havet viskar

Det var dit hon tog mig.

Till Havet.

Den där vännen jag har i en egen liten ask.

Den vännen som blev min av en slump,

Hon som inte kände någon jag kände 

Och jag kände ingen hon kände.

Hon.

Vi ses inte ofta.

Knappt inte alls.

Men när vi ses.

När vi ses.

Det var då.

När jag hade det som svårast att andas.

När jag inte visste ut eller in.

När jag såg mig själv utan att se något alls.

Ingenting.

Det var då.

Vi måste till havet.

Vi tar oss till havet sa hon.

Jag följde med.

I flera timmar gick vi där.

Jag andades.

Berättade allt.

Berättade att det inte fanns plats kvar inuti.

Ingen plats alls

Berättade att hjärtat längtade ut.

Jag grät.

Hon klappade om mig.

Hon grät.

Tror du det blir bra frågade jag.

Tror du det?

Hon bara tittade på mig och sa

Om du vill.

Det blir som du vill.

Vad är bra?

Jag minns det som igår.

För såret inuti var så stort.

Det var så öppet och det blödde så allvarligt

jag var tvungen att se det

jag var tvungen att plåstra om.

Jag grät och andades.

I timmar.

Det var när jag behövde någon som mest.

det var när jag inte ville bli dömd

inte pekad mot.

Som hon kom.

Vi tar oss till havet sa hon.

Och jag minns det för alltid.

Jag tror det var där jag förstod.

Att jag är alltid bara jag.

Att det finns inget jag kan göra mer än försöka förstå.

Hitta tillbaka dit jag är och vill vara.

Tillbaka till mig.

Så när jag vaknar ur en mardröm i natt.

När svetten ligger klistrad i min panna.

Då minns jag dig Maria.

Dig och dina kloka ord.

Och jag vet att du tänker på mig 

för jag tänker på dig.

Vänner alltså.

Vänner och havet.

Vad hade vi gjort utan dem?

Kram