig. För mig.

Jag gick vidare längs vägen och bilarna for förbi vid min sida.

Pizzerian vid bensinmacken doftade smält ost och brända kanter, gruset under mina svarta Adidas rasslade.
Jag tog vägen längs fotbollsplanen med målen gapande tomma och gräset i en blekgrön nyans.

En flicka sprang med en drake där och hennes pappa hejade på  - spring!! ropade han. Snabbare. Jag minns det så väl, hur de frasiga, färgglada papperslapparna i drakens svans slogs mot vinden och hur draken nästan ilsket försökte vika undan. Men hon sprang och aldrig har jag sett en pappa så stolt, över en flicka med en drake på en fotbollsplan, där gräsmattan är blekgrön och himlen är grå.

Vid tunneln gick jag in i en dagdröm och låtsades att han gick vid min sida, att han förstod mig, älskade mig och inte dömde mig.
Det var jag och dem. Drömmarna.

Idag vet jag att jag borde sett på mig själv, öppnat upp och pratat tillbaka. Jag borde ifrågasatt mig själv och mina tankar och försökt hitta grunden till var de kom ifrån.
Jag borde ha frågat en far som aldrig fanns varför han bodde så nära men alltid höll sig så långt ifrån. Jag borde ha sagt till en mamma som hade för mycket att göra att jag inte kände mig sedd eller hörd. Jag borde ha frågat om män verkligen är den viktigaste bekräftelsen eller varför jag kände som jag kände.

Jag borde sagt till vännen att jag var rädd och inte alls ville det jag sagt. Jag borde sagt till den bästa jag hade att jag ljugit, att jag inte alls var så lättsam som jag låtsades vara.

Jag borde ha talat om för honom att jag tänkte på honom dag och natt och att jag, när jag sa att jag inte brydde mig alls inte talade sanning. Jag borde varit mer jag. Mer ärlig. Mer rak.

Men jag gick bara med hjärtat fullt av känslor. En mage full med frågor som svepte förbi över bröstkorgen tills luften nästan helt försvann.

Nästan helt försvann.