Som hopp och förtvivlan tillsammans,
Hur kan jag ens känna så här tänker jag när jag vaknar för 4:e natten i rad.
Som att jag inte har rätt att må så här.
Det känns som jag faller.
Som jag hänger mitt i en luft som står stilla, med en svindlande känsla i min mage.
Jag greppar efter något att hålla i men allt bara rasar - ifrån mig.
Ryggen möter snart marken där nere på botten i en smäll.
Jag vaknar av att jag rycker till.
Nästan hoppar upp.
Den där luften som skall andas känns svår att få ner.
Drömmarna som håller mig hårt.
Det är säkert en stress du inte vet om, säger jag till mig själv mentalt när jag sitter i soffan med min kaffekopp tidigt på morgonen - då bara jag, och en av hundarna är vaken.
Det är för mycket som talats om så för mycket väller fram,
tänker jag.
En syster som separerar från någon jag trodde hon skulle spendera sitt liv med.
Känslor väller fram.
En kvinna som utbildat sig inom healing och mental hälsa ställer frågor jag inte kan svara på.
Hon frågar om familjesituationer och om föräldrar.
Jag svarar - och hör hur illa det låter.
Jag känner en liten jakt på mig själv som pågår.
Jagad att hinna allt jag själv sätter upp som måsten.
Men så stannar jag upp.
Här i soffan med min kaffekopp och konstaterar att de vet i alla fall.
Att jag älskar dem mest av allt.
De vet i alla fall - att inget annat spelar någon roll.
Och jag fortsätter andas.
Andas och tänker att jag struntar i det där nu.
Struntar i drömmar som får mig att falla och nästan gråta.
I press som jag själv skapat för mig själv.
Planerar att ha den bästa julen någonsin.
Plocka bort stressen som valt att bo i just mig.
För hur alla andra gör,
hur alla andra väljer att leva eller vara kan jag inte rå på.
Det måste jag lära mig nu.
Det måste jag ju lära mig nån gång.
Men de viktigaste de vet ju i alla fall.
Att de är mitt allt.
Och det är de som är viktigast av allt.
familjen.
