I mitt huvud

Jag träffar en vän och hon säger att hon inte mår bra.

Då är vi två säger jag.

Jag känner att gråten är nära men jag håller den inne.

Jag mår bra, men ändå inte säger jag sen.

Det är i huvudet det sitter, säger jag och hon nickar.

I huvudet.

Jag tänker för mycket på allt och ingenting.

På en och samma gång.

Jag önskar jag vaknade en morgon utan detta.

Utan frågor som snurrar och detta ständiga ifrågasättandet som pågår inuti.

Är det det här livet går ut på?

Är det så här det är nu?

Så här det blir?

Hur mår jag egentligen?

Men så kommer solen och jag andas ut, ett tag.

Sol, en mil på promenad och bara jag, jag, jag.

Hela världen är som ett luftslott och jag vill bo där regnbågen tar slut.

Jag ska ta tag i det, och jag kommer ut på andra sidan snart.

Det gör jag alltid.

Till slut.

♡

Think pink (ish)

Det var vår precis hela Lördagen.

På riktigt vår.

Med sol som värmde och på morgonpromenaden skickade den de långa skuggorna på gatan där jag gick.

Ni vet de där skuggorna som alltid finns där tidiga sommar-mornar.

En sån dag var det hela dagen igår.

Vår.

Och med vår kommer nya färger.

Eller rättare sagt gamla färger kommer åter.

Som mitt favorit-nagellack från Essie i färgen Come Here!

Det andra på bilden är nya favoriter.

Som ansiktstvätten från Ole Henriksen som liksom lämnar som en kylande mint-känsla i ansiktet efter tvätt.

Och så en magisk sak jag köpte på senaste resan.

Egyptian Magic.

Ja jag vet ser typ ut som nån hoolabaloo kräm men den har gjort underverk!
Ni vet den annars så lite trötta huden som ofta kommer här i Februari/Mars.

Den fick jag aldrig.

Inte varit torr eller trött i huden en enda gång den här vintern.

Och jag vill tro att det är tack vara min egyptiska magi.

Så med lite rosa-aktiga toner tog jag våren igår.

En latte på stan, en rygg mot en husvägg, ett foto i motljus och koralliga läppar.

Ja precis.

På riktigt.

Vår.

It's a Spring-thing

Jag fryser på vägen till jobbet och himlen är tyngande grå.
Men jag försöker ändå att inte tänka så mycket på den.

Våren som inte kommer när jag vill.

Så jag skapar den för mig själv.

Med hjälp av skor och kvinnor som gör mig glad.

Så gör jag en dag i Mars när solen vägrar skina men det är kvinnans dag ändå.

Så efter lunchen med en Lotta som saknas för ofta tar jag vägen förbi Kristianstads bästa skoaffär för att köpa hem de där skorna jag suktat efter.

Vår-skor va.

Bland det bästa jag vet.

Så nu kan den komma om den vill.

Våren.

Med torra asfaltsgator och solglasögon i motsol.

Den kan komma nu.

Med fågelkvitter och jeansjacka.

Med avklippta jeans och vinden i håret.

Kom bara kom.

Vår.

Allting ordnar sig

Skolans klocka ringde och jag gick åt annat håll. Inte in.

Jag gick längs vägen hemåt med huvudet fullt av tankar och frågor, ingenting annat hördes än just det. Tankar och frågorna inuti.

Du bodde till vänster många våningar upp.
Jag gick förbi och låtsades att jag inte tänkte på dig.

Jag gick bara förbi och slog bort längtan om att ta hissen upp och säga sanningen till dig. För dig. För mig.

Jag gick vidare längs vägen och bilarna for förbi vid min sida.

Pizzerian vid bensinmacken doftade smält ost och brända kanter, gruset under mina svarta Adidas rasslade.
Jag tog vägen längs fotbollsplanen med målen gapande tomma och gräset i en blekgrön nyans.

En flicka sprang med en drake där och hennes pappa hejade på  - spring!! ropade han. Snabbare. Jag minns det så väl, hur de frasiga, färgglada papperslapparna i drakens svans slogs mot vinden och hur draken nästan ilsket försökte vika undan. Men hon sprang och aldrig har jag sett en pappa så stolt, över en flicka med en drake på en fotbollsplan, där gräsmattan är blekgrön och himlen är grå.

Vid tunneln gick jag in i en dagdröm och låtsades att han gick vid min sida, att han förstod mig, älskade mig och inte dömde mig.
Det var jag och dem. Drömmarna.

Idag vet jag att jag borde sett på mig själv, öppnat upp och pratat tillbaka. Jag borde ifrågasatt mig själv och mina tankar och försökt hitta grunden till var de kom ifrån.
Jag borde ha frågat en far som aldrig fanns varför han bodde så nära men alltid höll sig så långt ifrån. Jag borde ha sagt till en mamma som hade för mycket att göra att jag inte kände mig sedd eller hörd. Jag borde ha frågat om män verkligen är den viktigaste bekräftelsen eller varför jag kände som jag kände.

Jag borde sagt till vännen att jag var rädd och inte alls ville det jag sagt. Jag borde sagt till den bästa jag hade att jag ljugit, att jag inte alls var så lättsam som jag låtsades vara.

Jag borde ha talat om för honom att jag tänkte på honom dag och natt och att jag, när jag sa att jag inte brydde mig alls inte talade sanning. Jag borde varit mer jag. Mer ärlig. Mer rak.

Men jag gick bara med hjärtat fullt av känslor. En mage full med frågor som svepte förbi över bröstkorgen tills luften nästan helt försvann.

Nästan helt försvann.

Raw snickerbites

Jag kunde inte sova inatt.

Så i huvudet komponerade jag olika recept.

