Livet sätter sina spår

Jag sover aldrig men jag är trött hela tiden.

Nu när huset är tomt.

Som ett andetag som andas ut och inte andas in igen.

Så känns det i huset när alla åkt.

Ingen liten Ida-Lisa som sitter och ritar fruktfamiljer vid mitt matbord.

Ingen liten Nils som pussar mig med öppen mun i soffan.

Ingen bror som dricker vin tillbakalutad i en sliten fåtölj.

Nej nu har de åkt hem igen.

Och jag sover inte alls.

Jag drömmer mardrömmar och kan inte sortera.

Typiskt mig ändå, att längta och sakna så mycket att allt nästan rasar när de lämnar.

Jag vet att det har med veckan att göra, veckan då hela huset varit fullt av spralliga barn och älskade vuxna, vi har bara varit på det bästa sätt vi kan och jag känner då -

Känner livet i mig.

Kärleken.

Massor och mycket.

Men nu är det vardag igen.

Livet knackar på dörren och vill in.

Rutiner och skola.

Jag gillar det med såklart men jag kommer sakna huset fullt av spralliga barn och älskande vuxna.

Sakna.

♥