Lördag i tö

Som jag pratat om vacker vinter och storslagna mängder snö...

Så kan jag lika gärna sluta prata nu.

För allt smälter undan..

lite av mitt inre kanske smälter med snön

Jag ville ju att det skulle vara vitt till självaste tomte dagen.

Ville.

Men det blir ju inte alltid som man vill.

Inte alltid.

Jag vaknade sent idag.

sent för att vara jag.

Och godmorgon till alla som fått sova tänkte jag.

För jag sov aldrig i natt.

Inte riktigt.

Inte helt.

Det snurrar för mycket i mitt huvud.

Jag hittar inte vad eller varför.

Men det snurrar.

Texter, julklappar, drömmar och oro.. allt snurrar där som en spyfärig virvelvinds karusell.

Snurrar för mycket.

Och jag vill att det slutar.

Jag tar en lång promenad utan musik.

Jag tvingar mig själv att andas.

Lugnt.

Lugnare.

Men jag tror inte att det fungerar.

Inte idag.

Med den smältande snön smälter jag undan lite jag med.

Sakta.. lite.

Men jag försvinner ju inte.

Skönt.

För även om kroppen är lite svidig, lite ledsen och kanske för tung så vet jag ju att jag inte gör som snön.

Försvinner.

Jag tar ett djupare andetag.

Jag pratar livet med en son som är 7 år som kräver svar på de mest märkliga frågor.

Jag sorterar strumpor i en korg som aldrig tar slut.

Jag andas.

Och så längtar jag.

Till snart.

Snart då allt är precis som vanligt igen, och tills systern kommer, bror min kommer, och hela huset kommer gunga av kusiner.

Till det.

Längtar jag.