Ett av dem blev detta:

Cashewnötter
Dadlar (färska av den mjukaste sorten)
Kokos
Jordnötter
Mörk Choklad

Mängden är ju bara "höftad" men gå på känn - och skulle det bli för torrt så tillsätt lite vatten i "smeten"

Börja med att mixa ca 12-15 dadlar i mixern.(utan kärnor självklart.)
När det blivit som en "kola" slänger du ner kokosflarnen, en näve cirka - kör mixern igen och sist ner med nötterna - mixa till den konsistens du önskar men jag vill gärna ha lite bitar av nötterna kvar.

Kyl ett tag.

Rulla sedan till bollar.

Ställ in de rullade bollarna i frysen.
Och medan de står där passar du på att smälta mörk choklad.
(ca 200g)

Och när den är smält tar du ut bollarna igen.

Placerar den på smörpapper eller dylikt och så doppar du bollarna i den smälta chokladen.

Toppa med havssalt och ev kokos.

Jag skojar INTE.

DU vill äta minst 3. MINST.

Hela familjen älskar dem faktiskt.
Trots att vissa säger sig "inte gilla dadlar" :)

Längtan efter detta

Det snöar utanför

Och jag ljuger inte om jag säger att det är 80cm snö utanför min dörr.
Fint kanske.
Men just idag längtar jag efter detta:

Sån längtan.

Ända inifrån ryggraden, runt i magen, ett varv runt hjärtat och ut i fingertopparna.

Sån längtan.

Tankar som inte får plats

Den föll över mig en Torsdagskväll, förkylningen som fick mig att andas mindre andetag och hosta mer ofta än sällan.

Jag vaknade med feber och drömmar som aldrig någonsin skulle gå att tyda.

Hela Fredagen ligger jag i sängen och när jag inte sover ser jag skuggor spela över väggarna, de lever ett eget liv på väggen när tiden går.

Jag gör kaffe som vanligt men det smakar inte som det ska.

Ingenting äter jag och det enda jag vill är att kramas.

Jag visste det nästan.

Att den skulle komma.

Det kändes inuti och jag tänkte att om när jag är svag tar den mig.

Och den tog mig.

Att en influensa kan få mig att ifrågasätta så mycket är konstigt ändå.

När tiden inte finns till något annat än bara vara.
Här och nu.

Jag ligger kvar med en kaffekopp som hunnit bli kall och en panna som är för varm.

När jag tar ett djupt andetag kommer hostan som ett stopp mitt i vägen.

Jag ligger kvar.

Det är det bästa ändå.

Vila.

Andas det jag klarar av och se på skuggspelen på väggen.

Vila Carola.

Vila.

Jag var en annan då

På kvällen när barnen somnat kommer ett sms som får mig att le större än innan.

Leendet tar över hela mig och i maggropen svirvlar en fjäril.

Tack svarar jag försiktigt tillbaka.

Tack.

Ett sms och ett leende och hela själen blir en annan.

Något så litet kan bli så stort.

Jag ska leva lite mer säger jag tillbaka.

Ska skicka sms som dessa och kramas hårt.

Det är det som är livet ändå.

kärlek och skratt.

Varma kramar och människor som betyder nåt mer.

Det är det som är livet svarar jag.

Han förklarar sig och säger det igen.

Jag ler.

Skickar en kram tillbaka och avslutar med ett sms till någon annan.

Säger att jag är inte den du tror.

Jag är en en helt annan.

Och om du bara visste vem jag var.

Egentligen.

Så ler jag.

Så lever jag.

Andas in och sakta ut igen

Det är Onsdag men jag tror att det är Tisdag.

Jag hinner inte det jag ska och luften utomhus är full av kyla och en ihärdig fuktighet som biter.

Det blir imma på fönstret när jag står nära och andas.

Det var bara en vecka sedan jag var där palmerna lever.

Idag står jag i slask och stressar igen.

Jag ska ta en tystnad i helgen.

Jag behöver den.

Det är som en svag rök sipprar ur mitt inre och skapar ett lager i min närvaro.

Ett lager värme blandat med tunga andetag.

Som ett filter i en app.

Jag tar beslut som är stora och fastän allt är läskigt är det ändå det bästa jag gjort.

Bland det bästa.

Florida how i love you

Vi åkte dit igen.

dit där palmerna svajar och havet brusar.

Dit.

Och gjorde det vi gör bäst.

Bara var.

Och den här gången bestämde vi oss.

Att nu gör vi det.

Vi flyttar,

Kanske inte i morgon eller om 2 månader, men en vacker dag.

Snart.

Vi bestämde oss i alla fall och ett beslut som detta är skönt att fatta.

Florida va.

Alltid i mitt hjärta.

4:e Advent - sista ljuset tänt

Så blev det Söndag och sista ljuset skulle tändas.

Tiden går i rasande fart och ändå i slow-motion på nåt sätt.

Solen visade upp sig en stund mitt på dagen.

Energin fick ta plats och både gym och en runda på stan hann vi med innan det blev soffa och tvätt inför resan.

Ja visst, resan ju.. inte alls många dagar kvar nu ju.

Florida va. Längtar.

Så tvättmaskinen har gått varm, på sängen ligger planerade outfits och på byrån i hallen ligger läsningen och väntar.

Hela tre böcker skall med.

Nån på flyget och nån i en solstol där vinden är varm.

Så någon gran blev det inte i år.

Vi tänker att husvakten säkert klarar sig utan all barr och sonen pyntade istället vår chili-planta i köket.

Det funkar ju det med säger jag och skrattar.

Han nickar stolt.

4:e Advent ja, och snart sol.

Underbart.

Fullkomligt underbart.