frost

Jag går promenad med hundarna.

Det är kallt och min andedräkt visar sig som ett vitt moln framför mitt ansikte.

Kallt.

Solen ligger lågt och skiner svagt mellan vitbitna grässtrån och löv i vackra färger.

Jag hör en sång från min barndom i mitt inre.

Och jag tänker.

Tänker att det är bara att öppna famnen och ta emot.

Ta emot och veta att det är vackert nu.

Livet.

När jag är hemma igen.

Dricker jag mängder av kaffe och väntar på att jag ska vakna till.

För det känns lite som en bubbla.

Och jag tänker att det kanske är en förkylning.

Och hoppas att det inte är något annat.

Inuti.

För det här med hösten får mig att tänka för mycket.

Alltid varit så.

Förra hösten var den värsta i mitt liv.

Och ändå var det ju aldrig någon fara.

Livet kan ju vara så mycket värre än så.

Men det är något som händer här hos mig ändå.

Tankar som snurrar för fort och känslor som gräver gropar i mitt inre.

Men det är så.

Och jag vet det nu.

Det är hösten.

Kommer alla år.

Men i år håller jag mig kvar.

Står stadigt och funderar inte sönder någonting.

Tror jag.

På köksbänken har ett barn lämnat en macka kvar.

Jag städar lite.

Bara lite.

För idag säger hjärtat att jag ska vara snäll.

Ta vara på tiden, tänka fina tankar och skriva mail till de som väntar, äta god lunch och pyssla med barnen.

Det säger hjärtat och jag gör som det säger helt enkelt.

♡

Kram