när man livnär på misär

Kom på mig själv nu.

Att ni kanske förknippar min rubrik med parken Zoo.

(skulle ju kunna vara så-blä)

Men nej jag har något helt annat i tankarna.

.

Somnade med frågor och vaknade med fler.

För det är så.

Det finns dem som tycker det är bättre med tråkigheter, hemskheter och sjukdomar.

De som livnär på misär.

De kanske inte tycker livet blir bättre...

Men de liksom lever för att bara prata om det.

känns det som.

Om skiten som jag kallar det.

Jag känner några.

Vissa väl.

För mig känns det tragiskt.

Svart.

Hemskt.

De pratar om de som borde vara deras vänner, mest bara när det hänt något trist, när någon blivit lämnad eller någon blivit sjuk.

Mycket av det som sägs överdrivs såklart och mycket av den "informationen" de sprider har de inget underlag till alls.

.

Jag har på sista tiden i mitt liv tagit avstånd från detta.

Vill inte lyssna.

 för jag tänker att om jag lyssnar.

Även om jag inte säger något själv.

Så är jag ju då MED.

Och det vill jag inte vara.

Aldrig vara.

De kommer alltid först till "olycksplatserna" då finns de där med öppna armar.

Vill vårda, ta om hand, känna sig behövda.

Livnär på misär.

De slukar varenda bok om misshandel, sex-brott och barn till knarkare som om det vore något bra.

Sen återberättas dessa "äkta historier" om och om igen med ögonen fulla med tårar.

-visst är det hemskt?? fruktansvärt! tänk att de har de så!?!?

Du måste läsa den!

(ehh nej tack )

Så jag somnar med tankar om detta, och vaknar med ännu färre svar.

Man kan bara säga nej.

Gå.

Att förändra andra fungerar inte.

Jag är så pass vuxen nu.

Jag förstår.

Det är en väg de vill gå, 

ingen de råkat ramla in på.

De pratar om andra vid varje fikarast,  när den ene går berättar de samma historia motsatt håll till nästa som kommer för att höra.

Skitsnack kallas det i folkmun.

Och varför?

För att känna en samhörighet?

Få någon som håller med? 

Känna att man delar en "hemlis" med någon?

Alla de andra som de inte kan säga något om, som de inte hört något om..

ja de som har det så pass bra att det inte finns något att ens hitta på.

Dem pratar de inte om.

De kallar dem bara märkvärdiga, snobbar eller något annat de tycker rimmar på vad de är.

Bara för att de inte inställer sig i ledet.

Vägrar följa med på marschen.

Jag säger hellre märkvärdig.

Det är ju därför du irriterar dig på mig din jävel.

Typ så.

Och det låter lite hårt.

Men jag tror man inte behöver vara snäll, man kan strunta i och gå vidare.

Bara för att jag har ett hjärta större än ditt.

.

Vissa dagar alltså.

Jag vet.

Men solen skiner och egentligen är jag precis lika glad som vanligt!

.)

Ha en fi fin Torsdag mina vänner!

KRAM

♥