att vara stilla

Jag är inte det så ofta.

Stilla.

om jag inte rör på mig så rör det sig ändå.

Inuti.

Så även om kroppen är ledsen.

Trött.

Så kan jag inte bara ligga still.

Jag försöker tro mig.

Jag tar lugna andetag.

Går sakta runt i huset.

Och idag.

Idag mer än någonsin saknar jag kaffe.

En varm kopp.

Kaffe.

Sonen ligger intryck mellan soffkuddarna.

När han sover fotar jag honom i smyg.

Den yngste jag har.

Den lille.

Som blivit så stor.

Min Jack.

Och när kroppen gick i dvala med sin alvedon.

Fick själen sitt uttryck med rastlösheten.

Jag bakade.

En kaka som jag inte får smaka.

Typiskt mig.

Bananabread.

Kan man kalla den.

Men bread låter så mycket nyttigare än vad det är...

Det är ju ändå en kaka.

Tänk vad vuxen man blivit.

När man bakar kakor utan recept.

När man lägger i vad man tror ska bli bra..

och när man enligt barnens och mannens smaskande förstår att det fungerade.

Vuxen.

Det är en vanlig saftig sockerkaka först.

Och så skivar jag banan och lägger uppe på smeten i formen.

Och å toppade jag det hela med "havregrynsgott"

(dvs smör, havregryn,kokosmjöl lite salt och så socker)

Bananen gör kakan såå god.

Alltid.

Även de som säger sig inte gilla banan har gillat kakan.

Lovar.

Saftigt så man dreglar lite.

(ja jag tror jag gör det just nu faktiskt)

Så är ni som jag.

hemma och rastlösa.. trötta men med lite energi.

Ja då kan ni ju alltid baka en bananread crumble som jag precis döpt den till!

Eller

pussla:

Nu tar jag soffläge.

Igen.

I morgon är det Spanien ju.

Måste bli frisk.

Måste.