små små ord med stor mening.

Tack.

Kram.

Vackra små ord på min dataskärm.

Vackra i sin lilla storhet och ärliga så jag känner dem.

På riktigt.

Det finns dem som tar sig tid,

Tar av sin tid och ger den till mig.

Det måste vara något av det vackraste man kan ge någon annan tänker jag för mig själv.

Jag visste inte att det fanns förr, visste inte att det fanns på riktigt.

Trodde inte.

Nu vet jag.

Tack.

Kram.

Det finns dem som tar en ledig dag i sitt liv och ger den helt och fullt till mig.

För att jag gillar henne, för att hon ger mig så mycket och hon vet att jag kommer få skratta ordentligt när vi ses.

Hon vet.

Skratta sådär som jag gjorde när jag var 15 och stod i ett tonårsrum med aningen för mycken mascara som rann ner för kinderna av skrattet som liksom bubblade ur mig.

En ledig dag och en tågresa 55 mil ner.

Så ger hon mig den tiden.

Helt och hållet och jag blir varm.

På riktigt.

Så som jag önskade jag kände mycket mer av när jag var 17 och behövde det som mest.

Men tacksamheten nu.

Den finns som ett bubblande skratt i min kropp och kommer ut om och om igen.

I skratt och gråt, i ord och mail.

Tack.

Kram.

På riktigt.

Så i de vackraste små vrårna i min själ ligger hon.

Minnena vi har och de vi ska skapa.

Jag behåller dem.

För alltid.

Tack.

Kram.