när man inte säger ifrån

Ja de finns ju de tillfällen.

De tillfällen då man inte säger till.

Inte säger ifrån.

Och fast man vet var man står.

Vet vad man vill.

Vad man kan och vad man borde göra.

Är det svårt att säga till.

Jag är med om det ofta.

Med om de där tillfällena 

tillfällena då andra säger till och ifrån.

Högt 

och som om deras sätt är det enda sättet.

Det enda riktiga sättet.

Men det är det inte.

Ni vet de där gångerna när någon talar om för dig att träna sådär mycket egentligen inte är bra för dig.

(det bestämmer väl bara jag? eller ev min läkare?!)

Men det kanske inte borde vara deras angelägenhet?

Eller de gångerna när någon talar om för mig hur dyrt det faktiskt är med något som jag unnar mig 

som för att ge mig skuld eller få mig att sluta?

(Vilket jag aldrig får/gör ändå.)

?

Eller de gånger de försöker ge mig något slags "insider tips" om något som intresserar mig, 

som jag vet de aldrig själva gör..

 för att liksom bara "negativisera" mina val.. mitt sätt.

Det konstiga som jag ville komma till.

Det är inte dessa människor.

Det finns massor av dem

 och jag kan inte få dem att tänka om 

bara för att jag vill.

Nej det konstiga är 

att det är alltid dem som får mest sagt.

"Nej-sägarna" kallar vi dem här hemma.

De som alltid ska tala om hur trist, fult, jobbigt,

dyrt, onödigt etc etc allt är och som alltid kommer undan med det.

Det konstiga är att jag aldrig säger ifrån.

De ska alltid läxa upp mig.

Tala om för mig att äta för lite socker inte är bra.

(?!?)

Att springa är dåligt för knäna.

Att jag inte är duktig bara för att jag bakar bröd nån gång då och då.

Och försöka få mig att få mån sorts skuld i det de själva antagligen önskar vore annorlunda hos dem.

"- nej men du kommer dö hemma hos mig, det är sååå himla skitigt och stökigt.

Säkert att du kan komma till mig? jag har inte alls det så tjusigt och fixat som du."

Som om jag på riktigt bryr mig om hur det ser ut hos andra.

Det jag gör, gör jag ju för min skull.

(Jag är ju en av de konstiga som tycker om att dammsuga.

På riktigt.)

Jag har massor av vänner som aldrig städar och jag hälsar mer än gärna på hos dem ändå!

Mer än gärna!

Ja men ni fattar.

Jag talar ju aldrig om för dem

att jag tycker att man inte ska äta så mycket socker,

att jag tycker ketchup är rena rama skitprodukten.

Att frosties inte är frukost och att jag faktiskt gått på massor av olika pass för att lära mig precis hur man ska träna för att inte skada sig.

Jag säger ju aldrig det.

För jag tycker att alla får sköta sig själva.

och de som vill ha råd eller svar.. de frågar först.

Eller?

Och hur kommer det sig?

Att jag inte säger ifrån?

för ännu en gång får jag höra vad jag borde göra..

hur jag borde vara.

Vad som är bra och mindre bra.

Och jag minns inte att det var jag som frågade..

.)

Men jag sa ännu en gång 

ingenting.

Knepigt hur jag blir de gångerna.

Knepigt.

Min man säger att det är för jag är en bättre människa.

Snällare.

Och jag låtsas att det är precis just så.

Precis.

Ni däremot.

Ni är ju precis lika snälla som jag!

Visst?

Hoppas ni har en fin fin Söndag!

Nu ska jag slappa i soffan.

Har hört att det är bra för själen.

:)