Nätterna är lika långa

Jag vaknar före de andra.

En hund viftar på svansen och kan inte alls förstå hur jag inte vill skutta upp och springa ut i trädgården och leka med en boll.

Inte alls förstå.

Jag klappar på honom och följer med ut i trädgården ändå.

Utan lek står vi där han och jag.

Innan alla andra vaknat.

Ett mail har etsat sig fast i mig.

det finns så mycket där ute.

Här.

Så mycket vackert och jag vill ha tiden.

Tiden att resa precis dit jag känner för, för att kunna krama om någon och säga att jag finns här. 

Att jag finns och att jag hur jag än gör inte kan förstå men ändå kan känna.

resa dit och prata för att hon behöver det.

Dit där nätterna trots allt är lika långa som här.

Sen går vi in igen och jag sätter mig i soffan med en kopp kaffe som snabbt blir två.

Ett mail ska skrivas och en fotografering planeras.

Hon sover nu.

Men nätterna är lika långa.