sorg eller likgiltighet

Kan hända ibland att en kompis lägger sitt huvud på sned.

Ser på mig och ler försiktigt.

Kan hända att de säger Sorgligt och ger ifrån sig en liten suck.

Kan hända.

Och ja.

Det jag säger.

det jag vet.

Är kanske sorgligt.

 var Sorgligt.

Men jag vet inget annat.

Visste inget annat.

Inte tjejen som sitter med mig heller.

Hon som sitter på samma stormande hav.
 I en gammal eka med flagad färg och hål i botten.

Inte heller hon.

Visste något annat.

Inte mannen som står vid min sida.
 Han som öser vatten ur båten med rostigt gammalt tråg.

Han som försöker sträcka på sig och torka svetten ur pannan.

Inte heller han.

Visste något annat.

Då.

Nu.

Nu vet vi annat.

Massor av annat.

Och det är nu allt det svåra tar vid.

Det är nu förståelsen är så liten att den knappt finns kvar.

Nu.

Nu när vi vet.

Vi vet att orsakerna är många.

Fler än vi kan förstå.

Vi vet att ursäkterna är borta.

Långt långt borta.

Oraken ja. 

Ursäktad nej.

Inte alls.

Men när de ser på mig sådär.

När de lägger sitt vuxna huvud på sned och ser på mig.

Då finns inte orden där.

Inte känslan heller.

Bussen på min hållplats körde för längesedan.

Så längesedan.

Och jag hann inte hoppa på.

Så kvar mitt i livet där i maggropen som säger oj.

Där finns bara likgiltgheten  kvar.

Det är inte mig den kommer åt.

Sorgen.

Den finns inte.

Inte för dig.

Inte kvar.

För att bli sårad eller utstött.

Hånad eller allmänt skit-talad.

Det gör ingen något gott.

Ingen.

Aldrig.

Och det är när tiden kommer ifatt.

När tiden gör oss vuxna.

Lite klokare.

Lite mer orädda men rädda ändå.

Lite mer fulla av äkta kärlek.

Det är då.

Då man släpper taget och inser att det inte finns något kvar.

Så hur sorgligt det än kan låta.

Tyckas vara.

Är det ändå ingen större skillnad.

Bara valet som låter så dramatiskt.

Valet av att säga nej.

Jag vill inte.

Jag tänker inte.

Du kan inte räkna med mig.

Bara valet som låter dramatiskt.

Men livet som blir så tokigt mycket bättre.

Till slut.

Och ibland är det inte sorgligt.

att släppa taget och låta gå.

I bland är det precis så bra.

 Som att andas högst upp på ett berg och se ut över havet.

Precis så bra som känslan när den du tänker på,

 redan visat att den tänker på dig.

Eller så bra som när låten de spelar på scen är tillägnad dig.

Bara dig.

Eller oss.

Bara oss.

Livets låt och jag tänker sjunga med.

Högt som bara fan.

Så idag sjunger jag högt.

Högt som bara fan.

Sjung med mig!

Ta hand om er.

Alltid.