när jag vaknar ovan molnen

Jag kan inte andas nu.

Det är en stor klump i min hals och jag tänker tankar som inte kan hållas i balans.

Om någon någonsin sagt att jag är vacker är det inte nu.

Inte utanpå.

Men inuti.

Jag är vacker där inne.

Vackrast kanske nu.

När tårarna rullar ner för mina kinder och hjärtat saknar någon jag aldrig haft.

Jag vill hoppa upp på en vit häst med lång lång man och rida i galopp genom regnet med honom bredvid mig.

över öppna fält och med ljummen vind.

Jag vill ge honom allt han vill ha just nu.

För jag läser hans blogg och mitt hjärta slås sönder.

Livet är så orättvist och inget kan vi göra.

Men han gör det så vackert ändå.

Kanske bäst.

På det sättet som han väljer att inte vänta på det värsta som kan ske.

Som han väljer att försöka vara han. den han är.

 alltid.

Så när Åsa länkar till honom.

Tvekar jag först.

Kanske ska jag inte läsa.

Jag tvekar men vet när jag biter i min underläpp att jag kommer göra det ändå.

Även om min kropp tar in allt och lite till.

Även om jag nu saknar att krama om någon jag aldrig känt.

Även om.

Jag läser.

Gråter.

Och vaknar ovan molnen.

HÄR

♡