Om jag viskar det i ditt öra..

En gång bad jag henne se på sig själv.

Jag sa det med ganska arg ton i rösten.

Hon lyssnade inte.

Hon lyssnar inte nu heller.

Och egentligen har min energi för längesedan slutat.

Slutat orka.

Men när andra frågar och säger saker jag inte förstår.

Saker jag inte rår på.

Då vill jag skrika det igen.

Eller ska jag viska det så du verkligen hör.

Se på dig själv, inte bara på ytan.

Se på djupet.

Se på riktigt.

Du kommer inte tycka om vad du ser men du måste.

Så idag när jag döper en ljuslykta som är lite trasig i kanterna kan jag inte låta bli att tänka på dig.

Broken.

Det heter ljuslyktan.

Och jag vill inte lyssna mer tänker jag.

Jag vill inte höra.

Jag försöker vara så långt borta att det inte skall nå mig.

Orden och frågorna om mig-

försöker vara så långt borta så jag slipper höra.

Men när jag pratar med min syster säger hon det jag redan vet.

Hon har ingen aning.

Ingen aning om sig själv eller sitt eget beteende.

Så när ska hon lyssna på sig själv tänker jag.

När ska hon se inåt

?

Antagligen aldrig.

Aldrig på riktigt som jag tycker livet förtjänar.

Men det gör ju inget ändå.

Så tänker jag till slut.

Igen.

Det gör inget vad hon tänker om mig, att hon inte förstår mig är ju inte konstigt.

Vi tycker så annorlunda, 

så olika.

Om kärlek

om livet

om män man lever med

om barn man sätter till världen.

Så det är ju inte kosntigt.

Inte konstigt alls.

För jag är inte sån.

Inte alls faktiskt.

Och så släpper jag det igen

Och ber de andra att inte tala om vad de hör.

Jag vill inte höra.

Orkar inte.

Kommer inte.

Och ser ni?

Ovanför tv:n har jag hängt upp ett nytt djur.

Innan hade jag ju en hjort.

(jo den ligger i soffan fortfarande när jag fotar-har inte helt bestämt mig ännu)

Men vad säger ni?

Ska man köra på en "Texas-longhorn" istället?

Upp och ner.

Som livet liksom.

typ.