ett brev från sommaren

Jag ler när jag minns den.

Sommaren.

Ni vet med mig att den var underbart vacker.

Den var så mycket sommar att man knappt kunde tro det.

Sol när jag vaknade och sol när jobbets timmar var slut.

Sommar.

Och jag öppnar upp för hösten nu.

För den är där ute, kanske inte fullt och helt.

Men den finns där.

Jag känner den.

Jag väljer andra toner på kläderna, måste packa med en kofta ifall..

hösten är på väg.

Och igår.

När jag egentligen ville ligga under ett duntäcke i soffan och se ett avsnitt av walking dead och hosta i min ensamhet.

Då ryckte jag upp mig och gjorde det jag lovat honom.

Sonen i mitten.

En dag ensam med mig och några affärer som har kläder.

Så så fick det bli.

Hans höstgarderob är uppdaterad.

Och ni kan tro att han är nöjd.

Så nöjd.

Och han vet precis vad han vill.

Vilket var väldigt skönt för en mamma som är så förkyld att lungorna liksom inte riktigt orkar andas utan ansträngning.

Så skönt att han vet vad han vill.

ibland.

.)

Nu jobb.

Och redan Onsdag.

Tiden alltså.

Tiden.