ibland kommer ensamheten

Jag biter mig i underläppen.

Andas ett djupt andetag och tänker efter.

Kan jag skriva det här?

Törs jag?

Kan jag skriva det här?

För när jag är ute och springer, springer fort med hög musik i lurarna.

Då rinner tårarna längs mina kalla kinder.

De rinner i takt med mina steg och jag stannar inte.

De behövs tänker jag och torkar bort dem när de når min käklinje.

Tårar.
Springer.

Och jag tar beslutet att det kan jag.
Skriva här.

Jag gör ju trots allt som jag vill.

Och jag vill det.

behöver det.

Er.

Ensam mitt i gemenskapen.

Det är jag.

Jag har ju min familj här.

 barnen och mannen som betyder allt.

Mest.

Livet.

Men jag saknar er.

människor som er.

På riktigt.

Jag har aldrig någon att köra till på min lediga dag.

Jag har ingen att springa med, skratta med, dricka kaffe med.

Spontant.

Nu pratar jag spontant.
För jag har vänner, vänner jag känner, bekanta.
Vill inte missuppfattas.

Alla mina syskon bor någon annanstans.
långt härifrån.

Alla mina vänner från förr bor minst några timmar bort.

Ensamheten.

Den gör sig påmind mer ibland.

Idag.

Och jag vet att jag kanske inte har rätten till detta,

att säga att jag är ensam.

Men på ett sätt är jag det.

För mig.

Så jag sprang längre än jag hade planerat för att kroppen krävde det.

Själen sa så.

Så jag sprang tills tårarna tog slut och jackan var genomfuktig.

Här hemma andas jag djupt framför spegeln i hallen.

Det är därför jag behöver detta.

Den virtuella världen.

Er.

Annars hade ensamheten varit större.

För stor.

För jag har ju er.

Och jäklar vad glad jag är för det.

Vänner är viktigare än man tror.

Vissa dagar mer än andra.

Dagar som idag.

dagar som denna.

♡