tisdag 9 oktober 2012

när jag vaknar ovan molnen

Jag kan inte andas nu.
Det är en stor klump i min hals och jag tänker tankar som inte kan hållas i balans.
Om någon någonsin sagt att jag är vacker är det inte nu.
Inte utanpå.
Men inuti.

Jag är vacker där inne.
Vackrast kanske nu.
När tårarna rullar ner för mina kinder och hjärtat saknar någon jag aldrig haft.


Jag vill hoppa upp på en vit häst med lång lång man och rida i galopp genom regnet med honom bredvid mig.
över öppna fält och med ljummen vind.

Jag vill ge honom allt han vill ha just nu.

För jag läser hans blogg och mitt hjärta slås sönder.
Livet är så orättvist och inget kan vi göra.

Men han gör det så vackert ändå.
Kanske bäst.

På det sättet som han väljer att inte vänta på det värsta som kan ske.
Som han väljer att försöka vara han. den han är.
 alltid.

Så när Åsa länkar till honom.
Tvekar jag först.
Kanske ska jag inte läsa.
Jag tvekar men vet när jag biter i min underläpp att jag kommer göra det ändå.
Även om min kropp tar in allt och lite till.
Även om jag nu saknar att krama om någon jag aldrig känt.
Även om.
Jag läser.
Gråter.
Och vaknar ovan molnen.



♡ 

17 kommentarer:

  1. Så tragiskt! Alltid orättvist med såna här sjukdomar!! Kram Suss

    SvaraRadera
  2. Jag kan knappt ta mig samman för att ha en lektion. Jag kan bara inte sluta läsa..jag vill fortsätta till sida 1. Men jag känner att jag får svårt att andas. Så fint och så sorgset

    Kram Anna

    SvaraRadera
  3. Va fint skrivet! Jag har också läst hans blogg och
    känner en så stor sorg, man blir helt slut och tagen och
    tänker på hur han måste ha det........även hans familj!

    Kram
    Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack. ja visst känner man klumpen i magen. och halsen.
      KRAM till dig.

      Radera
  4. åh jag såg han och hans bandvänner på tv. n igår ...det gjorde såååå ont i hjärtat så det nästan var outhärdligt.....och man undrar hur han klarar det ...det där livet...


    Kram

    pernilla På Piazzan

    SvaraRadera
  5. Visst är det tungt, så fruktansvärt tungt...Kristian skriver så fantastiskt, så levande igenom sin smärta.

    Rent outhärdligt...men ändå...livet

    Varma kramar Åsa

    SvaraRadera
  6. Nu måste jag in och läsa om det du beskriver så fint, det hemska vackra. Kram Nilla

    SvaraRadera
  7. Första raderna och tårarna kom direkt. Läste idag på jobbet. Big mistake.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jag vet. Jag kände detoxå direkt.
      så fruktansvärt. så vackert skrivet.

      Kram på dig!!!

      Radera
  8. Fegar och läser kommentarerna först. Ska iväg till jobbet nu så jag spar det till kvällen och inser att det blir att bunkra upp med näsdukar och förbereda mannen på att man måste kramas efteråt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. det gör du rätt i min fina.
      Akta hjärtat.
      Men han är värd att läsa.
      Han är fin tror jag.

      Kram

      Radera