Det var något hon sa.
Kanske något han påminde om.
Livet.
Det är tyst i rummet och jag fyller min kopp med kaffe.
Det är massor men inget särskilt ändå.
det är en ny dag.
Jag minns de fina sa jag, minns du dem?
Sen frågar de en fråga som jag inte sjunker ner i.
Som jag då bara svarar att -ja det var så det var,
Jag har ingen aning om vem han är eller hur hon tänkte.
Svarar jag.
Men nu.
Nu sjunk den in.
Frågan.
Lilla jag, vad jag önskar att jag fanns för mig själv då.
Önskar jag kunde varit där med den styrka jag besitter nu.
Önskar jag kunde säga att det är deras val inte dina.
Att det din pappa säger inte är ditt fel, som jag önskar att jag fanns för mig då.
Det är en ny dag idag.
Kom och ryck mig upp ur dimman och fyll den där frågan med svar.
En melodi i mitt liv spelar i mitt sinne, påminner mig.
Jag bara sitter och följer med.
Känner tårarna falla.
Det vore lögn att säga att allting är glömt.
Det var nån som släppte in mig igen.
Jag håller mig själv hårt - jag känner ingen skam.
Men jag minns.
Minns hur jag skyllde allt på mig.
Hur jag skyddade min syster och aktade de andra.
Som jag skämdes för hur andra var och vad de gjorde för val.
Jag var för liten att veta.
Veta det jag vet idag.
Det vore lögn att säga att allting är glömt.
Som jag önskar någon hade varit där då.
Tänk om mitt destruktiva jag inte funnits då.
Så tänker jag - men vet att man får inte tänka så.
Jag blev den här.
Och hon är bra.
Jag blev den här.
Och jag är stolt.
Sen jobbar jag på det där -
det satans starka muskelminnet i själen som försöker ibland.
Försöker dra mig med.
Jag blev den här.
Inte alls den där.
