det är nånting inuti

Som viskar om vår.

Den är inte här.

Inte alls.

Ännu.

Det ligger ett täcke av snö utanför mitt fönster.

Det knarrar under skorna när jag och hundar går på stigen vid kullen.

Det biter i kinderna.

Kall kall luft.

Men det viskar i träden.

Att den är på väg.

Våren.

Jag flyttar tavlan som Judita skickade till mig.

Jag tror den passar där.

Jag ser den mer 

och blir påmind.

Att ingenting är omöjligt.

Ingenting.

När jag sitter i telefonkö passar jag på

 att dammsuga.

Det är så typiskt mig.

Mannen skakar på huvudet där jag står med luren i handen på högtalar läge och kör runt runt med dammsugaren med andra handen.

Jo men effektivitet!

Effektivitet!

Jag dammar på byrån i hallen.

Hänger upp en maskin tvätt, plockar upp tvätt i barnens rum..

allt under tiden jag står i kö.

telefonkö liksom.

Jag tittar ut och känner det igen.

Inuti kroppen hör jag det..

bruset..

viskningarna.

Om att våren är på väg.

Jag spelar Oskar Linnros på hög volym när mannen kör iväg på möte.

Andas djupt och längtar mer.

För visst vill vi väl ha den nu?

Den där jag tjatar så mycket om..

den där pirriga

 fina

ljumma

 ljusa

 knoppande

våren.

visst?

Ha en fin Tisdag.

K r a m